Titel: Assassin’s Creed: Revelations
\nBetyg: 2
\nUtvecklare: Ubisoft Montreal
\nDistribut\u00f6r: Ubisoft
\nSverigerelease: 15 november 2011<\/p>\n
Jag stack kniven i ett gatuluder f\u00f6r att lindra min tristess. Omgivningen reagerade med halvhj\u00e4rtade fl\u00e4mtningar f\u00f6r att i n\u00e4sta sekund vandra vidare in i gl\u00f6mskans dimma. Jag bar hem den livl\u00f6sa kroppen och sl\u00e4ngde den \u00f6ver skrivbordet. Till min stora f\u00f6rv\u00e5ning fastnade hennes kjol i luften f\u00f6r att blotta vita spetshotpants.<\/p>\n
Assassin’s Creed \u00e4r fylld med konspirationsavsl\u00f6janden och lyser upp historiens svarta h\u00e5l, bara genom sina buggar. Som att italienska prostituerade ren\u00e4ssanskvinnor var flera sekel f\u00f6re i underkl\u00e4desmode. \u00c4ven att tempelriddarna var f\u00f6rtida nazister, vilket avsl\u00f6jas av deras rigor mortis-heilande. Eller att berlinmurskvinnan inte var f\u00f6rst med sin k\u00e4rlek till tegel d\u00e5 b\u00e5de Jerusalems och Italiens v\u00e4ggar torrjuckats till damm av buggdrabbade vakter.<\/p>\n
Med fantasi kan serien vara s\u00e5 mycket mer. Kanske rentav roligare \u00e4n det enorma kaos det utvecklats till. Assassin’s Creed har eskalerat till en h\u00e4rdsm\u00e4lta av konspirationsteorier, europeisk historia, Prince of Persia, Inception, Uncharted, grekisk mytologi, Koranen och Bibeln. Det hoppas mellan Konstantinopel under ren\u00e4ssansen och Jerusalem under de religi\u00f6sa korst\u00e5gen. Det hela \u00e4r en enda r\u00f6ra och jag vet \u00e4rligt talat fortfarande inte, efter 50 timmars spelande, vems krig jag utk\u00e4mpat. \u00c4r det kriget mellan l\u00f6nnm\u00f6rdare och tempelriddare? Muslimer och kristna? Kriget mellan olika epoker?<\/p>\n
Spelseriens huvudprotagonister Ezio Auditore och Alta\u00efr ibn-La’Ahad \u00e4r tillbaka. Ett par decennier har hunnit g\u00e5 sedan Assassin’s Creed: Brotherhood, och i Revelations rullar Ezio runt bland Konstantinopels f\u00e4rglada kl\u00e4der och mattor. Han har blivit en massm\u00f6rdarmessias och tillverkar bomber av material som k\u00f6pts i gr\u00e4nder. Han rekryterar \u00e4ven burkakl\u00e4dda kvinnor att skicka ut i Europa p\u00e5 diverse sp\u00e4nnande d\u00e5d, medan han sj\u00e4lv stannar hemma och uts\u00e4tter mig f\u00f6r extremt tr\u00e5kiga uppgifter. Som att k\u00f6pa skr\u00e4dderier och plocka tulpaner.<\/p>\n
\u00c4nda sedan Ezio introducerades i Assassin’s Creed II har han varit en riktig musf\u00e4lla. I ett uppdrag blir en ung kvinna bestulen p\u00e5 en tavla av enbart affektionsv\u00e4rde. F\u00f6r att gl\u00e4dja den enda person i Konstantinopel han inte bara knaprar viagra f\u00f6r, utan faktiskt har f\u00f6r\u00e4lskat sig i, sl\u00e5r han ner tjuven och tar tillbaka tavlan. Tjuven \u00e4r en fattig man som beh\u00f6ver pengar till mat. Det s\u00e4ger han innan han f\u00e5r sig ett ansiktslyft av Ezios h\u00f6gra knytn\u00e4ve. Karln g\u00f6r helt enkelt det han alltid gjort b\u00e4st, tar makt med v\u00e5ld och mutor, och raggar p\u00e5 sm\u00e5tjejer. Hade han levt idag hade han hetat Silvio Berlusconi.<\/p>\n
I en parallell handling f\u00e5r man f\u00f6lja Alta\u00efr b\u00e5de f\u00f6re och efter h\u00e4ndelserna i f\u00f6rsta Assassin’s Creed. Det ges lite mer k\u00f6tt p\u00e5 benen g\u00e4llande hur l\u00f6nnm\u00f6rdarordern uppstod, f\u00f6ll, f\u00f6r att sedan resa sig igen. Man f\u00e5r \u00e4ven veta hur Alta\u00efr l\u00e5tit skapa fem nycklar f\u00f6r n\u00e5gon i framtiden att hitta, som leder till ett bibliotek inneh\u00e5llandes ett artefakt med krafter nog att kunna f\u00f6rg\u00f6ra m\u00e4nskligheten. Det \u00e4r dessa fem nycklar som Ezio ger sig ut f\u00f6r att leta efter i s\u00f6kandet efter ett slut p\u00e5 kriget mellan… mellan… ja, vilka som nu krigar.<\/p>\n
\u201dNothing is true, everything is permitted\u201d \u00e4r l\u00f6nnm\u00f6rdarnas trosbek\u00e4nnelse, dock inte Ubisofts motto. Ist\u00e4llet har de byggt en liten sandl\u00e5da med en kilometerl\u00e5ng regellista \u00f6ver hur man f\u00e5r leka. Straffet f\u00f6r att bryta mot dem kallas desynkronisering. Man slungas ut fr\u00e5n tid och rum f\u00f6r att spendera v\u00e4ntetid i en skamvr\u00e5.<\/p>\n
Om jag inte skickar sjukhusr\u00e4kning f\u00f6r bl\u00f6dande t\u00e5lamod g\u00f6r jag det f\u00f6r spelm\u00e4ssigt sk\u00f6rbjugg. Det var 2007 Ubisoft satte sig p\u00e5 toaletten f\u00f6r att kl\u00e4mma ut Assassin’s Creed. Fyra \u00e5r, fyra huvudspel och fyra sidosp\u00e5r senare \u00e4r de oundvikligt att de bara kl\u00e4mmer luft. Vad har jag f\u00e5tt uppleva f\u00f6rutom n\u00e5gra timmar i Konstantinopel? Korst\u00e5gen, italienska ren\u00e4ssansen, italienska ren\u00e4ssansen, f\u00f6r att inte gl\u00f6mma: korst\u00e5gen. \u00c4nd\u00e5 h\u00e5ller jag f\u00f6r n\u00e4san och forts\u00e4tter att troget f\u00f6lja serien.<\/p>\n
Assassin’s Creed \u00e4r en serie som haft all potential i v\u00e4rlden till att bli ett rysligt bra historiskt alternativ. Ist\u00e4llet har den g\u00e5tt fr\u00e5n att vara en desillusionerad och monoton parkourinstruktion, till att vilja v\u00e5ldta min existens genom att avsl\u00f6ja att br\u00f6drosten som st\u00e5r ute i k\u00f6ket har monterats ihop av en heilande, tegelonanerande tempelriddare.<\/p>\n
Text: Kerstin Alex<\/strong><\/p>\n L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om dataspel<\/a>, Assassin’s Creed<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Titel: Assassin’s Creed: Revelations Betyg: 2 Utvecklare: Ubisoft Montreal Distribut\u00f6r: Ubisoft Sverigerelease: 15 november 2011 Jag stack kniven i ett gatuluder f\u00f6r att lindra min tristess. Omgivningen reagerade med halvhj\u00e4rtade fl\u00e4mtningar f\u00f6r att i n\u00e4sta sekund vandra vidare in i gl\u00f6mskans dimma. Jag bar hem den livl\u00f6sa kroppen och sl\u00e4ngde den \u00f6ver skrivbordet. Till min […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":44175,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16],"tags":[1147,5307],"class_list":["post-43810","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-recension","tag-dataspel","tag-spelrecension-2","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/43810","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=43810"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/43810\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":44177,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/43810\/revisions\/44177"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/44175"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=43810"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=43810"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=43810"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}