Titel: Play
\nBetyg: 4
\nVisas under Stockholms Filmfestival 2011, samt vanlig biopremi\u00e4r 11 november<\/p>\n
N\u00e4r man t\u00e4nker p\u00e5 barn i svensk film blir det oftast de gemytliga, glada barnen som leker och mest njuter av livet. Pippi L\u00e5ngstrump med sina v\u00e4nner Tommy och Annika, Maddicken, Rasmus [p\u00e5 luffen], Karlsson p\u00e5 taket och s\u00e5 vidare. Listan kan g\u00f6ras l\u00e5ng. Men man l\u00e4r aldrig hitta Ruben \u00d6stlunds nya Play p\u00e5 den. H\u00e4r \u00e4r de n\u00e4mligen s\u00e5 hemska man kan t\u00e4nka sig.<\/p>\n
Precis som i sin f\u00f6rsta l\u00e5ngfilm, De ofrivilliga, tar Ruben sig an beteendevetenskapliga scenarion och p\u00e5visar sociala strukturer och skavanker i dem. H\u00e4r har han utg\u00e5tt fr\u00e5n verkliga h\u00e4ndelser, ungdomar som r\u00e5nat andra ungdomar som det sedan skrivits om i media har legat till grund f\u00f6r den h\u00e4r filmen.<\/p>\n
Allting blir som ett spel f\u00f6r galleriet, d\u00e4r n\u00e5gra invandrarungdomar anklagar tre vita killar f\u00f6r att ha misshandlat en av deras brorsor och sedan stulit hans mobil. De f\u00f6ljer sedan systematiskt efter dessa vita medelklassbarn som rovdjur f\u00f6r att kunna sko sig p\u00e5 dem. Men de g\u00f6r inget regelr\u00e4tt r\u00e5n, utan f\u00f6r ist\u00e4llet falsk dialog och l\u00e5ter n\u00e5gra rusa upp medan en annan f\u00f6rs\u00f6ker medla mellan de tv\u00e5 grupperna. Ett slags Good cop, bad coop-uppl\u00e4gg som skr\u00e4mmer barnen och sedan l\u00e5ter dem sjunka in i en falsk s\u00e4kerhet. Allt f\u00f6r att lura ut dem l\u00e4ngre ut fr\u00e5n stadsk\u00e4rnan, d\u00e4r invandrarna til lslut kan ta av sig maskerna och verkligen visa vilka monster de \u00e4r. De \u00e4r till och med beredda att misshandla sina egna om de inte st\u00e4ller upp p\u00e5 r\u00e5net. Mot andra inv\u00e5nare beter de sig ocks\u00e5 som riktiga as. <\/p>\n
\u00c4ven om handlingen och verklighetsf\u00f6rankringen \u00e4r h\u00f6g \u00e4r det \u00e4nd\u00e5 tv\u00e5 andra saker som imponerar mest. Dels de ungdomliga sk\u00e5despelarna som verkligen har gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta \u00e4ngslighet, utsatthet och skamsen r\u00e5naroffer-mentalitet. \u00c4ven de som spelar r\u00e5narna g\u00f6r fantastiska insatser, b\u00e5de g\u00e4llande som monster men \u00e4ven som spelandes oskyldiga sm\u00e5 barn. Eller som de sj\u00e4lva uttrycker det: oskyldiga sm\u00e5 \u00e4nglar. F\u00f6r n\u00e4r vuxna reagerar mot dem blir de inte lika tuffa utan l\u00e4gger sig platt p\u00e5 marken och intar offerrollen. Men sen \u00e4r ocks\u00e5 kameraarbetet n\u00e5gonting att anm\u00e4rka (positivt) p\u00e5. <\/p>\n
Estetiskt ser det n\u00e4stan ut som en dokument\u00e4r, men vinklarna s\u00e4rskiljer sig ocks\u00e5 fr\u00e5n vanliga spelfilmer med tio klipp i sekunden och stora actionscener. H\u00e4r \u00e4r det mer avskalat och enkelt. L\u00e5nga, fasta, scener inger ett unikt lugn i ber\u00e4ttandet som \u00e4nd\u00e5 r\u00f6r sig fram\u00e5t hela tiden. Och till\u00e5ts bygga vidare p\u00e5 h\u00e4ndelsef\u00f6rloppet utan att n\u00e5gonsin f\u00f6rhasta sig. Vilket \u00e4r otroligt sk\u00f6nt att se.<\/p>\n
\u00c4ven om filmen i sig \u00e4r otroligt allvarlig, i s\u00e5v\u00e4l grundtanke som utf\u00f6rande, finns d\u00e4r \u00e4nd\u00e5 en slags ofrivillig humor som ger filmen en helt annan tyngd. Som n\u00e4r en av invandrarungarna kallar den vita pojken f\u00f6r \u201dj\u00e4vla apa\u201d n\u00e4r han kl\u00e4ttrar upp i ett tr\u00e4d i ett desperat f\u00f6rs\u00f6k att undkomma det oundvikliga r\u00e5net. Eller n\u00e4r invandrarna f\u00f6rklarar att de borde sj\u00e4lva f\u00f6rst\u00e5 att man inte visar sin mobil f\u00f6r fem invandrare. Man leker ganska subtilt med humorn, som \u00e4nd\u00e5 pekar p\u00e5 sm\u00e5rasistiska f\u00f6rutfattade meningar om invandrare i allm\u00e4nhet. Och det blir precis s\u00e5 roligt f\u00f6r att det \u00e4r invandrarna sj\u00e4lva som spelar p\u00e5 de korten.<\/p>\n
N\u00e4r allting g\u00e5r mot sitt slut och invandrarna firar sitt lyckade r\u00e5n med varsin kebabpizza, utf\u00f6r de en sista f\u00f6rnedring av medm\u00e4nniskor genom att driva med ena offrets mamma som ringer upp sin sons mobil. De sk\u00e4mtar ganska l\u00e5gt, men skrattar h\u00f6gt \u00e5t sin f\u00f6rtr\u00e4fflighet. De har n\u00e4mligen inte avslutat ett mycket v\u00e4lgenomt\u00e4nkt r\u00e5n, utan snarare lekt klart sin lilla lek och kommer ganska enkelt undan med det. \u00c4nda tills de tvingas konfronteras med ena pojkens pappa, som mest vill den unga pojken v\u00e4l och ber honom sadla om fr\u00e5n kriminalitet men m\u00f6ts av v\u00e5ld. Allm\u00e4nheten reagerar s\u00e5klart och nu blir pappan sj\u00e4lv offer, eftersom invandrarungen intar offerrollen sj\u00e4lv (igen). Och leken forts\u00e4tter.<\/p>\n
Text: Fredrik Gertz<\/strong><\/p>\n