Titel: Rage
\nBetyg: 2
\nUtvecklare: Id Software
\nDistribut\u00f6r: Nordic Game Supply<\/p>\n
1996 sl\u00e4pptes Quake och Id Software var spelindustrins kungar. Studion hade under loppet av sex \u00e5r sl\u00e4ppt tre titlar: Wolfenstein 3D, Doom och Quake som tillsammans kom att definiera actiongenren och skapade en mall som vissa f\u00f6rstapersonsspel \u00e4n idag f\u00f6ljer. D\u00f6dsmatcher online, modifieringscenen, Bunny Jumping. Samtliga \u00e4r Id Softwares f\u00f6rtj\u00e4nst. <\/p>\n
Id Softwares guld\u00e5lder \u00e4r dock sedan l\u00e4nge passerad och m\u00e5nga stridigheter har omgett f\u00f6retaget sen deras senaste spel. Trots detta har spelv\u00e4rlden dr\u00e4gglandes v\u00e4ntat p\u00e5 legendprogrammeraren John Carmacks och Id Softwares p\u00e5 Rage. Man brukar ju s\u00e4ga att den som v\u00e4ntar p\u00e5 n\u00e5got gott aldrig v\u00e4ntar f\u00f6r l\u00e4nge. Problemet i detta fall \u00e4r att det aldrig funnits n\u00e5got gott att v\u00e4nta p\u00e5, bara en relik fr\u00e5n f\u00f6rr bakom en snygg fasad. En 80-\u00e5ring kl\u00e4dd i Nakkna och V Avenue om ni s\u00e5 vill.<\/p>\n
Att spela Rage \u00e4r som att lyssna p\u00e5 en pensionerad amat\u00f6ridrottare med oj\u00e4mn solariebr\u00e4nna ber\u00e4tta om hans forna bragder. Det \u00e4r sv\u00e5rt att veta om Rage faktiskt \u00e4r avkomman av en studio som fastnat i tiden och gl\u00f6mt att se sig om eller resultatet av ett arrogant spelhus med enorm brist p\u00e5 sj\u00e4lvdistans som f\u00f6rminskar publiken till en grafikk\u00e5t, ultralinj\u00e4rsdyrkande osynlighetv\u00e4ggsfantast.<\/p>\n
Rage \u00e4r f\u00f6rvisso inte lika hemskt som jag framst\u00e4ller det. Det \u00e4r ett n\u00e4st intill ett helt okej actionspel. Men jag finner det sv\u00e5rt att inte bli provocerad av ett spel som l\u00e4gger ner s\u00e5 stor m\u00f6da p\u00e5 att d\u00f6lja sina brister genom att tafatt l\u00e5na element fr\u00e5n andra spel utan att f\u00f6r den delen f\u00f6rb\u00e4ttra upplevelsen p\u00e5 n\u00e5got n\u00e4mnv\u00e4rt s\u00e4tt. Det vill ge intrycket av att spelv\u00e4rlden \u00e4r \u00f6ppen och v\u00e4ntar p\u00e5 att bli uppt\u00e4ckt: i sj\u00e4lva verket \u00e4r den en tom hubbv\u00e4rld. Det inneh\u00e5ller rollspelselement d\u00e4r du kan v\u00e4lja klass, samla material och bygga saker men dessa saknar djup. Det finns sidouppdrag, men de saknar variation. Rage stinker av Fallout 3 och Borderlands. Det \u00e4r inte fel att stj\u00e4la, men det \u00e4r skamligt att stj\u00e4la och sedan f\u00f6rs\u00e4mra det man stulit.<\/p>\n
Hur provocerad jag \u00e4n blir av den linj\u00e4ra sten\u00e5ldersmekaniken kan jag inte ge Rage l\u00e4gsta betyg. Om man av n\u00e5gon anledning skulle vilja skjuta mutanter, \u00e5ka runt med tungt bev\u00e4pnade bilar (ett av f\u00e5 lyckade moment) och spela Magic the Gathering f\u00f6r sju\u00e5ringar s\u00e5 g\u00e5r allt att g\u00f6ra i Rage. Det enda som kr\u00e4vs \u00e4r att man \u00e5terv\u00e4nder till en sju\u00e5rings mentalitet.<\/p>\n
F\u00f6r att avsluta recensionen med ett d\u00e5ligt sk\u00e4mt: 1996 ringde – de vill ha sin spelmekanik tillbaka.<\/p>\n
Text: Aldo Sartori<\/strong><\/p>\n L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om Rage<\/a>, spel<\/a>, spelrecension<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Titel: Rage Betyg: 2 Utvecklare: Id Software Distribut\u00f6r: Nordic Game Supply 1996 sl\u00e4pptes Quake och Id Software var spelindustrins kungar. Studion hade under loppet av sex \u00e5r sl\u00e4ppt tre titlar: Wolfenstein 3D, Doom och Quake som tillsammans kom att definiera actiongenren och skapade en mall som vissa f\u00f6rstapersonsspel \u00e4n idag f\u00f6ljer. D\u00f6dsmatcher online, modifieringscenen, Bunny […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":44121,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16],"tags":[4632,12294,5307],"class_list":{"0":"post-43140","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","5":"has-post-thumbnail","7":"category-recension","8":"tag-rage","9":"tag-spel","10":"tag-spelrecension-2","11":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/43140","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=43140"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/43140\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":44123,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/43140\/revisions\/44123"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/44121"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=43140"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=43140"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=43140"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}