{"id":42568,"date":"2011-10-22T00:32:39","date_gmt":"2011-10-21T22:32:39","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=42568"},"modified":"2011-10-22T00:32:39","modified_gmt":"2011-10-21T22:32:39","slug":"pa-mylo-xyloto-later-coldplay-mer-som-sig-sjalva-an-nagonsin-tidigare","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=42568","title":{"rendered":"Recension: Coldplay – Mylo Xyloto"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Artist: Coldplay
\nTitel: Mylo Xyloto
\nBetyg: 3<\/p>\n

Mylo Xyloto<\/em> uttalas my-lo zy-letoe och betyder egentligen ingenting \u00f6verhuvudtaget. Det \u00e4r ett dadaistiskt begreppspar myntat av bandmedlemmarna sj\u00e4lva. Mylo och Xyloto \u00e4r skivans tv\u00e5 huvudpersoner. De lever i en dystopisk f\u00f6rtryckt stad d\u00e4r de tr\u00e4ffas och blir k\u00e4ra i varandra. Det \u00e4r skivans koncept. Det \u00e4r minst sagt imponerande att ett band sexton \u00e5r in i sin karri\u00e4r fortfarande kan f\u00f6rm\u00e5 sig vara s\u00e5 ambiti\u00f6sa.<\/p>\n

P\u00e5 sitt femte album l\u00e5ter Coldplay mer som sig sj\u00e4lva \u00e4n n\u00e5gonsin tidigare. Som f\u00e5 andra band har de hittat ett sound som \u00e4r direkt igenk\u00e4nnbart och Mylo Xyloto<\/em> \u00e4r, f\u00f6rutom de elektroniska fl\u00f6rtarna, knappast ett steg i en ny riktning.<\/p>\n

Problemet \u00e4r att det \u00e4r s\u00e5 detaljrikt, \u00f6verarbetat och all over the place att vissa melodier och nyanser n\u00e4stan blir sv\u00e5ra att f\u00e5 grepp om. M\u00e5nga av l\u00e5tarna hade nog m\u00e5tt bra av att skalas av en aning men det blir alldeles uppenbart att det begreppet inte existerar i Chris Martins v\u00e4rld. <\/p>\n

Det \u00e4r \u00e4nd\u00e5 en styrka att ett Coldplay p\u00e5 halvfart kan leverera en s\u00e5pass ambiti\u00f6s produkt. Fjorton l\u00e5tar kan p\u00e5 f\u00f6rhand l\u00e5ta som lite v\u00e4l maffigt men faktum \u00e4r att tre utav l\u00e5tarna, d\u00e4ribland titelsp\u00e5ret, snarare \u00e4r instrumentella fyrtio-sekunders-klipp innan n\u00e4stf\u00f6ljande sp\u00e5r kommer ig\u00e5ng.<\/p>\n

Coldplay har alltid existerat n\u00e5gonstans i gr\u00e4nslandet mellan indie och kommersiell radiomusik, p\u00e5 Mylo Xyloto<\/em> lutar de snarare \u00e5t det senare. Det blir framf\u00f6r allt tydligt i Princess of China<\/em>, det omtalade samarbetet med Rihanna, som snarare l\u00e5ter som n\u00e5got fr\u00e5n Rihannas katalog \u00e4n en arketypisk Coldplay-l\u00e5t.<\/p>\n

P\u00e5 tidigare album k\u00e4nns det som att Coldplay alltid p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt sugit \u00e5t sig av omv\u00e4rlden och l\u00e5tit sig inspireras av andra musiker och grupper men p\u00e5 Mylo Xyloto<\/em> f\u00e5r jag intrycket av att de helt enkelt l\u00e5tit sig inspireras av sig sj\u00e4lva vilket jag antar \u00e4r en naturlig process. Chris Martin \u00e4r nu trettiofyra \u00e5r och har kanske accepterat att han f\u00f6rv\u00e4ntas l\u00e5ta p\u00e5 ett visst s\u00e4tt. Hur som helst \u00e4r Mylo Xyloto<\/em> troligtvis \u00e5rets minst utmanande skiva<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r: Every Teardrop is a Waterfall<\/em><\/p>\n