{"id":41171,"date":"2011-09-18T15:41:48","date_gmt":"2011-09-18T13:41:48","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=41171"},"modified":"2011-09-18T15:41:48","modified_gmt":"2011-09-18T13:41:48","slug":"recension-av-filmen-happy-end-betyg-5","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=41171","title":{"rendered":"Recension av filmen Happy End, betyg 5"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Titel: Happy End
\nBetyg: 5
\nSvensk biopremi\u00e4r: 23 september 2011<\/p>\n

Svensk film brukar (n\u00e4stan) alltid anklagas f\u00f6r att vara totalt underl\u00e4gsen de h\u00f6gsp\u00e4nda Hollywood-produktionerna och ses n\u00e4stan som de fula kusinerna fr\u00e5n landet i j\u00e4mf\u00f6relse. Kritiken brukar dels handla om vi inte alls har samma produktionskultur med varken samma volym i kapital eller studiom\u00f6jligheter, men ocks\u00e5 om att vi endast har stela polisfilmer att erbjuda. Men med senaste tidens filmer som Apan, Svinal\u00e4ngorna, Apflickorna och nu Happy End av regiss\u00f6ren Bj\u00f6rn Runge visar man mer tendenser till den franska filmen och dess k\u00e4nslighet, konstn\u00e4rlighet men framf\u00f6rallt klarsynt \u00e4rlighet snarare \u00e4n massproducerade amerikanskt skr\u00e4p utan n\u00e5gon som helst h\u00f6gre verkningsgrad. Varf\u00f6r vi ens skulle vilja efterlikna deras (alltf\u00f6r ofta) skit \u00e4r f\u00f6r mig en g\u00e5ta.<\/p>\n

Denna tredje och avslutade del i \u201dBefrielsetriologin\u201d, som f\u00f6reg\u00e5tts av ”Om jag v\u00e4nder mig om” och ”Mun mot mun”, introducerar oss f\u00f6r fem karakt\u00e4rer som alla vadar i sina problem: Jonna, Peter, Katrin, Asger och M\u00e5rten. Och visst kan det l\u00e5ta avskr\u00e4ckande, om man inte sett de tidigare filmerna i trilogin, men jag kan redan nu uppm\u00e4rksamma er p\u00e5 att denna film \u00e4r ett obligatorium oavsett om man \u00e4r cineast eller ej: ty den erbjuder en inzoomning i de mest privata av familjefotografier man kan t\u00e4nka sig och kastar in betraktaren s\u00e5 v\u00e5ldsamt att det k\u00e4nns i hela kroppen. <\/p>\n

Det som drabbar v\u00e5ra karakt\u00e4rer drabbar \u00e4ven oss. H\u00e5rt! Detta mycket tack vare det nakna bildspr\u00e5ket och den n\u00e5rg\u00e5ende kameran, men ocks\u00e5 de v\u00e4ldigt skickliga sk\u00e5despelarna som verkligen till\u00e5ter oss att leva oss in i deras situationer. Bland annat g\u00f6r Gustaf Skarsg\u00e5rd en av sina paradroller som den n\u00e5got psykiskt instabila Peter, som ocks\u00e5 mister sin flickv\u00e4n precis innan de ska gifta sig.<\/p>\n

Av dessa fem huvudrollsinnehavare \u00e4r det bara Jonna och Peter som innehar blodsband till varandra, men snart introduceras de p\u00e5 ett eller annat s\u00e4tt f\u00f6r varandra och har mer eller mindre inverkan p\u00e5 varandras vardagar. Detta ter sig mycket logiskt och h\u00f6gst troligt, vilket s\u00e5 klart bidrar till allt obehag som f\u00f6ljer. Sj\u00e4lvmordsf\u00f6rs\u00f6k, misshandel av flickv\u00e4n, \u00e4ldre m\u00e4nniskor som \u00e4r ensamma till f\u00f6ljd av d\u00f6dsfall och m\u00e5nga andra problem. Ja, ni h\u00f6r. Denna orgie i dekadens \u00e4r lika m\u00f6rk som insiktsfull och inte alls fri fr\u00e5n humor som man skulle kunna tro.<\/p>\n

Men det \u00e4r inte ens i det m\u00f6rka som fokus ligger, utan som trilogi-titeln antyder i kampen ut ur den vardag och livssituation man inte l\u00e4ngre finner m\u00f6jlig att leva i. Det \u00e4r just d\u00e4rf\u00f6r denna film fungerar inte bara som en pusselbit i helheten utan ocks\u00e5 f\u00f6r sig sj\u00e4lv, f\u00f6r att man sammanfattar alla dessa personligheters vardagsproblem men ocks\u00e5 v\u00e4gen ut ur dem. Och detta med en s\u00e4llsynt sk\u00e4rpa man s\u00e4llan annars erbjuds p\u00e5 film.<\/p>\n

Och p\u00e5 tal om titlar viskar ju \u00e4ven filmens dito om hur denna s\u00e4ck v\u00e4vs ihop, men resan mot slutet (som \u00e4r b\u00f6rjan p\u00e5 v\u00e5ra rollkarakt\u00e4rers forts\u00e4ttning) \u00e4r inte desto mindre gripande eller intressanta f\u00f6r det. Tv\u00e4rtom. Alla best\u00e5ndsdelar engagerar och paketeras s\u00e5 attraktivt att man n\u00e4stan gr\u00e5ter mot filmens slut. Dock inte av sorg utan snarare av gl\u00e4dje, f\u00f6r att man f\u00e5tt f\u00f6lja dem alla ur sv\u00e5righeter men ocks\u00e5 f\u00e5tt komma ut i den ljusare delen av tunneln med de flesta. Tillsammans. De som blev kvar i m\u00f6rkret har bara sig sj\u00e4lv att skylla och saknas aldrig riktigt heller. Precis som i det verkliga livet, som sig b\u00f6r.<\/p>\n