{"id":38374,"date":"2011-07-14T09:02:13","date_gmt":"2011-07-14T07:02:13","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=38374"},"modified":"2011-07-14T09:02:13","modified_gmt":"2011-07-14T07:02:13","slug":"enter-the-void-recensionen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=38374","title":{"rendered":"Enter the Void, recensionen"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Titel: Enter the Void
\nBetyg: 5
\nPremi\u00e4r: 15 juli 2011<\/p>\n

Filmens inledning \u00e4r en f\u00e4rggrann och intensiv inneh\u00e5llsf\u00f6rteckning \u00f6ver den drogtripp vi skall komma att bevittna; en japansk neonskylts-dr\u00f6m som kan komma att ge m\u00e5nga tittare epilepsi av nyfikenhet f\u00f6r det granna och designm\u00e4ssigt futuristiska. Och om kombinationen ungdomar, drogproblem och Tokyo inte vore intressant nog finns d\u00e4r mer att finna. Som stilistiskt foto, svindlande kamera\u00e5kningar och vinklar man knappt kunnat dr\u00f6mma om innan. Samt de st\u00e4ndiga tripparna filmen lotsar en igenom, b\u00e5de fr\u00e5n droger och den p\u00e5verkade livsresan som g\u00f6rs n\u00e4r m\u00e4nniskor d\u00f6r och l\u00e4mnar kroppen. <\/p>\n

Som m\u00e5nga tidigare stilistiska filmkonstverk i historien kommer s\u00e4kerligen \u00e4ven denna bli en vattendelare d\u00e4r en smal grupp \u00e4lskar vad verket g\u00f6r och vill s\u00e4ga; medan resten n\u00e4stan f\u00f6rbeh\u00e5llsl\u00f6st avskyr den f\u00f6r att anspela p\u00e5 ren experimentlusta snarare \u00e4n filmisk renhet. Men som vanligt blir den senare delen de stora f\u00f6rlorarna, eftersom de v\u00e4ljer att sluta sina \u00f6gon och f\u00f6rbise det annorlunda och otroligt vackra (\u00e4ven om det till stor del handlar om sorg och upprepad process f\u00f6r att komma \u00f6ver den). <\/p>\n

Men bakom det estetiska och alla experimenten finns \u00e4ven n\u00e5gonting annat; banden mellan m\u00e4nniskor som f\u00e5r dem att handla och hamna i tr\u00e5nga men ack s\u00e5 intressanta situationer. Vilket bildar en enhetlig och m\u00e4sterlig cineastisk helhet n\u00e4r man korsbefruktar med flygturerna mellan gator, mardr\u00f6mmar och husfasader som n\u00f6dv\u00e4ndigtvis inte existerar utanf\u00f6r tankarna. F\u00f6r \u00e4ven om Sofia Coppola bjuder in till ett mer f\u00f6rlovande Tokyo i \u201dLost In Translation\u201d och Darren Aronofsky visar det perfekta exemplet p\u00e5 anti-drogpropagande med sin \u201dRequiem for a Dream\u201d (som skolor borde visa f\u00f6r ungdomar i ung \u00e5lder ist\u00e4llet f\u00f6r att varna dem om eventuella bieffekter som snarare intresserar och bjuder in till farliga experiment ist\u00e4llet f\u00f6r att avskr\u00e4cka) s\u00e5 erbjuder man h\u00e4r en slags f\u00f6rvriden mix som inte liknar mycket, om ens n\u00e5got, man sett tidigare. Och till skillnad fr\u00e5n dem, och m\u00e5nga andra filmer, \u00e4r det h\u00e4r ingenting man bara tittar p\u00e5. Det \u00e4r n\u00e5gonting man upplever; en gr\u00e4ns\u00f6verskridande och virtuos sanndr\u00f6m som f\u00f6rbluffar en, samtidigt som den t\u00f6mmer ens sinnen fr\u00e5n \u00f6vriga intryck f\u00f6r att tillsist bel\u00e4gra dem helt. Med r\u00e4tta!<\/p>\n