John Mayall, en av de mest legandariska bluesmusikerna, g\u00e4stade Stockholm f\u00f6r att spela p\u00e5 Debaser Medis p\u00e5 m\u00e5ndagskv\u00e4llen 5 juli. Det m\u00e5ste ha varit i stort sett uts\u00e5lt, f\u00f6r helt fullt med folk och tr\u00e5ngt var det. Men lite ovanligt, f\u00f6r en g\u00e5ngs skulle var publiken till stor del erfarna m\u00e4nniskor med m\u00e5nga \u00e5rs livserfarenhet.<\/p>\n
M\u00e5nga hade f\u00f6ljt John Mayall l\u00e4nge och b\u00f6rjade lyssna p\u00e5 honom under 1960-talet. Jag gissar att de tycker att de fick valuta f\u00f6r biljetten.<\/p>\n
John Mayall kom med sitt nuvarande band:
\nJay Davenport p\u00e5 trummor
\nGreg Rzab p\u00e5 bas
\nRocky Athas p\u00e5 gitarr<\/p>\n
Mayall kom f\u00f6rst ut ensam p\u00e5 scen, en l\u00e5ng smal man med sitt l\u00e5nga gr\u00e5vita h\u00e5r uppsatt i en h\u00e4stsvans. Han utstr\u00e5lar avslappnad attityd, en riktig bluesman. Han plockade upp sitt munspel och drog ig\u00e5ng och spelade framf\u00f6rde f\u00f6rsta l\u00e5ten ”Another man going down” ensam p\u00e5 scen, mest med s\u00e5ng och munspel och lite keyboard i slutet p\u00e5 l\u00e5ten.<\/p>\n
Sedan kom bandet in. Vilket g\u00e4ng. Tre skickliga musiker p\u00e5 sina instrument – och alla bj\u00f6d p\u00e5 sin sj\u00e4lva, gick fram p\u00e5 scen, n\u00e4ra publiken och om n\u00e5gon spelade in dem med sin mobiltelefon kunde de st\u00e5 kvar och spela f\u00f6r de som spelade in. Det syntes att John Mayall och hans band gillar vad de h\u00e5ller p\u00e5 med och den spelgl\u00e4djen g\u00f6r att musiken blir \u00e4nnu b\u00e4ttre.<\/p>\n
Publiken gungade med i takt, appl\u00e5derade i takt. Det var oerh\u00f6rd st\u00e4mning.<\/p>\n
I l\u00e5ten ”Room to move” fick basisten Greg Rzab visa upp sin imponerande talang i en J\u00e4ttel\u00e5ng jamsession d\u00e4r hans bas och Mayalls munspel m\u00f6ttes i en slags musikalisk duell som sedan mynnade ut i ett j\u00e4ttel\u00e5ngt bas-solo.
\nIbland kan det k\u00e4nnas lite uppstyltat n\u00e4r de olika musikerna ska f\u00e5 g\u00f6ra sina egna solon f\u00f6r att f\u00e5 visa upp sig, men i det h\u00e4r fallet var det bara en njutning. Jo, trummisen, Jay Davenport, gjorde sitt solo strax efter.<\/p>\n
Gitarristen Rocky Athas fick visa upp sin skicklighet m\u00e5nga g\u00e5nger under konserten, gitarr \u00e4r ju ett av de b\u00e4rande instrumenten i blues som ofta har m\u00e5nga solon. John Mayall har alltid skickliga gitarrister i sitt band, Eric Clapton \u00e4r ett av de mest k\u00e4nda kanske. Rocky Athas \u00e4r ocks\u00e5 en driven blues- och rockgitarrist. Det ber\u00e4ttar att det irl\u00e4ndska rockbandet Thin Lizzy skrev s\u00e5ngen ”Cocky Rocky” efter att de h\u00f6rt Rocky spela p\u00e5 en lokal bluesklubb i Dallas.<\/p>\n
John Mayall fick publiken att sjunga alls\u00e5ng ocks\u00e5, i s\u00e5ngen ”Mama talk to your daughter”. <\/p>\n
Ett extranummer bj\u00f6d John Mayall och bandet p\u00e5: The song of something.<\/p>\n
Jag tror att de flesta hade g\u00e4rna stannat kvar till fler extranummer, men drygt en och en halvtimmes spelning med sv\u00e4ngig \u00e4kta blues med massor av k\u00e4nsla, det \u00e4r inte d\u00e5ligt. Och John Mayall avslutade konserten med att skaka hand med de fans som stod l\u00e4ngst fram vid scenen. En v\u00e4nlig, avslappnade och naturlig man, men mycket blues.<\/p>\n
Lite fakta om John Mayall fr\u00e5n arrang\u00f6ren av spelningen:<\/p>\n
\nJohn Mayall f\u00f6ddes i november 1933 i Macclesfield och \u00e4r en brittisk bluesmusiker och s\u00e5ngare som var en f\u00f6rgrundsgestalt inom den brittiska bluesen. 1956 b\u00f6rjade han spela blues med halvprofessionella band s\u00e5som The Powerhouse Four och The Blues Syndicate. I b\u00f6rjan av 1960-talet flyttade han till London och bildade d\u00e4r den grupp han blev k\u00e4nd med, John Mayall\u2019s Bluesbreakers.<\/p>\n
Den brittiske blueshj\u00e4lten har med sin 50 \u00e5r l\u00e5nga karri\u00e4r varit en stor inspiration och plantskola f\u00f6r en m\u00e4ngd artister. Eric Clapton var \u00e4ven under en period p\u00e5 60-talet medlem i John Mayall & The Bluesbreakers. Under gruppens f\u00f6rsta \u00e5r var \u00e4ven trummisen Mick Fleetwood och Fleetwood Mac-bassisten John McVie en del av bandet.<\/p>\n
1964 gav sig gruppen ut p\u00e5 turn\u00e9 med John Lee Hooker som dennes kompband. Samma \u00e5r fick Mayall sittt f\u00f6rsta skivkontrakt med Decca. Framg\u00e5ngarna fortsatte in p\u00e5 70-talet och bandet blev n\u00e5got av ett kollektiv av medlemmar som kom och gick. Harvey Mandel, Canned Heat-bassisten Larry Taylor och Don ”Sugarcane” Harris vara bara n\u00e5gra.<\/p><\/blockquote>\n
Den som har chansen att ta sig till Uppsala den 7 juli<\/a> har m\u00f6jligheten att uppleva en spelning till med John Mayall och hans nya band.<\/p>\n