{"id":34070,"date":"2011-04-18T07:35:49","date_gmt":"2011-04-18T05:35:49","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=34070"},"modified":"2011-04-18T07:35:49","modified_gmt":"2011-04-18T05:35:49","slug":"beardfish-nya-album-mammoth-raare-och-tyngre","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=34070","title":{"rendered":"Beardfish nya album Mammoth – r\u00e5are och tyngre"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Artist: Beardfish
\nAlbum: Mammoth
\nBetyg: 4
\nReleasedatum: 29 mars 2011<\/p>\n

Att anv\u00e4nda musik fr\u00e5n sjuttiotalet som referens f\u00f6r den progressiva rock som g\u00f6rs idag kan ofta vara or\u00e4ttvist mot banden. Men n\u00e4r det g\u00e4ller Beardfish blir detta oundvikligt. Det denna grupp g\u00f6r \u00e4r s\u00e5 indr\u00e4nkt i sjuttiotalsmarinad att en tidsmaskin inte hade klarat f\u00f6rvandlingen b\u00e4ttre. <\/p>\n

Dream Theaters ex-trummis Mike Portnoy sl\u00e5r huvudet p\u00e5 spiken n\u00e4r han konstaterar – ”This Swedish band sound like they are straight out of 1973!”<\/p>\n

P\u00e5 nya albumet Mammoth h\u00f6rs sp\u00e5r av Captain Beyond, Black Sabbath, Procol Harum och inte minst svenska Fl\u00e4sket Brinner, vars sound Beardfish i det n\u00e4rmaste travesterar i Akakabotu (d\u00e4r orgelinledningen n\u00e4stan \u00e4r identisk med den p\u00e5 Fl\u00e4skets l\u00e5t Klotet fr\u00e5n 1972).<\/p>\n

Historien om Beardfish startade 2001 ur David Zackrisson och Rikard Sj\u00f6bloms grungeband \u201dWooderson\u201d. Efter att ha b\u00f6rjat lyssna p\u00e5 sjuttiotalsgrupper som King Crimson, Gentle Giant, Camel och Frank Zappa ville de utveckla sin musik mot ett mer progressivt och symfoniskt h\u00e5ll. Magnus \u00d6stgren p\u00e5 trummor tillkom, f\u00f6ljd av basisten Robert Hansen. <\/p>\n

2003 sl\u00e4ppte g\u00e4vlebandet sitt f\u00f6rsta album, sj\u00e4lvfinansierade Fr\u00e5n en Plats Du Ej kan Se, med s\u00e5ng p\u00e5 svenska. I slutet av 2005 kom dubbelalbumet ”The Sane Day”. Och 2007 Sleeping In Traffic: Part One och Part Two – tv\u00e5 album som uppm\u00e4rksammades internationellt och m\u00f6ttes av lysande recensioner. Beardfish turnerade med The Tangent och Ritual i Tyskland, Schweiz, Italien, Holland, Belgien och England. <\/p>\n

2009 levererade man albumet Destined Solitaire.<\/p>\n

Nya Mammoth \u00e4r bitvis r\u00e5are och tyngre \u00e4n sina f\u00f6reg\u00e5ngare, n\u00e5got som metallgrowlen som dyker upp h\u00e4r och d\u00e4r \u00e4r exempel p\u00e5. Inledande The Platform \u00e4r bastant men samtidigt melodi\u00f6s h\u00e5rdrock (Beardfish kan helt enkelt inte g\u00f6ra musik utan melodier). Parallellt med detta till\u00e5ts en saxofon ta rej\u00e4lt med plats. Ibland \u00e4gnar man sig rentav \u00e5t n\u00e5nting i n\u00e4rheten av jazz. <\/p>\n

B\u00e4ckenet i musiken \u00e4r bas och trummor. Ryggraden en tung hammondorgel med piano och mollotron som kotor. Som en gloria \u00f6ver hj\u00e4ssan sv\u00e4var syntmelodier, gitarrssolon, saxofon och Rikard Sj\u00f6bloms personliga r\u00f6st, som med maximal inlevelse dynamiskt f\u00f6ljer musikens r\u00f6rliga struktur.<\/p>\n

Beardfish verkliga styrka \u00e4r att man inte komplicerar sin musik i on\u00f6dan. Trots att musiken rymmer b\u00e5de tempo-, tonarts- och och taktbyten s\u00e5 \u00e4r detta ett band som \u00e4r sunt befriade fr\u00e5n sjukan att till varje pris visa upp sin spelskicklighet. I Beardfish\u00b4s musik \u00e4r det k\u00e4nslan som r\u00e4knas. <\/p>\n

Flera av l\u00e5tarna, som den femton minuter l\u00e5nga And The Stone Said: If I Could Speak \u00e4r tydligt sjuttiotal. En l\u00e5t som Tightrope har en angen\u00e4m sextiotalskul\u00f6r och den korta Outside \/ Inside \u00e4r en glad och tidl\u00f6s melodisnutt p\u00e5 piano. <\/p>\n

Mammoth inneh\u00e5ller mycket musik, mycket musikalitet och m\u00e4ngder av nerv, inlevelse och passion. Anbefalles inta bara f\u00f6r nostalgin\u00f6rdar, utan f\u00f6r alla som uppskattar en mix av r\u00e5 rock, vackra harmonier, jazz, flower power och fantasi. <\/p>\n

L\u00e4s mer om progressiv rock p\u00e5 min blogg Universum Noll.<\/a> <\/p>\n

L\u00e5tlista<\/p>\n

CD:
\n1. The Platform (8:06)
\n2.And The Stone Said: If I Could Speak (15:07)
\n3. Tightrope (4:33)
\n4. Green Waves (8:53)
\n5. Outside \/ Inside (1:43)
\n6. Akakabotu (5:41)
\n7. Without Saying Anything (feat. Ventriloquist) (8:10)<\/p>\n

DVD:
\n1. Awaken The Sleeping (04:28)
\n2. The Hunter (6:22)
\n3. Destined Solitaire (10:45)
\n4. Until You Comply (5:18)
\n5. Without You (12:59)
\n6. Green Waves (8:36)
\n7. Roulette (12:20)
\n8. Making Of ”Mammoth” (43:45)<\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om Beardfish<\/a>, skivnytt<\/a>, h\u00e5rdrock<\/a>, progressiv<\/a>, recension<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Artist: Beardfish Album: Mammoth Betyg: 4 Releasedatum: 29 mars 2011 Att anv\u00e4nda musik fr\u00e5n sjuttiotalet som referens f\u00f6r den progressiva rock som g\u00f6rs idag kan ofta vara or\u00e4ttvist mot banden. Men n\u00e4r det g\u00e4ller Beardfish blir detta oundvikligt. Det denna grupp g\u00f6r \u00e4r s\u00e5 indr\u00e4nkt i sjuttiotalsmarinad att en tidsmaskin inte hade klarat f\u00f6rvandlingen b\u00e4ttre. […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,22],"tags":[558,2362,4531,12285,5121],"class_list":["post-34070","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","category-skivor","tag-beardfish","tag-hardrock","tag-progressiv","tag-recension","tag-skivnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/34070","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=34070"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/34070\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=34070"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=34070"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=34070"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}