{"id":33786,"date":"2011-04-12T13:20:48","date_gmt":"2011-04-12T11:20:48","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=33786"},"modified":"2011-04-12T13:20:48","modified_gmt":"2011-04-12T11:20:48","slug":"foo-fighters-nya-album-wasting-light-ar-en-forstklassig-rockskiva","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=33786","title":{"rendered":"Foo Fighters nya album Wasting Light \u00e4r en f\u00f6rstklassig rockskiva"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>
\nArtist: Foo Fighters
\nTitel: Wasting Light
\nBetyg: 4
\nUtgivningsdatum: april 2011<\/p>\n

Wasting Light \u00e4r en f\u00f6rstklassig rockskiva. Butch Vig \u00e4r en av producenterna, den inneh\u00e5ller ett inhopp av H\u00fcsker D\u00fc-s\u00e5ngaren Bob Mould och Nirvana-basisten Krist Novoselic plinkar lite bas – men det \u00e4r helt ov\u00e4sentligt. Vad som \u00e4r v\u00e4sentligt \u00e4r att jag omedelbart, i f\u00f6rsta l\u00e5ten Bridge Burning, blir sugen p\u00e5 chips och \u00f6l. N\u00e4r jag h\u00f6r den sluggande refr\u00e4ngen i Rope, vi \u00e4r p\u00e5 l\u00e5t nummer tv\u00e5 nu, har saker inte blivit v\u00e4rre och det dr\u00f6jer inte speciellt l\u00e4nge f\u00f6rr\u00e4n jag hj\u00e4lpl\u00f6st b\u00f6rjar headbanga till nummer som White Limo och Arlandria. Det, mina v\u00e4nner, \u00e4r vad som \u00e4r v\u00e4sentligt.<\/p>\n

Jag kan inte minnas att jag n\u00e5gonsin varit en st\u00f6rre beundrare av Foo Fighters – p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt har jag alltid sett dom som v\u00e5r tids Hot Tuna – men jag skulle aldrig p\u00e5st\u00e5 att dom inte var underh\u00e5llande att lyssna p\u00e5. Att dom sen aldrig riktigt sl\u00e4ppt en skiva som k\u00e4nts helgjuten har inget med saken att g\u00f6ra. Varf\u00f6r ska dom beh\u00f6va g\u00f6ra det? Deras syfte \u00e4r att s\u00e4lja ut arenor och underh\u00e5lla, fr\u00e4mst m\u00e4nniskor med \u00e4nnu st\u00f6rre chips- och \u00f6lsug \u00e4n vad jag har. Detta har dom gjort med s\u00e5v\u00e4l beg\u00e5vad knatterock (All My Life), riktigt bl\u00f6diga rockballader (Best Of You) eller n\u00e4stan skatepunk-liknande trallrock (Learn To Fly) f\u00f6r att bara n\u00e4mna hitsen. Kompositioinerna har varit klassisk mellanrock, och dom har kr\u00e4mat ut sina l\u00e5tar i ett slags eklektiskt widescreen-perspektiv; dom har alltid varit ett riktigt ogenerat mainstreamband.<\/p>\n

I dessa perspektiv blir fr\u00e5gan inf\u00f6r en Foo Fighters-skiva: ”Jaja, men \u00e4r den underh\u00e5llande?” \u00c4r Wasting Light bandets b\u00e4sta skiva? Jag sitter inte h\u00e4r med hela deras katalog framf\u00f6r mig, men jag skulle tro det. Anledningen \u00e4r att den helt enkelt \u00e4r j\u00e4mn och v\u00e4lproducerad, p\u00e5 samma s\u00e4tt som bandets st\u00e4ndigt \u00e5terkommande skolexempel The Colour and the Shape fr\u00e5n 1997 var – men jag skulle spontant h\u00e4vda att Wasting Light \u00e4r bandets till dato mest lyckade skiva. Man kan spekulera om varf\u00f6r, om man inte n\u00f6jer sig med att konstatera att skivan h\u00e4r och var helt enkelt rockar fett (sa jag ”ogenerat mainstream”? Jag menade det).<\/p>\n

Jag tycker mig framf\u00f6r allt m\u00e4rka att Dave Grohl n\u00e4rmar sig idealet hos Josh Homme, och att han anv\u00e4nder hans tunga dystra tonl\u00e4gen f\u00f6r att lyckas f\u00e5 bort den d\u00e4r tralligheten och f\u00e5 till en h\u00e5rdare ljudbild med b\u00e4ttre muller. Det h\u00f6rs kanske framf\u00f6r allt i det lite spattiga versm\u00e5ttet som pryder Dear Rosemary (den med Mould-inhoppet) och s\u00e4ttet det \u00f6verg\u00e5r till en episk, malande refr\u00e4ng. Men det h\u00f6rs f\u00f6r all del ocks\u00e5 i underh\u00e5llande utfyllnadssp\u00e5r som Miss The Misery, A Matter of Time och Back & Forth, l\u00e5tar av typen som i vanliga fall bara \u00e4r som burkar ur Grohls rock n roll-l\u00e4skautomat; sistn\u00e4mnda l\u00e5t har ett riff snarlikt det i titell\u00e5ten till TV-serien That 70s Show, liksom.<\/p>\n

Foo Fighters har alltid varit underh\u00e5llande, ja. Men Wasting Light \u00e4r samlad, den har ett koncentrerat hugg och produktionen h\u00e4nger ihop; l\u00e5tarna r\u00f6r sig under en och samma mulna himmel, med avl\u00e4gsen \u00e5ska p\u00e5 v\u00e4g in. N\u00e4st sista l\u00e5ten, svulstballaden I Should Have Known, n\u00e4rmar sig rentav en metal-dramatik jag alltid tyckt att Dave Grohl velat vilja komma \u00e5t, men aldrig riktigt f\u00e5tt till. Men Wasting Lights ljudbild har tillr\u00e4ckligt med sp\u00e4nda muskler f\u00f6r att till\u00e5ta det, den h\u00e4r g\u00e5ngen. Man f\u00e5r en chans att andas ut i efterf\u00f6ljande avslutningsl\u00e5ten Walk – den l\u00e5ter precis som eftertexterna p\u00e5 en fartfylld actionfilm fr\u00e5n 11 \u00e5r, och Wasting Light \u00e4r en skiva som l\u00e4mnar mig med samma k\u00e4nsla av glad utmattning.<\/p>\n