{"id":33212,"date":"2011-04-01T08:16:51","date_gmt":"2011-04-01T07:16:51","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=33212"},"modified":"2011-04-01T08:16:51","modified_gmt":"2011-04-01T07:16:51","slug":"skivrecension-the-human-league-credo","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=33212","title":{"rendered":"Skivrecension: The Human League – Credo"},"content":{"rendered":"

Artist: The Human League
\nTitel: Credo
\nBetyg: 2
\nUtgivningsdatum: 23 mars<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

P\u00e5 sent 1970-tal b\u00f6rjade engelska ungdomar tr\u00f6ttna p\u00e5 punkmusiken, bland dem fanns den f\u00f6rsta upps\u00e4ttningen av The Human League som sl\u00e4ppte sin debutskiva Reproduction 1979, den f\u00f6ljdes upp med skivan Travelogue redan 1980 men efter det gick tv\u00e5 av medlemmarna vidare och bildade Heaven 17. Men Philip Oakey som \u00e4n idag \u00e4r gruppens frontfigur var kvar.<\/p>\n

Joanne Catherall och Susanne Sulley raggades (bokstavligen, de tr\u00e4ffades p\u00e5 en nattklubb) in i bandet och snart d\u00e4refter sl\u00e4pptes skivan Dare som inneh\u00e5ller sp\u00e5ret som blivit The Human Leagues tema: Don’t you want me.<\/p>\n

The Human League har alltid varit intresserade av popmusik och Oakey har i flera intervjuer p\u00e5st\u00e5tt sig vilja skriva v\u00e4rldens b\u00e4sta popl\u00e5t. The Human Leagues verksamhet har egentligen aldrig upph\u00f6rt, de har fortsatt producera och sl\u00e4ppa album med n\u00e5gorlunda j\u00e4mna intervaller \u00e4ven om de aldrig n\u00e5tt samma framg\u00e5ng som med Dare och under 00-talet verkat f\u00f6rsvunnit i ett svart h\u00e5l.<\/p>\n

Nu \u00e4r de iallafall tillbaka med nya, fr\u00e4scha albumet Credo.<\/p>\n

Hur lyckas dem med uppgiften att skriva v\u00e4rldens b\u00e4sta popl\u00e5t p\u00e5 nya albumet Credo d\u00e5?<\/p>\n

Det best\u00e5r av 11 sp\u00e5r:
\n1. Never let me go
\n2. Night People
\n3. Sky
\n4. Into the night
\n5. Egomaniac
\n6. Single Minded
\n7. Electric Shock
\n8. Get Together
\n9. Privilege
\n10. Breaking the Chains
\n11. When the stars start to shine<\/p>\n

Man ansl\u00e5r direkt ett h\u00f6gt tempo och det k\u00e4nns som om de \u00e4r medvetna om att deras publik vill h\u00f6ra Oakey dra \u00f6desm\u00e4ttade textrader med sin karakt\u00e4ristiska tonl\u00f6sa r\u00f6st. Det k\u00e4nns lite som att ordningen nu \u00e4r \u00e5terst\u00e4lld efter de mer anonyma albumen p\u00e5 90-talet (med Romantic? som absoluta bottennapp).<\/p>\n

Det \u00e4r allts\u00e5 trallv\u00e4nlig synthpop med mer \u00e4n en antydan till retrosound. Vill man allts\u00e5 h\u00f6ra var synthpop egentligen<\/i> befinner sig p\u00e5 utvecklingsskalan idag b\u00f6r man v\u00e4nda sig till andra band som t.ex. Mind.in.a.box, Firefox AK och La Roux.<\/p>\n