{"id":33060,"date":"2011-03-29T14:02:44","date_gmt":"2011-03-29T13:02:44","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=33060"},"modified":"2011-03-29T14:02:44","modified_gmt":"2011-03-29T13:02:44","slug":"whitesnakes-nya-album-%e2%80%9dforevermore%e2%80%9d-ar-en-ratt-forutsagbar-fortsattning-pa-den-forra-skivan","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=33060","title":{"rendered":"Whitesnakes nya album \u201dForevermore\u201d \u00e4r en r\u00e4tt f\u00f6ruts\u00e4gbar forts\u00e4ttning p\u00e5 den f\u00f6rra skivan"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>
\nArtist: Whitesnake
\nTitel: Forevermore
\nBetyg: 4
\nUtgivningsdatum: 2011-03-25<\/p>\n

Den nya \u00e4r skivan \u201dForevermore\u201d \u00e4r en r\u00e4tt f\u00f6ruts\u00e4gbar forts\u00e4ttning p\u00e5 den f\u00f6rra skivan fr\u00e5n 2008 \u201dGood to be Bad\u201d, och eftersom den fick ju b\u00e5de fick god kritik och s\u00e5lde bra s\u00e5 \u00e4r det nog ingen dum ide. Jag provade p\u00e5 skoj att blanda skivorna f\u00f6r att h\u00f6ra om det h\u00e4nt n\u00e5got, nix, mer av samma, om \u00e4n \u00e4nnu lite tyngre. Och det ju inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis n\u00e5got negativt.<\/p>\n

Whitesnakes sound sattes till stor del under 80-talet av gitarrduon Bernie Marsden och Micky Moody, och naturligtvis av Coverdales s\u00e5ng. S\u00e5ngen \u00e4r den samma, Coverdale \u00e4r fortfarande i imponerande god form. De senaste gitarristerna Doug Aldrich och Reb Beach h\u00e5ller linjen fr\u00e5n sina f\u00f6reg\u00e5ngare och plattan har ett igenk\u00e4nnligt Whitesnake sound. Nu ska man inte bli s\u00e5 f\u00f6rv\u00e5nad \u00f6ver det f\u00f6r b\u00e5da herrarna har uppn\u00e5tt en \u00e5lder av 47 \u00e5r och har sina r\u00f6tter i 80-tals soundet. <\/p>\n

Man kan dock notera att inte l\u00e4ngre n\u00e5gon gigant som Jon Lord eller Don Airey bidrar till ljudmattan med ett tydligt keyboard sound. Whitesnake hoppar inte heller p\u00e5 den g\u00e4llande trenden med en mer avskalat 70-tals sound utan h\u00e5ller sig till sitt forna framg\u00e5ngskoncept med ett f\u00f6r\u00e4dlat, men dock fortfarande i grunden 80-tals sound, en framg\u00e5ngsrik kombination av blues och pudelrock.<\/p>\n

Svulstigt kan man v\u00e4l s\u00e4ga om produktionen, stort, tungt, maffigt, men personligen kan jag tycka det blir lite p\u00e5 gr\u00e4nsen till f\u00f6r mycket ljudmatta emellan\u00e5t. Ett par obligatoriska ballader finns ocks\u00e5 med, en av dem, \u201dFare Thee Well\u201d, fick jag av n\u00e5gon anledning Rod Stewart vibbar av?!<\/p>\n

F\u00f6rra g\u00e5ngen Whitesnake var p\u00e5 Sweden Rock var ocks\u00e5 Deep Purple d\u00e4r \u2013 det var definitivt en f\u00f6r mycket. I \u00e5r \u00e4r bara Whitesnake d\u00e4r och om de k\u00f6r material fr\u00e5n det h\u00e4r och f\u00f6rra albumet kan det bli en mycket angen\u00e4m upplevelse. Sannolikt blir det v\u00e4l en hel del gamla slagd\u00e4ngor och n\u00e5gon gammal Purple l\u00e5t ocks\u00e5, men det \u00e4r v\u00e4l oundvikligt med den katalogen.<\/p>\n

Sammanfattningsvis en solid Whitesnake skiva som troligen inte l\u00e4mnar n\u00e5got tidigare fan missn\u00f6jd, men som troligen inte lockar n\u00e5gra nya heller. Den entusiastiska YouTube kommentaren \u201dJust like old times!\u201d s\u00e4ger allt. Och varf\u00f6r \u00e4ndra ett vinnande koncept?<\/p>\n