”4:13 Dream” \u00e4r The Cures f\u00f6rsta album p\u00e5 4 \u00e5r och deras b\u00e4sta sedan tidiga 90-talet. Det \u00e4r en ganska s\u00e5 stor variation p\u00e5 l\u00e5tarna men vad de har gemensamt \u00e4r att de utg\u00f6r f\u00f6rsta halvan av vad som i b\u00f6rjan var t\u00e4nkt som ett dubbelalbum.<\/p>\n
Det k\u00e4nns som att The Cure musikaliskt har \u00e5terfunnit sig sj\u00e4lva efter 2004 \u00e5rs skiva. L\u00e5tarna \u00e4r mer \u00e5t poph\u00e5llet och l\u00e5ter som en blandning av material fr\u00e5n ”The Head on the Door”, ”Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me” och ”Wish” samtidigt som de k\u00e4nns f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt fr\u00e4scha.<\/p>\n
\u00d6ppningssp\u00e5ret ”Underneath the Stars” \u00e4r bland det vackraste de gjort och ”The Hungry Ghost” \u00e4r ytterligare en juvel. ”This. Here and Now. With You” \u00e4r den perfekta radiod\u00e4ngan och n\u00e4r Robert Smith b\u00f6rjar skrika i ”The Scream” \u00e4r jag i himmelriket men h\u00f6jdpunkten f\u00f6r mig \u00e4r ”The Real Snow White” – en av de mest excentriska popl\u00e5tarna jag har h\u00f6rt n\u00e5gonsin och refr\u00e4ngen \u00e4r fullst\u00e4ndigt briljant.<\/p>\n
Om skivan har n\u00e5gon svaghet s\u00e5 skulle det vara att det k\u00e4nns som att det saknas n\u00e5got. I b\u00f6rjan var tanken att det skulle vara ett dubbelalbum med 33 l\u00e5tar men planerna \u00e4ndrades och ist\u00e4llet s\u00e5 sl\u00e4pper de allts\u00e5 f\u00f6rsta halvan, ”4:13 Dream”, nu och andra halvan, med betydligt m\u00f6rkare l\u00e5tar, (f\u00f6rhoppningsvis) lagom till att Robert Smith fyller 50 \u00e5r den 21 april n\u00e4sta \u00e5r. D\u00e4r l\u00e4r ”A Boy I Never Knew”, an av de b\u00e4sta l\u00e5tarna som spelades p\u00e5 deras v\u00e4rldsturn\u00e9 tidigare i \u00e5r, finnas med.<\/p>\n
H\u00e4r \u00e4r ett youtubeklipp fr\u00e5n n\u00e4r de spelade ”4:13 Dream” i sin helhet i Rom den 11 oktober i \u00e5r.<\/p>\n