{"id":25900,"date":"2010-11-05T08:42:19","date_gmt":"2010-11-05T07:42:19","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=25900"},"modified":"2010-11-05T08:42:19","modified_gmt":"2010-11-05T07:42:19","slug":"dreamend-so-i-ate-myself-bite-by-bite","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=25900","title":{"rendered":"Dreamend – So I ate myself, bite by bite"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

So I Ate Myself, Bite by Bite \u00e4r det f\u00f6rsta albumet i ett set av tv\u00e5 (andra albumet kommer ut 2011) d\u00e4r Dreamend har best\u00e4mt sig f\u00f6r att byta bana. Det man l\u00e4mnar bakom sig \u00e4r atmosf\u00e4risk shoegaze extraordinaire f\u00f6r att ist\u00e4llet utforska det l\u00e4skiga med banjo och upplyftande s\u00e5ngslingor. Bandet beskriver sj\u00e4lva hur hela albumet ska handla om en person som agerar p\u00e5 alla sina destruktiva impulser och fantasier. Men blir det l\u00e4skigt d\u00e5? Nej, det \u00e4r f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt trevligt och mysigt att lyssna p\u00e5.<\/p>\n

Det inledande sp\u00e5ret Pink cloud in the woods har ett intro som \u00e4r obehagligt likt det isl\u00e4ndska bandet Seabear, men jag kan inte riktigt placera vilken l\u00e5t. F\u00f6r\u00f6vrigt fungerar l\u00e5ten utm\u00e4rkt och ger ett hoppingivande l\u00f6fte av vad som komma skall.
\nF\u00f6rsta halvan av albumet \u00e4r lite av en besvikelse och femte sp\u00e5ret Repent \u00e4r n\u00e4stan lite tr\u00e5kig och s\u00f6vande med sitt ensidiga gitarrplockande och f\u00e5r ses som plattans l\u00e5gvattenm\u00e4rke.
\nDreamend g\u00f6r dock en snabb upph\u00e4mtning med sj\u00e4tte sp\u00e5ret A thought som \u00e4r den absoluta h\u00f6jdpunkten med hela skivan och som faktiskt lyckas kombinera banjo och shoegaze p\u00e5 ett magnifikt vis.<\/p>\n

Sen tar allt fart. Pieces \u00e4r bed\u00e5rande, upplyftande, catchy och morbid p\u00e5 samma g\u00e5ng. My old brittle bones l\u00e4mnar inget att \u00f6nska och skulle galant fl\u00f6rta med vilket Sufjan Stevensfan som helst. Den djupa s\u00e5ngr\u00f6sten f\u00e5r komma fram tillsammans med den bitterljuva falsetten och du finner dig sj\u00e4lv leendes helt utan f\u00f6rvarning.
\nN\u00e4r sedan plattans sista l\u00e5t, ett maraton p\u00e5 10 ljuvliga minuter, g\u00e5r ig\u00e5ng s\u00e5 \u00e4r det som att Dreamend best\u00e4mmer sig f\u00f6r att verkligen krama ur den sista droppen och bjuda p\u00e5 allt de har. Inledningen \u00e4r smygande, trevande och sm\u00e4ktande vacker f\u00f6r att sedan \u00f6verg\u00e5 till ett vaggande larmande och subtilt ylande. Som en bed\u00f6vande och paralyserande konsert i form av en vaggvisa f\u00f6r \u00e4ngsliga sj\u00e4lar. N\u00e5gonstans i den dr\u00f6mska tillvaron h\u00f6r man n\u00e5got som l\u00e5ter som gn\u00e4lliga motors\u00e5gar p\u00e5 l\u00e5ngt avst\u00e5nd och pl\u00f6tsligt befinner du dig d\u00e4r, p\u00e5 verandan till ett litet hus l\u00e5ngt ute p\u00e5 landet i den djupa s\u00f6dern. Du \u00e4r \u00f6vertygad om att l\u00e5ngt d\u00e4r ute i vildmarken s\u00e5 v\u00e4ntar n\u00e5got p\u00e5 dig. N\u00e5got du troligen inte vill m\u00f6ta.
\nOch helt pl\u00f6tsligt s\u00e5 har Dreamend \u00e4nd\u00e5 lyckats med vad de tog sig an att g\u00f6ra.<\/p>\n

Tjuvlyssna h\u00e4r redan idag<\/a>.<\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om Dreamend<\/a>, recension<\/a>, rock<\/a>, musik<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

So I Ate Myself, Bite by Bite \u00e4r det f\u00f6rsta albumet i ett set av tv\u00e5 (andra albumet kommer ut 2011) d\u00e4r Dreamend har best\u00e4mt sig f\u00f6r att byta bana. Det man l\u00e4mnar bakom sig \u00e4r atmosf\u00e4risk shoegaze extraordinaire f\u00f6r att ist\u00e4llet utforska det l\u00e4skiga med banjo och upplyftande s\u00e5ngslingor. Bandet beskriver sj\u00e4lva hur hela […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,22],"tags":[1372,12282,12285,4792],"class_list":{"0":"post-25900","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-skivor","8":"tag-dreamend","9":"tag-musik","10":"tag-recension","11":"tag-rock","12":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/25900","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=25900"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/25900\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=25900"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=25900"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=25900"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}