{"id":25847,"date":"2010-11-03T12:58:49","date_gmt":"2010-11-03T11:58:49","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=25847"},"modified":"2010-11-03T12:58:49","modified_gmt":"2010-11-03T11:58:49","slug":"skivrecension-gary-wilson-electric-endicott","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=25847","title":{"rendered":"Skivrecension: Gary Wilson – Electric Endicott"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

\u00c5r 1977 sl\u00e4ppte Gary Wilson ett unikt bisarrt och personligt album med titeln You Think You Really Know Me. Kort efter att albumet sl\u00e4pptes f\u00f6rsvann Gary Wilson sp\u00e5rl\u00f6st. Albumet v\u00e4ckte till en b\u00f6rjan ingen st\u00f6rre uppm\u00e4rksamhet, men Gary’s sm\u00e5stadsopus spred sig fr\u00e5n mun-till-mun och inspirerade med sina udda l\u00e5tar och personliga musikaliska vision en hel generation yngre musiker och producenter.<\/p>\n

Albumet fick kultstatus och h\u00f6jdes till skyarna av bland andra Beck och The Simpsons skapare Matt Groening.<\/p>\n

I b\u00f6rjan av 2000-talet hyrde Motel Records en privatdetektiv f\u00f6r att sp\u00e5ra upp Gary Wilson. Till slut fick man kontakt med honom via hans gamla bandmedlemmar. Han var d\u00e5 n\u00e4stan 50 \u00e5r gammal och f\u00f6rs\u00f6rjde sig som vaktm\u00e4stare p\u00e5 en porrbio. Motel Records fick hans till\u00e5telse att 2002 \u00e5terutge You Think You Really Know Me. Filmaren Michael Wolk fick korn p\u00e5 historien och gjorde en dokument\u00e4r om Wilson \u2013 You Think You Really know me, The Gary Wilson Story.<\/p>\n

Karri\u00e4ren tog fart och 2004 sl\u00e4ppte Wilson Mary Had Brown Hair p\u00e5 Stones Throw Records, hans f\u00f6rsta album med eget material p\u00e5 n\u00e4stan 30 \u00e5r.<\/p>\n

Wilsons liv kantas av anekdoter och besynnerliga episoder liknande dessa. Han l\u00e4r t ex som 14-\u00e5ring ha tr\u00e4ffat konstmusikern och komposit\u00f6ren John Cage. Denne imponerades s\u00e5 till den grad av Wilsons beg\u00e5vning att han bj\u00f6d hem honom. De pratade musik i flera dagar. Av Cage fick Wilson l\u00e4ra sig att om musiken han skapar inte irriterar och oroar lyssnarna s\u00e5 har han inte gjort sitt jobb.<\/p>\n

Wilsons nya album, Electric Endicott, visar att han inte gl\u00f6mt bort sin gamle l\u00e4rofaders visdomsord. Den musik Wilson g\u00f6r skulle kanske kunna kallas loungemusik fr\u00e5n helvetet. Men albumet inneh\u00e5ller mycket mer \u00e4n s\u00e5. Korta experimentella ljudkollage blandas med avant-garde jazz, electro-funk, \u201dpop\u201d och \u201dsoul\u201d.<\/p>\n

Det \u00e4r inte ofta man h\u00f6r ett album som spretar \u00e5t s\u00e5 m\u00e5nga olika h\u00e5ll. Detta \u00e4r ocks\u00e5 albumets stora svaghet. Jag tror plattan hade vunnit p\u00e5 att n\u00e5got av uttrycken renodlats. Som det nu \u00e4r skrevar den musikaliskt \u00e5t s\u00e5 m\u00e5nga olika h\u00e5ll att helhetsintrycket bara blir f\u00f6rvirrande. Men, vem vet, det \u00e4r kanske just det som Wilson vill \u00e5stadkomma? Ett album med en rad underfundiga popl\u00e5tar, eller st\u00e4mningsfull pianojazz, vilket Wilson \u00e4r klart kapabel att skapa, hade tilltalat mig betydligt mer \u00e4n alla de of\u00f6renliga ljud och g\u00e5tfulla textbudskap som nu str\u00f6mmar emot mig.<\/p>\n

Albumet inneh\u00e5ller fjorton l\u00e5tar, den kortaste trettio sekunder, den l\u00e4ngsta knappt fyra minuter – all songs written and performed by Gary Wilson. De b\u00e4r namn som Sandy Put Me On A Sick Trip, Swingin With Karen Tonight och The Clouds Cry For Endicott.<\/p>\n

Slutsats: Legenden Wilson \u00e4r betydligt mer intressant \u00e4n musiken han g\u00f6r. Electric Endicott kommer sannolikt inte att g\u00f6ra samma avtryck som debutplattan fr\u00e5n 1977. \u00c4nd\u00e5 \u00e4r detta tvekl\u00f6st ett originellt album, som h\u00e4r och d\u00e4r l\u00e5ter lite som en nedtonad Captain Beefheart. F\u00f6r den som \u00e4r intresserad av udda och utforskande musik kan Electric Endicott bli en trevlig bekantskap.<\/p>\n

Men det m\u00e5ste ocks\u00e5 s\u00e4gas: vill man h\u00f6ra personlig och annorlunda musik s\u00e5 finns det betydligt b\u00e4ttre alternativ. Jag kan t ex rekommendera hela Robert Wyatts katalog. Wyatt skulle rent id\u00e9m\u00e4ssigt och musikaliskt kunna s\u00e4gas vara Wilsons europeiska tvillingsj\u00e4l.<\/p>\n

Lyssna p\u00e5 Gary Wilsons f\u00f6rstlingsverk You Think You Really Know Me fr\u00e5n 1977 via Grooveshark<\/a>.<\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om Gary Wilson<\/a>, recensioner<\/a>, musik<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

\u00c5r 1977 sl\u00e4ppte Gary Wilson ett unikt bisarrt och personligt album med titeln You Think You Really Know Me. Kort efter att albumet sl\u00e4pptes f\u00f6rsvann Gary Wilson sp\u00e5rl\u00f6st. Albumet v\u00e4ckte till en b\u00f6rjan ingen st\u00f6rre uppm\u00e4rksamhet, men Gary’s sm\u00e5stadsopus spred sig fr\u00e5n mun-till-mun och inspirerade med sina udda l\u00e5tar och personliga musikaliska vision en hel […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,22],"tags":[1966,12282,4670],"class_list":{"0":"post-25847","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-skivor","8":"tag-gary-wilson","9":"tag-musik","10":"tag-recensioner","11":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/25847","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=25847"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/25847\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=25847"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=25847"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=25847"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}