{"id":23053,"date":"2010-08-21T23:56:05","date_gmt":"2010-08-21T21:56:05","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=23053"},"modified":"2010-08-21T23:56:05","modified_gmt":"2010-08-21T21:56:05","slug":"korsbarstradgarden-pa-dramaten-rapport-fran-premiaren","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=23053","title":{"rendered":"K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden p\u00e5 Dramaten – rapport fr\u00e5n premi\u00e4ren"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>
\nAnton Tjechov skrev ”K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden” 1903 och den uppf\u00f6rdes 1904, samma \u00e5r som Tjechov dog. Det \u00e4r fascinerande hur en pj\u00e4s som \u00e4r \u00f6ver hundra \u00e5r kan s\u00e4ttas upp runt om i v\u00e4rlden och s\u00e4ga n\u00e5got till m\u00e4nniskorna om och om igen.
\nNu har Dramaten tagit itu med den ryska pj\u00e4sen, i regi av Mats Ek och Sverigepremi\u00e4r var det p\u00e5 Dramatens stora scen den 21 augusti. Men det var faktiskt inte premi\u00e4r, f\u00f6r f\u00f6rest\u00e4llningen spelades tre g\u00e5nger i Moskva i juni, p\u00e5 Tjechovfestivalen.<\/p>\n

Pj\u00e4sen handlar om Ranevskaja, en aristokratisk ryska och hennes familj som \u00e5terv\u00e4nder till familjens bel\u00e5nade gods alldeles innan det ska auktioneras bort som betalning f\u00f6r l\u00e5nen. Till godset h\u00f6r ocks\u00e5 en stor och ber\u00f6md tr\u00e4dg\u00e5rd med k\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4d.<\/p>\n

Ranevskaja och framf\u00f6r allt hennes bror \u00e4r dock bortklemade och har inget grepp om pengars v\u00e4rde. De inser inte hur n\u00e4ra katastrofen \u00e4r, sl\u00f6sar pengar de inte ens l\u00e4ngre har och st\u00e4ller till med fest samtidigt som det p\u00e5g\u00e5r auktion om g\u00e5rden.<\/p>\n

Ranevskaja har chansen att r\u00e4dda kvar k\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden om hon l\u00e5ter Lopachin, nyrik bonde k\u00f6pa g\u00e5rden. Lopachin \u00e4r stormrik och hans far var l\u00e5gavl\u00f6nad anst\u00e4lld p\u00e5 godset och hans farfar en slavarbetare. Vilken revansch han \u00e4r ute efter.<\/p>\n

”K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden” – den fantastiska g\u00e5rden som troligen inte har sin like n\u00e5gonstans \u00e4r en symbol – men vad den symboliserar \u00e4r olika beroende p\u00e5 med vilka \u00f6gon pj\u00e4sen betraktas. Den kan st\u00e5 f\u00f6r fina gamla v\u00e4rderingar. Men kanske det ocks\u00e5 kan ses som en symbol f\u00f6r naturen och milj\u00f6n. Som alla v\u00e4grar inse \u00e4r hotad och s\u00e5v\u00e4l den nyrika medelklassen, den utnyttjade arbetarklassen och den dekadenta \u00f6verklassen blundar och \u00e4r bara upptagna av sitt eget.<\/p>\n

Pj\u00e4sen speglar i miniatyr de globala sociala f\u00f6r\u00e4ndringar som kom vid 1900-talets b\u00f6rjan s\u00e5som medelklassens \u00f6kade status och aristokratins minskade inflytande. N\u00e4r Dramaten nu s\u00e4tter upp den har handlingen flyttats till mitten av 1990-talet, d\u00e5 Sovjetunionen l\u00f6stes upp.<\/p>\n

Sk\u00e5despelarna \u00e4r mycket duktiga, Magnus Roosmann som Jermolaj Lopachin, tar h\u00e4rmed plats som en av de beg\u00e5vade stora svenska sk\u00e5despelarna som jag vill se i m\u00e5nga fler roller nu. Marie Richardson spelar Ranveskaja och Hans Klinga g\u00f6r Leonid Gajev.<\/p>\n

Regiss\u00f6ren Mats Ek \u00e4r ocks\u00e5 koreograf och d\u00e4rf\u00f6r har naturligt nog dans alltid en plats i hans upps\u00e4ttningar. I n\u00e5gra scenen gestaltades dialogen i dans ist\u00e4llet f\u00f6r med ord. Helt suver\u00e4nt, som n\u00e4r Lopachin och Varja skulle f\u00f6rs\u00f6ka n\u00e5 varandra men inte n\u00e5r \u00e4nda fram.<\/p>\n

Dekoren, sparsamt enkel – vilket jag \u00e4lskar i en f\u00f6rest\u00e4llning. Startscenen med bara en enkel barnstol i tr\u00e4, en \u00f6vergiven barnbil i tr\u00e4 och n\u00e5gon skiva som v\u00e4gg.
\nEtt bord p\u00e5 scenen fick st\u00e5 f\u00f6r olika, som att vara en brygga vid vattnet.<\/p>\n

Musiken \u00e4r ett betydelseb\u00e4rande element i f\u00f6rest\u00e4llningen och p\u00e5 Dramatenbloggen<\/a> kan vi se klipp n\u00e4r musikerna jobbar inf\u00f6r f\u00f6rest\u00e4llningen.<\/p>\n

”K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden” kan definieras som en stillsam komedi med djup. Som i de flesta Tjechovpj\u00e4ser ligger det mycket i varje dialog som \u00e4r tr\u00e4ffs\u00e4kra iakttagelse av m\u00e4nsklig skr\u00f6plighet och v\u00e5r f\u00f6rm\u00e5ga att ljuga f\u00f6r oss sj\u00e4lva. Som scenen n\u00e4r den st\u00e4ndige studenten Peter ”Petia” Trofimov ska l\u00e4xa upp Ranevskaja och s\u00e4ger henne n\u00e5gra sanningens ord n\u00e4r hon ljuger f\u00f6r sig sj\u00e4lv, lurar sig sj\u00e4lv att hon \u00e4lskar sin usla make. Hon orkar inte ta till sig sanningen och se sig sj\u00e4lv utan svarar med att grovt f\u00f6rol\u00e4mpa ”Petia” genom att vrida p\u00e5 hans \u00f6mma punkter.<\/p>\n

P\u00e5 ett s\u00e4tt handlar f\u00f6rest\u00e4llningen f\u00f6rst\u00e5s om hur den dekadenta \u00f6verklassen m\u00f6ter de rika uppkomlingarna, b\u00e5da grupperna uppassade av arbetarklassen som sinsemellan inte heller kan h\u00e5lla samman. Fast den delen av handlingen k\u00e4nns inte helt r\u00e4tt som en bild av Sverige, h\u00e4r lever dekadensen och de nyrika i t\u00e4t symbios p\u00e5 Stureplan. Sverige \u00e4r v\u00e4l helt enkelt f\u00f6r litet land f\u00f6r att dessa tv\u00e5 grupper ska ha gnabbas, de h\u00e5ller ihop f\u00f6r att beh\u00e5lla sitt position, tror jag.<\/p>\n

F\u00f6r mig ligger v\u00e4rdet i f\u00f6rest\u00e4llningen mycket mer i skildringen av de olika m\u00e4nniskotyperna och karakt\u00e4rerna.<\/p>\n

I ett av sina sista brev skrev Tjechov: ”Du fr\u00e5gar: vad \u00e4r livet? Det \u00e4r detsamma som att fr\u00e5ga: vad \u00e4r en morot? En morot \u00e4r en morot, det \u00e4r allt man vet om den”, ber\u00e4ttar Dramaten i programbladet f\u00f6r ”K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden”.<\/p>\n

Att skildra dess mor\u00f6tter \u00e4r en uppgift f\u00f6r dramatiker och teatern. Och i Mats Eks ”K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden” vimlar det av m\u00e4nnisko\u00f6den och karakt\u00e4rer och flerbottnade dialoger – jag k\u00e4nner att jag inte efter att bara ha sett f\u00f6rest\u00e4llningen en g\u00e5ng egentligen kan s\u00e4ga n\u00e5got om den.
\nEn morot \u00e4r en morot – men ingen K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rd \u00e4r den andra K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden lik.<\/p>\n

F\u00f6rest\u00e4llningen gav mig och mitt s\u00e4llskap p\u00e5 teatern m\u00e5nga tankar – och det \u00e4r vad jag tycker en f\u00f6rest\u00e4llning ska g\u00f6ra.<\/p>\n

Dramaten ber\u00e4ttar om f\u00f6rest\u00e4llningen.<\/a><\/p>\n

Foto: S\u00f6ren Vilks<\/em><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Anton Tjechov skrev ”K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden” 1903 och den uppf\u00f6rdes 1904, samma \u00e5r som Tjechov dog. Det \u00e4r fascinerande hur en pj\u00e4s som \u00e4r \u00f6ver hundra \u00e5r kan s\u00e4ttas upp runt om i v\u00e4rlden och s\u00e4ga n\u00e5got till m\u00e4nniskorna om och om igen. Nu har Dramaten tagit itu med den ryska pj\u00e4sen, i regi av Mats Ek […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-23053","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/23053","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=23053"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/23053\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=23053"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=23053"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=23053"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}