{"id":22545,"date":"2010-08-07T15:22:31","date_gmt":"2010-08-07T13:22:31","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=22545"},"modified":"2010-08-07T15:22:31","modified_gmt":"2010-08-07T13:22:31","slug":"skivor-pa-gang-med-dungen-katie-goes-to-tokyo-och-lisa-pedersen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=22545","title":{"rendered":"Skivor p\u00e5 g\u00e5ng med Dungen, Katie goes to Tokyo och Lisa Pedersen"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>
\nFyra skivor som snart sl\u00e4pps:<\/p>\n

Dungen: Skit i allt<\/strong>
\nSl\u00e4pps 1 september.
\nDungen \u00e5terv\u00e4nder till mer jazziga toner och melodislingor i sitt nya album.
\nGustav Ejstes \u00e4r frontmannen f\u00f6r Dungen och \u00f6vriga i bandet \u00e4r gitarristen Reine Fiske, basisten Mattias Gustavsson och trummisen Johan Holmegard.
\nDungen kan vara sv\u00e5rt att kategorisera, om nu musik ska kategoriseras. De har sl\u00e4ppt skivor som har drag av pop, psydelisk rock, hr\u00e5drock, folkmusik och tempofylld jazz.
\nMen det nya albumet hamnar mest i jazzfacket.
\nDungen har p\u00e5 senaste turn\u00e9n spelar med Fleet Foxes. Samma lugna pop som Fleet Foxes har k\u00e4nnetecknas ocks\u00e5 Dungens nya album med det talande namnet ”Skit i allt”.
\nI ett pressutskick ber\u00e4ttar Dungen om tankarna bakom titeln:<\/p>\n

Skit i allt – g\u00f6r som du vill, tiden g\u00e5r och det f\u00f6r\u00e4ndras, gl\u00f6m r\u00e4dslor och hang-ups, vi \u00e4r sm\u00e5 och allt \u00e4r ganska betydelsel\u00f6st i det stora hela, hur ska det bli? Vad ska vi g\u00f6ra? Oroar oss ofta i on\u00f6dan – Skit i allt, dte \u00e4r nu det h\u00e4nder, inte d\u00e5 och inte sen.<\/p><\/blockquote>\n

Mer om Dungen och nya albumet p\u00e5 bandets hemsida.<\/a><\/p>\n

Katie Goes to Tokyo: My naked Heart<\/strong>
\nG\u00e5r det att motst\u00e5 en artist med namnet Katie ’goes to Tokyo?<\/p>\n

Katie Goes to Tokyo \u00e4r inte en band, utan en soloartist som egentligen heter Karthrine Bergstr\u00f6m. Hon har bland annat varit f\u00f6rband till de amerikanska banden Big Star och The Posies.<\/p>\n

”My naked Heart” \u00e4r andra albumet av ”Katie goes to Tokyo” och \u00e4r ett album med mjuk indiepop med l\u00e5tar som handlar om avsked, saknad och l\u00e4ngtan. L\u00e5ten ”Will you be gone all summer”” beskriver ensamheten i en \u00f6vergiven sommarstad. ”Suburban streets” handlar aom l\u00e4ngtan bort och singelsp\u00e5ret ”Little sister” handla rom saknaden av en lillasyster som pl\u00f6tsligt v\u00e4xer upp och g\u00e5r sin egen v\u00e4g.<\/p>\n

En av s\u00e5ngerna p\u00e5 albumet \u00e4r f\u00f6rresten en ballad skriven av den kanadensiske singer\/songwritern Hawksley Workman som Kulturbloggen skrev om h\u00e4r.<\/p>\n

Lisa Pedersen: Heart Monster Fear Machine<\/strong>
\nLisa Pedersen har spelat piano i David Urwitz kompband och varit trummis f\u00f6r Elin Lanto i Melodifestivalen.
\nDet m\u00e4rks att Lisa har k\u00e4nsla f\u00f6r rymt och tank. Kompet i hennes album ”Heart Monster Fear Machine” \u00e4r s\u00e5 d\u00e4r rakt p\u00e5 och \u00f6vertygande som bara bra trummisar kan f\u00e5 fram.
\nAlbumet sl\u00e4pps i slutet av augusti.
\nI ett pressutskick s\u00e4ger Lisa Pedersen:<\/p>\n

– F\u00f6r mig har det aldrig varit intressant att definiera mig med en specifik genre. Jag ville g\u00f6ra en platta som sammanfattar en k\u00e4nsla. St\u00f6kigt och stillsamt p\u00e5 samma g\u00e5ng. Och under arbetets g\u00e5ng k\u00e4nde jag att det fanns en ton i m\u00f6tet mellan det elektroniska och akustiska som omfamnade vemodet i mina l\u00e5tar. Maskiner m\u00f6ter mjuka kroppar.<\/p><\/blockquote>\n

Jag tycker hon beskriver det bra sj\u00e4lv p\u00e5 det s\u00e4ttet.
\nDet \u00e4r mycket av elektronisk musik i albumet, men med texter och en k\u00e4nsla som handlar om livet och om att \u00f6vervinna sina r\u00e4dslor.
\nLisa Pedersen har i intervjuer ber\u00e4ttat om sin r\u00e4dsla f\u00f6r att visa upp sin musik.<\/p>\n

Hon ber\u00e4ttar i pressmeddelande om nya albumet att det handlar om f\u00f6rsoning, om att l\u00e4ra sig leva med den man sj\u00e4lv \u00e4r och det man varit med om, som att bli mobbad under skolg\u00e5ngen och att v\u00e4xa upp med en fr\u00e5nvarande pappa. Att f\u00f6rs\u00f6ka komma ut lite klokare p\u00e5 andra sidan och se humorn i allt det svarta.<\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om skivnytt<\/a>, indie<\/a>, elektroniskt<\/a>, Dungen<\/a>, Katie goes to Tokyo<\/a>, Lisa Pedersen<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Fyra skivor som snart sl\u00e4pps: Dungen: Skit i allt Sl\u00e4pps 1 september. Dungen \u00e5terv\u00e4nder till mer jazziga toner och melodislingor i sitt nya album. Gustav Ejstes \u00e4r frontmannen f\u00f6r Dungen och \u00f6vriga i bandet \u00e4r gitarristen Reine Fiske, basisten Mattias Gustavsson och trummisen Johan Holmegard. Dungen kan vara sv\u00e5rt att kategorisera, om nu musik ska […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,22],"tags":[1478,2467,5121],"class_list":{"0":"post-22545","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-skivor","9":"tag-elektroniskt","10":"tag-indie","11":"tag-skivnytt","12":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/22545","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=22545"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/22545\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=22545"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=22545"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=22545"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}