{"id":22471,"date":"2010-08-03T14:14:26","date_gmt":"2010-08-03T12:14:26","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=22471"},"modified":"2010-08-03T14:14:26","modified_gmt":"2010-08-03T12:14:26","slug":"peter-frampton-thank-you-mr-churchill-ett-bra-bluesrockigt-album-av-en-man-som-inte-forstatt-internet","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=22471","title":{"rendered":"Peter Frampton "Thank You Mr Churchill" – ett bra bluesrockigt album av en man som inte f\u00f6rst\u00e5tt Internet"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Den brittiske premi\u00e4rministern Winston Churchill var med och tecknade fredsavtalet i slutet av andra v\u00e4rldskriget. Det gjorde att de brititska soldaterna kunde komma hem och en av dessa blev pappa till Peter Frampton. D\u00e4rf\u00f6r fick det nya albumet titeln ”Thank You Mr Churchill”.
\nHan har viss humor, Peter Frampton.<\/p>\n

Albumet ”Thank You Mr Churchill” sl\u00e4pptes mitt under h\u00f6gsommaren och det \u00e4r riktigt \u00e4kta gitarrbaserad rock med starka influenser av blues. Rockmusik som den var innan varianter som metal eller mjuk indiepop eller skrikig punk gjorde begreppet rock om\u00f6jligt att definiera.
\nPeter Frampton l\u00e5ter som rock gjorde under 1960- och 1970-talet.
\nS\u00e5 \u00e4r han rutinerad ocks\u00e5. N\u00e4r han var tio \u00e5r spelade han i sitt f\u00f6rsta band, The Little Ravens, d\u00e4r David Bowie ocks\u00e5 ingick.
\nKanske \u00e4r han mest k\u00e4nd f\u00f6r sina soloplattor som gavs ut under 1970-talet. Han solodebuterade 1972 med skivan Wind of Change.<\/p>\n

Det finns ett klipp med Peter Frampton p\u00e5 Youtube d\u00e4r han ber\u00e4ttar om bakgrunden till varje sp\u00e5r p\u00e5 skivan. Det \u00e4r d\u00e4r han ber\u00e4ttar om l\u00e5ten ”Thank you Mir Churchill”. Men klippet \u00e4r inte till\u00e5tet att l\u00e4gga in i bloggar. Det \u00e4r s\u00e5 idiotiskt med band och musiker som har inb\u00e4ddning inaktiverad. Det tj\u00e4nar ju inget p\u00e5 att den som vill se klippet m\u00e5ste g\u00e5 till Youtube f\u00f6r att se det. Tv\u00e4rtom hade de ju tj\u00e4nat p\u00e5 att deras musik spred sig. Det \u00e4r synd att Frampton och\/eller hans musikbolag verkar vara fr\u00e5n 1800-talet p\u00e5 den punkten.<\/p>\n

\u201cThank You Mr Churchill\u201d \u00e4r Framptons f\u00f6rsta albumet sedan 2006 d\u00e5 han sl\u00e4ppte \u201cFootprints\u201d i som han fick en Grammy f\u00f6r.<\/p>\n

L\u00e5tarna p\u00e5 nya skivan b\u00f6rjar allts\u00e5 med hyllningss\u00e5ngen till Chruchill och hans pappa som f\u00f6ljs upp med flera s\u00e5nger som skildrar hans eget liv som relationen till sin s\u00e5ng och sin kamp f\u00f6r att leva nykter.<\/p>\n

Jag tycker mycket om titelsp\u00e5ret ”Thank You Mr Churchill” – och mina tv\u00e5 andra favoritsp\u00e5r \u00e4r de lugnare s\u00e5ngerna ”Vaudeville Nanna and the Banolele” och ”Suite Liberte: a) Megumi b) Huria Watu” d\u00e4r hans gitarrspel p\u00e5minner om Jeff Beck.<\/p>\n

Det ryktas att han \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g ut p\u00e5 Europaturn\u00e9. Hoppas det st\u00e4mmer. Jag skulle g\u00e4rna se honom spela live. \u00c4ven om det inte verkar som han riktigt f\u00f6rst\u00e5tt vitsen med Internet, eftersom han inte till\u00e5ter bloggare att l\u00e4gga in klipp med honom i sina bloggposter utan vill tvinga oss att l\u00e4nka till Youtube.<\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om skivnytt<\/a>, recension<\/a>, rockmusik<\/a>, gitarr<\/a>, blues<\/a>, Peter Frampton<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Den brittiske premi\u00e4rministern Winston Churchill var med och tecknade fredsavtalet i slutet av andra v\u00e4rldskriget. Det gjorde att de brititska soldaterna kunde komma hem och en av dessa blev pappa till Peter Frampton. D\u00e4rf\u00f6r fick det nya albumet titeln ”Thank You Mr Churchill”. Han har viss humor, Peter Frampton. Albumet ”Thank You Mr Churchill” sl\u00e4pptes […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,22],"tags":[753,2001,12285,4803,5121],"class_list":{"0":"post-22471","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-skivor","9":"tag-blues","10":"tag-gitarr","11":"tag-recension","12":"tag-rockmusik","13":"tag-skivnytt","14":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/22471","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=22471"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/22471\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=22471"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=22471"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=22471"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}