{"id":21440,"date":"2010-06-21T19:27:16","date_gmt":"2010-06-21T17:27:16","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=21440"},"modified":"2010-06-21T19:27:16","modified_gmt":"2010-06-21T17:27:16","slug":"pier-pressure-the-sounds-takida-30-seconds-to-mars-och-him","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=21440","title":{"rendered":"Pier Pressure: The Sounds, Takida, Pendulum, 30 seconds to Mars och HIM"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Medan stockholmarna har roat sig med att tr\u00e4ngas framf\u00f6r slottet f\u00f6r att se en skymt av kronprinsessan har landets andrastad, G\u00f6teborg, haft tre musikfestivaler: f\u00f6rst punkfestivalen West Coast Riot, sedan h\u00e5rdrockfestivalen Metaltown i dagarna tv\u00e5 och sedan EMO-festivalen Pier Pressure.<\/p>\n

F\u00f6r mig var Pier Pressure allra mest lockade, f\u00f6rst\u00e5s. Festivalens program hade en sk\u00f6n blandning av lite mer elektronisk emo som austaliska Pendulum och mer meltal som finl\u00e4ndska HIM och mer kommersiella storband som Paramore, 30 Seconds to Mars och The Sounds.<\/p>\n

Sj\u00e4lvklart var det kul att f\u00e5 se The Sounds live. Det svenska bandet som sl\u00e5tt s\u00e5 stort i USA \u00e4r inte fullt lika stora i sitt hemland. The Sounds var festivalens popigaste bidrag.<\/p>\n

GP:s kritiker<\/a> menar att The Sounds \u00e4r ett typiskt one-hit-wonder.
\nMan drar i sin formel \u00e5t alla h\u00e5ll \u2013 rockanthems, syntrockr\u00f6kare, pianoballader \u2013 men utan att hamna lika r\u00e4tt igen.<\/em><\/p>\n

Jag tycker att bandet till stor del lutar sig p\u00e5 frontkvinnan Maja Ivarsson som showare. Hon upptr\u00e4der s\u00e4kert i h\u00f6gklackat och kortkorta \u00e5tsittande shorts och skinnjacka med bild p\u00e5 Modesty Blaise p\u00e5 baksinda.
\nM\u00f6rkbl\u00e5 sj\u00f6mansmilit\u00e4rm\u00f6ssa som h\u00e4nger k\u00e4ckt f\u00f6r det fladdrande ljusblonda h\u00e5ret. Hon \u00e4r utan tvekan b\u00e5de vacker, snygg och sexig och tuff.<\/p>\n

Publiken l\u00e4ngst fram t\u00e4nde till och viftade i takt med upplyft arm, men l\u00e4ngre bak var det mer svalt lyssnakde, kanske i symbios med v\u00e4dret som ocks\u00e5 blev svalare. Klockan var 17.00 n\u00e4r bandet b\u00f6rjade spela och det var en typisk svensk sm\u00e5kall sommarkv\u00e4ll.<\/p>\n

The Sounds beh\u00f6ver nog best\u00e4mma sig vilket h\u00e5ll de ska g\u00e5, de beh\u00f6ver fler k\u00e4nda l\u00e5tar f\u00f6r att bli ett riktigt bra liveband, det r\u00e4cker inte med en j\u00e4ttetuff frontkvinna.<\/p>\n

Ett band vars frontfigur d\u00e4remot t\u00e4nde hela publiken, utom en och annan musikkritiker<\/a>, \u00e4r Jared Leto i 30 seconds to Mars. Visst m\u00e4rks det att han har ett f\u00f6rflutet som sk\u00e5despelare. Det \u00e4r minst lika mycket show som musik.
\nHan kommer in p\u00e5 scenen i lysande rosa mohikanfrissa, kl\u00e4dd Clark Kent-trechcoat, illr\u00f6da plastiga sneakers och illr\u00f6da handskar. Med de stora solglas\u00f6gonen s\u00e5g han ut som Leonardo di Caprio utkl\u00e4dd till St\u00e5lmannens alter ego Clark Kent, och man undrade: ska han slita av sig det d\u00e4r och blotta sitt superman-m\u00e4rke och flyga upp i luften?
\nJust det gjorde han inte: men f\u00f6r \u00f6vrigt gjorde han v\u00e4l det mesta: hoppade och sprang omkring, klev ner p\u00e5 omr\u00e5det f\u00f6r fotografer framf\u00f6r scen och f\u00f6rs\u00f6kte ta sig ut till publiken (fast d\u00e5 fick han vakter efter sig) och plockade upp ett trettiotal personer ur publiken till avslutningsl\u00e5ten.<\/p>\n

Eftersom jag dessutom gillar bandets musik var det en av de b\u00e4sta spelningarna p\u00e5 Pier Pressure.<\/p>\n

Tv\u00e5 band jag var lite mer besviken p\u00e5 \u00e4r Takida och Dead by April.
\nTakida har jag h\u00f6rt ska vara kul att se live, men den spelningen lyfte aldrig riktigt. G\u00f6teborgspostens recensent var \u00e4nnu mer missn\u00f6jd<\/a><\/p>\n

Takida \u00e4r som England i Fotbolls-VM. Menl\u00f6sa. Orkesl\u00f6sa. Helt utan spets. Som om dom \u00f6verhuvudtaget inte har en aning om vad de \u00e4r h\u00e4r f\u00f6r att g\u00f6ra.<\/p><\/blockquote>\n

Dead by April spelade playback – och jag g\u00e5r inte p\u00e5 festival f\u00f6r att se playback. Det \u00e4r live som g\u00e4ller p\u00e5 en festival.<\/p>\n

F\u00f6r mig var h\u00f6jdpunkten Pendulum som gjorde sin f\u00f6rsta spelning i Sverige.<\/p>\n

Till skillnad fr\u00e5n m\u00e5nga andra elektroniska band, som snarare best\u00e5r av musikproducenter \u00e4n rockstj\u00e4rnor, s\u00e5 l\u00e5ter Pendulum lika bra live som p\u00e5 skiva trots att de helt och h\u00e5llet undviker playback<\/p>\n

HIM var ocks\u00e5 en av h\u00f6jdpunkterna. Det findl\u00e4nska Lovemetal-bandet spelade tyv\u00e4rr sist p\u00e5 stora scenen och det verkar som om m\u00e5nga t\u00f6mt sina krafter s\u00e5 det var lite tomt. St\u00f6rsta publiken var det p\u00e5 Paramore och 30 Seconds to Mars.<\/p>\n

Men de som var kvar p\u00e5 HIM var nog m\u00e5nga av bandets fans. Och visst fick bandets magre s\u00e5ngare Ville Valo publiken att sjunga med i m\u00e5nga s\u00e5nger.<\/p>\n

\"\"<\/a>HIM har s\u00e5lt mer \u00e4n 4,5 miljoner album v\u00e4rlden \u00f6ver, har turnerat med Metallica och \u00e4r s\u00e4kert st\u00f6rre runt om i v\u00e4rlden \u00e4n i grannlandet Sverige. Deras speciella h\u00e5rdrock som de sj\u00e4lva kallar Lovemetal fungerar bra live.<\/p>\n

Och ja: de gjorde tv\u00e5 covers ocks\u00e5. En p\u00e5 Billy Idol och en p\u00e5 Chris Isaac. HIM g\u00f6r g\u00e4rna covers – och de g\u00f6r det ofta bra. De b\u00f6rjade trots allt sin karri\u00e4r en g\u00e5ng i tiden i b\u00f6rjan av 1990-talet som ett coverband, specialiserade p\u00e5 band som KISS, Type O Negative, Danzig, Black Sabbath och Depeche Mode.<\/p>\n

H\u00e4r skrev Kulturbloggen lite om West Coast Riot.<\/a><\/p>\n

Jag funderar lite p\u00e5 varf\u00f6r de traditionella medierna mest fokuserat p\u00e5 att rapportera fr\u00e5n och bevaka Metaltown och punkfestivalen West Coast Riot \u00e4n fr\u00e5n Pier Pressure.
\nN\u00e4r det g\u00e4ller redaktioner som Aftonbladet \u00e4r det v\u00e4l enbart kommersiella sk\u00e4l som ligger bakom deras beslut. H\u00e5rdrock har en stor publik och genom att fokusera p\u00e5 Metaltown s\u00e4ljer tidningen l\u00f6snnummer och lockar klick till sajten.<\/p>\n

OBS Missa inte: Kulturbloggen intervjuar Paramore p\u00e5 Pier Pressure<\/a><\/strong><\/p>\n

Inte s\u00e5 bra ljudkvalitet, men ni ser lite hur det s\u00e5g ut d\u00e5 The Sounds spelade p\u00e5 Pier Pressure 20 juni 2010:<\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

Relaterat: Dagens Nyheter om Metaltown<\/a> och om West Coast Riot<\/a>.<\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om emo<\/a>, popmusik<\/a>, musik<\/a>, musikfestivaler<\/a>, G\u00f6teborg<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Medan stockholmarna har roat sig med att tr\u00e4ngas framf\u00f6r slottet f\u00f6r att se en skymt av kronprinsessan har landets andrastad, G\u00f6teborg, haft tre musikfestivaler: f\u00f6rst punkfestivalen West Coast Riot, sedan h\u00e5rdrockfestivalen Metaltown i dagarna tv\u00e5 och sedan EMO-festivalen Pier Pressure. F\u00f6r mig var Pier Pressure allra mest lockade, f\u00f6rst\u00e5s. Festivalens program hade en sk\u00f6n blandning […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7],"tags":[1511,2159,12282,4436],"class_list":{"0":"post-21440","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"tag-emo","8":"tag-goteborg","9":"tag-musik","10":"tag-popmusik","11":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/21440","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=21440"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/21440\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=21440"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=21440"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=21440"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}