{"id":211541,"date":"2026-11-13T19:37:44","date_gmt":"2026-11-13T17:37:44","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=211541"},"modified":"2026-11-13T19:37:44","modified_gmt":"2026-11-13T17:37:44","slug":"recension-u2-carnaval-de-luz-en-platta-for-alla-u2-lovers","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=211541","title":{"rendered":"Recension: U2 \u2013 Carnaval de Luz: En platta f\u00f6r alla U2-lovers"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

U2 – Carnaval De Luz – Betyg 4 (5)<\/p>\n\n\n\n

Det h\u00e4r \u00e4r en platta f\u00f6r alla U2-lovers. F\u00f6r den som fortfarande f\u00e5r g\u00e5shud av The Edge n\u00e4r gitarrerna \u00f6ppnar upp ett landskap, f\u00f6r den som saknar Larry Mullen Jr karakt\u00e4ristiska trumspel och f\u00f6r den som n\u00e5gon g\u00e5ng har f\u00f6r\u00e4lskat sig i Bonos f\u00f6rm\u00e5ga att g\u00f6ra \u00e4ven de mest personliga betraktelserna till n\u00e5got som k\u00e4nns universellt.<\/p>\n\n\n\n

Med Carnaval de Luz<\/em> visar U2 att det fortfarande finns en musikalisk hunger kvar i det gamla bandet. Det \u00e4r inte n\u00e5gon desperat jakt p\u00e5 ungdomlighet eller ett f\u00f6rs\u00f6k att \u00e5terskapa en svunnen storhetstid. Snarare k\u00e4nns det som att Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr. \u00e5terigen har hittat gl\u00e4djen i att spela tillsammans.<\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r n\u00e4stan nio \u00e5r sedan Songs of Experience<\/em> och mycket har h\u00e4nt sedan dess. Bandet har experimenterat, blickat bak\u00e5t och \u00e4gnat sig \u00e5t att \u00e5terbes\u00f6ka sin egen historia. Nu k\u00e4nns det som om de faktiskt vill fram\u00e5t igen.<\/p>\n\n\n\n

Albumet r\u00f6r sig mellan flera olika musikaliska v\u00e4rldar. H\u00e4r finns det storslagna och igenk\u00e4nnbara U2, men ocks\u00e5 en lekfullhet som inte alltid varit s\u00e5 framtr\u00e4dande under de senare skivorna. Brian Enos medverkan m\u00e4rks i de mer experimentella ljudlandskapen, medan Jacknife Lee h\u00e5ller ihop helheten med en produktion som ger l\u00e5tarna b\u00e5de rymd och energi.<\/p>\n\n\n\n

Det b\u00f6rjar med den experimentella \u00f6ppningen Go (Carnaval de Luz)<\/em>, innan La Reina<\/em> kliver fram med ett gitarriff som p\u00e5minner om varf\u00f6r The Edge \u00e4r en av rockv\u00e4rldens mest s\u00e4rpr\u00e4glade gitarrister. Det \u00e4r en av skivans starkaste stunder och en l\u00e5t som mycket v\u00e4l skulle kunna v\u00e4xa till en konsertfavorit.<\/p>\n\n\n\n

Street of Dreams<\/em> f\u00f6r tankarna till det mer klassiska U2, medan samarbetet med Rosal\u00eda p\u00e5 The Mirror Maker<\/em> visar att bandet fortfarande \u00e4r nyfiket p\u00e5 andra musikaliska uttryck. Allt fungerar inte lika bra. Superficiality<\/em> \u00e4r ett f\u00f6rs\u00f6k att sl\u00e4ppa loss i ett discobetonat poplandskap. Det \u00e4r kul att h\u00f6ra U2 leka med formen, men resultatet k\u00e4nns inte riktigt lika sj\u00e4lvklart.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r Bono tar sig an v\u00e4rldens m\u00f6rker p\u00e5\u00a0If the World Is at War We Better Not Be<\/em>\u00a0blir det mer allvar. H\u00e4r finns den politiska och existentiella nerv som alltid varit en del av U2\u00a0identitet. Det \u00e4r en p\u00e5minnelse om att Bono fortfarande har mycket att s\u00e4ga, \u00e4ven om han ibland har en tendens att vilja s\u00e4ga lite f\u00f6r mycket.<\/p>\n\n\n\n

Sedan kommer Silencio<\/em>. En kort, intensiv urladdning som visar en helt annan sida av bandet. Punkig, energisk och befriande opretenti\u00f6s. Det \u00e4r n\u00e4stan sv\u00e5rt att inte le \u00e5t att ett band med s\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r bakom sig fortfarande kan l\u00e5ta s\u00e5 h\u00e4r hungrigt.<\/p>\n\n\n\n

Men albumets verkliga h\u00f6jdpunkter finns kanske i den andra halvan. The Greatest Show on Earth<\/em> \u00e4r den sortens storslagna U2-l\u00e5t som f\u00e5r tankarna att vandra tillbaka till The Joshua Tree<\/em>. H\u00e4r finns de stora k\u00e4nslorna, gitarrerna och Bonos dramatiska uttryck. Det \u00e4r inte s\u00e4rskilt subtilt, men ibland \u00e4r det precis vad man vill ha av U2.<\/p>\n\n\n\n

Glorify<\/em> blandar gospel med modern pop och visar att bandet fortfarande kan hitta nya v\u00e4gar. Och s\u00e5 har vi Midnight Sunshine<\/em>, en betydligt mer l\u00e5gm\u00e4ld och melodisk p\u00e4rla. H\u00e4r f\u00e5r musiken andas och Bono beh\u00f6ver inte ta i fr\u00e5n t\u00e5rna f\u00f6r att n\u00e5 fram. Det \u00e4r en av skivans finaste stunder.<\/p>\n\n\n\n

Can’t Stop Us Now<\/em> har den d\u00e4r arenarockk\u00e4nslan som U2 beh\u00e4rskar b\u00e4ttre \u00e4n de flesta, \u00e4ven om den inte riktigt n\u00e5r samma h\u00f6jder som albumets starkaste sp\u00e5r.<\/p>\n\n\n\n

Avslutningen Torn<\/em>, d\u00e4r Dolly Parton medverkar, ger albumet en extra k\u00e4nslom\u00e4ssig dimension. Det \u00e4r en ber\u00e4ttelse om splittring, familjeband och m\u00e4nniskor som glider ifr\u00e5n varandra. Dolly Partons insats blir s\u00e4rskilt betydelsefull och ger avslutningen en v\u00e4rme som stannar kvar efter att musiken tystnat.<\/p>\n\n\n\n

Min analys \u00e4r att\u00a0<\/strong>Carnaval de Luz<\/strong><\/em>\u00a0fungerar b\u00e4st n\u00e4r U2 slutar f\u00f6rs\u00f6ka vara U2.<\/strong>\u00a0N\u00e4r de v\u00e5gar vara lite punkiga, lite poppiga, lite experimentella och framf\u00f6r allt n\u00e4r de l\u00e5ter musiken tala f\u00f6r sig sj\u00e4lv. Det \u00e4r d\u00e5 den gamla magin uppst\u00e5r.<\/p>\n\n\n\n

Det finns f\u00f6rst\u00e5s stunder d\u00e5 de faller tillbaka i sina v\u00e4lbekanta storslagna gester. Men jag har faktiskt saknat just de d\u00e4r stora k\u00e4nslorna ocks\u00e5. Det \u00e4r n\u00e5got med The Edges gitarrer, Adams bas och Larrys trummor som fortfarande skapar ett sound som \u00e4r sv\u00e5rt att ers\u00e4tta. L\u00e4ngtar efter att f\u00e5 h\u00f6ra det p\u00e5 alla tre konserterna i Stockholm i april. <\/p>\n\n\n\n

Det h\u00e4r \u00e4r inte The Joshua Tree<\/em> och inte heller Achtung Baby<\/em>. Det beh\u00f6ver det inte vara. Det \u00e4r ett album fr\u00e5n ett band som har en l\u00e5ng historia bakom sig men som fortfarande har n\u00e5got att ber\u00e4tta.<\/p>\n\n\n\n

Och kanske \u00e4r det viktigaste av allt: U2 l\u00e5ter \u00e5terigen som fyra musiker som vill spela tillsammans.<\/p>\n\n\n\n

Det r\u00e4cker l\u00e5ngt.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

U2 – Carnaval De Luz – Betyg 4 (5) Det h\u00e4r \u00e4r en platta f\u00f6r alla U2-lovers. F\u00f6r den som fortfarande f\u00e5r g\u00e5shud av The Edge n\u00e4r gitarrerna \u00f6ppnar upp ett landskap, f\u00f6r den som saknar Larry Mullen Jr karakt\u00e4ristiska trumspel och f\u00f6r den som n\u00e5gon g\u00e5ng har f\u00f6r\u00e4lskat sig i Bonos f\u00f6rm\u00e5ga att g\u00f6ra \u00e4ven […]<\/p>\n","protected":false},"author":12,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,13624],"tags":[],"class_list":["post-211541","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211541","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/12"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=211541"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211541\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":211554,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211541\/revisions\/211554"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=211541"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=211541"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=211541"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}