{"id":211298,"date":"2026-11-11T02:41:48","date_gmt":"2026-11-11T00:41:48","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=211298"},"modified":"2026-11-11T03:07:34","modified_gmt":"2026-11-11T01:07:34","slug":"trollhattan-jazz-blues-2026-sedvanliga-kontraster-nagra-toppar-och-god-stamning","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=211298","title":{"rendered":"Trollh\u00e4ttan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, n\u00e5gra toppar och god st\u00e4mning"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

6-7\/11 2026<\/p>\n\n\n\n

Folkets Hus i Trollh\u00e4ttan Kulturbaren\/ Hebeteatern\/ Apollon<\/p>\n\n\n\n

Arrang\u00f6r: Musik i Trollh\u00e4ttan, Folkets Hus och Trollh\u00e4ttans stad<\/p>\n\n\n\n

Har rest med t\u00e5get ett antal g\u00e5nger till vad jag brukar ben\u00e4mna V\u00e4stsveriges fr\u00e4msta musikfestival, varje g\u00e5ng varit en an ytterst f\u00e5 recensenter p\u00e5 plats. Ibland f\u00f6rmodligen den ende som i skrift bevakat det tio\u00e5rsjubilerande evenemanget startat p\u00e5 initiativ av kommunens numera pensionerade kulturchef Christer Olsson. Denne entusiast presenterar fortfarande merparten av akterna. I \u00e5r krockade fredagen med emotsedd teaterpremi\u00e4r, vilket innebar att att endast verksamheten under l\u00f6rdagen beskrivs och bed\u00f6ms i f\u00f6religgande text. Man v\u00e4xlar smidigt mellan tre scener i stadens Folkets Hus och det fanns dessutom m\u00f6jlighet att best\u00e4lla en grillbuff\u00e9. Vill rikta ett stort tack till de som ordnat med instrument och teknik inklusive ljud och ljus. Kan inte erinra mig n\u00e5gra mal\u00f6rer. Minst en artist hade f\u00f6r \u00f6vrigt med sig egen ljudtekniker vilket uppm\u00e4rksammades p\u00e5 scen.<\/p>\n\n\n\n

Publikt attraherade uppenbarligen mixen av internationella storheter, stj\u00e4rnskott och v\u00e4lbekanta inhemska favoriter. Publiksiffran uppgick till trehundra p\u00e5 fredagen och under l\u00f6rdagen var det uts\u00e5lt. Totalt sett kom 450 personer. N\u00e5gra ur fredagens line up hade medverkat p\u00e5 festivaler tidigare. Syftar p\u00e5 Kyla Brox fr\u00e5n England och isl\u00e4ndska Lilja. H\u00f6gkvalitativa Caecilie Norby har recenserats \u00e5tskilliga g\u00e5nger live och p\u00e5 skiva, g\u00f6r s\u00e5ledes inte s\u00e5 mycket att jag missade hennes konsert. Fredagens program kompletterades av Big Creek Slim Band och Luca Sestak trio fr\u00e5n Tyskland. Man vet om f\u00f6ruts\u00e4ttningarna. I \u00e5r verkade det som om varje akt hade tilldelats 50-55 minuter, med undantag f\u00f6r elevensemble p\u00e5 gymnasieniv\u00e5 som genomf\u00f6rde en kortare spelning i Kulturbaren. D\u00e5 var jag fr\u00e5nvarande p\u00e5 grund av bes\u00f6k p\u00e5 n\u00e4rbel\u00e4get Subway.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Festivalen b\u00f6rjar p\u00e5 l\u00f6rdagen p\u00e5 klockslaget 17:00 med att MARIUS LIEN och hans band fr\u00e5n Norge presenteras, \u00e4ntrar scen och drar ig\u00e5ng ett frejdigt gig i Kulturbaren. De var f\u00f6r mig ok\u00e4nda. F\u00f6rberedde mig d\u00e4rf\u00f6r lite grann genom att lyssna p\u00e5 ett knippe l\u00e5tar p\u00e5 resan upp. Trots att frontande l\u00e5tskrivare bara \u00e4r tjugofyra \u00e5r har han redan hunnit f\u00e5 landets motsvarighet till Grammis, i kategorin blues. F\u00f6rutom honom sj\u00e4lv p\u00e5 s\u00e5ng och gitarr syns Sander Nordahl mestadels p\u00e5 kompgitarr, bakom trummorna Knaerten Simonsen samt p\u00e5 elbas Kim Andr\u00e9 T\u00f6nnesen. P\u00e5 skivorna spelas ocks\u00e5 piano av deras ledare. Med ett par \u00e5rs mellanrum har tv\u00e5 album sl\u00e4ppts, varav repertoaren h\u00e4r mest uppeh\u00e5ller sig kring den senaste betitlad Sunset Solace. <\/em><\/p>\n\n\n\n

Efter inte s\u00e4rskilt m\u00e5nga l\u00e5tar stod det klart att de h\u00e5ller p\u00e5 med fler genrer \u00e4n blues. Referenser poppar upp i skallen efter hand och f\u00f6r mig blir det i l\u00e4ngden en brist att centrum saknas. H\u00f6r alt country \u00e1 la Byrds, Go Betweens-stuk, influens fr\u00e5n sn\u00e4rtig engelsk 60-tals pop och vindlande twin-gitarr sound \u00e1 la hyllade Television. Det \u00e4r genomg\u00e5ende f\u00f6rbluffande rakt p\u00e5, l\u00e4ttillg\u00e4ngligt och medryckande. Och d\u00e5 och d\u00e5 skiner en bluesig anstrykning igenom. Trummisen agerar i princip konstant som en p\u00e5drivare. Tre-fyra g\u00e5nger renderar l\u00e4ngre licks i v\u00e4lf\u00f6rtj\u00e4nta appl\u00e5der och vid minst tv\u00e5 tillf\u00e4llen tr\u00e4der Nordahl fram i helfigur. Just dessa utflykter fr\u00e5n str\u00e4ngb\u00e4ndare blir konsertens st\u00f6rsta beh\u00e5llning.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

S\u00e5ngen p\u00e5 engelska \u00e4r skaplig utan att ha inte n\u00e5got extra som f\u00e5ngar. Bortsett fr\u00e5n vad som torde vara klassiker signerad Little Richard framf\u00f6rs enbart original. Konstaterar att charmiga beats stundtals utvecklas i mer komplexa m\u00f6nster och att variationsrikedomen \u00e4r p\u00e5taglig vad g\u00e4ller tempon och stilar. F\u00f6rsta rej\u00e4la sticket fyras av efter cirka en kvart. Har utan framg\u00e5ng f\u00f6rs\u00f6kt ta reda p\u00e5 titlar. antar att flera av hans singlar lirades och minns en refr\u00e4ng som l\u00f6d ”Why Should We Wait Till Tomorrow?” F\u00e4ngslas av uppfriskande sekvens n\u00e4r man brister ut i framv\u00e4llande, jambetonat parti, ett inslag publiken uppskattade. Norrm\u00e4nnen avrundar med stompig bluestolva att beteckna som shuffle, varvid upphetsande duell utbryter mellan gitarristerna. F\u00f6r att vara uppriktig saknades en egen identitet.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

IRIS VILJANEN heter en finlandssvensk artist bosatt i Stockholm som varken \u00e4gnar sig \u00e5t jazz eller blues. Hon har ett tidigt f\u00f6rflutet i popgruppen Vasas flora och fauna, sl\u00e4ppt sex album i eget namn, skrivit musik f\u00f6r radio, tv och teater och samarbetat med Stina Ekblad, medverkat p\u00e5 andras skivor och p\u00e5 En kv\u00e4ll f\u00f6r Le Marc. Jag passade p\u00e5 att tr\u00e4ffa henne efter signering och fick reda p\u00e5 nytt projekt med Stina Ekblad. Iris kommer fr\u00e5n omr\u00e5de i Finland och n\u00e4r de tillsammans med flera musiker var p\u00e5 Storan recenserades f\u00f6rest\u00e4llningen h\u00e4r. Inne p\u00e5 Hebeteatern d\u00e4r man sitter bekv\u00e4mt ger hon oss en betagande solokonsert p\u00e5 flygeln, utg\u00e5r fr\u00e5n noter f\u00f6r att l\u00e5ta id\u00e9er p\u00e5komna i stunden fl\u00f6da. 38-\u00e5ringen tar oss tillbaka till skolstarten och tiden n\u00e4r hon \u00f6vade en kvart per skoldag f\u00f6r pianol\u00e4rare. M\u00e4rker n\u00e4r jag kikar p\u00e5 skivutgivningen p\u00e5 Discogs att man g\u00e5r bet p\u00e5 att definiera vilken typ av musik hon \u00e4gnar sig \u00e5t. Den genrefria pianisten hade h\u00e4rom \u00e5ret en konsert i Lerum. Fick nyligen veta fr\u00e5n en ur arrangerande f\u00f6rening att den var en definitiv h\u00f6jdpunkt f\u00f6r kvinnan jag pratade med. Blev ocks\u00e5 h\u00e4nf\u00f6rd \u00f6ver Viljanens solopiano, om \u00e4n inte lika \u00f6verv\u00e4ldigad. Inledande stycke(n) kompletteras l\u00f6pningarna \u00f6ver klaviaturen med prasslande komp vars engelska term \u00e4r body percussion. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

L\u00e5ter charmerande infallsrikt utan att konturer uppl\u00f6ses. Pianisten utg\u00e5r fr\u00e5n en k\u00e4rna, ett tema som f\u00e5r vingar och \u00e4ndrar skepnad. I andra stycket med sin stigande skala f\u00e5r jag Carole King vibbar. Finurligt grepp att s\u00e4tta sig och bl\u00e4ddra i en bok med noter som hon f\u00e5tt \u00f6va in i barndomen under uppsikt av l\u00e4rare som k\u00f6pts begagnad. Blir underh\u00e5llande n\u00e4r notboken kommenteras. Artisten talar om f\u00f6r begeistrad publik att hon ur den ska framf\u00f6ra L\u00e4ngtans vals<\/em>, bygga p\u00e5 melodin med improvisation. Hon \u00e4r f\u00f6rbluffande sparsam med vokala inslag, bryter ibland ut i ordl\u00f6s s\u00e5ng som stundom vetter \u00e5t opera-h\u00e5llet. Samma figurer upprepas i l\u00e4ngre minimalistiska sjok, vilket genererar suggestiv inramning. Otroligt vacker ballad f\u00e4ngslar genom sin rytmiska struktur. Uppfattade jag r\u00e4tt tog hon sig f\u00f6r att spela ett stycke av Gabriel Faur\u00e9. Viljanen kan s\u00e4gas utforska flygelns klang, fast utifr\u00e5n l\u00e4ggningen som en melodiker som vill bjuda p\u00e5 \u00f6verraskningar. I samtal med henne efter\u00e5t passar jag p\u00e5 att referera till Iiro Rantala som spelat solo under tidigare festival. Visar sig att denna stora personlighet, tillika en virtuos, \u00e4r 38-\u00e5ringens idol. Efter cirka fyrtio minuter infaller en magisk sekvens, \u00e5tf\u00f6ljd av ett exalterande parti, vars sv\u00e4ng k\u00e4nns ov\u00e4ntat jazzigt. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

\u00c4nnu ej fylld trettio \u00e5r har basfenomenet KINGA GLYK fr\u00e5n Polen sl\u00e4ppt sex plattor, varav ett livealbum. Snappar upp att det \u00e4r tredje g\u00e5ngen hon bes\u00f6ker Sverige. Hennes framtr\u00e4dande var vad som mest lockade mig till \u00e5rets festival, d\u00e5 jag inte hade h\u00f6rt henne tidigare bortsett fr\u00e5n intervjun med Rick Beato. Borde varit b\u00e4ttre f\u00f6rberedd n\u00e4r jag fick tr\u00e4ffa henne i samband med signering. Fr\u00e5n scen n\u00e4mner hyllade basisten att Marcus Miller g\u00e4stat p\u00e5 skiva. Googlar man framg\u00e5r det att Jaco Pastorius varit en inspirationsk\u00e4lla och hj\u00e4lte. (Haft turen att h\u00f6ra dessa fantomer live.) Hennes genombrott var tydligen en version av Eric Claptons Tears In Heaven<\/em>, fast konserten lutar mest \u00e5t egentillverkad funk-fusion kryddad med halsbrytande \u00f6verg\u00e5ngar och l\u00e4ckra beats.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 scen har hon s\u00e4llskap av Askadiusz Grygo p\u00e5 keyboard\/ synt, Lucas Saint-Cricq p\u00e5 alt- och sopransax samt Nicolas Viccaro bakom trumsetet. Franske trummisen kan kopplas till \u00e5tskilliga meriterade samarbeten. Tror jag h\u00f6rt honom live. Hans landsman p\u00e5 tr\u00e4bl\u00e5s har en egen karri\u00e4r, gjort flera album och ges f\u00f6ljaktligen gener\u00f6st med utrymme i den stora salen Apollon. Den som pr\u00e4glar polska elbasistens sound f\u00e5r \u00e4nd\u00e5 s\u00e4gas vara Grygo fr\u00e5n Polen. En reflektion n\u00e5gra dagar efter\u00e5t handlar om tilldelad speltid. Hade varit \u00f6nskv\u00e4rt med 20-30 minuters ytterligare tid f\u00f6r att mer p\u00e5 djupet l\u00e4ra k\u00e4nna en karismatisk musikant, f\u00f6rtjust i att introducera sig sj\u00e4lv genom musikalisk storytelling kapitelvis. En annan reflektion r\u00f6r repertoaren. Kvalit\u00e9n vad betr\u00e4ffar l\u00e5tskrivande \u00e4r inte p\u00e5 samma hisnande niv\u00e5 som instrumentala f\u00e4rdigheterna, varf\u00f6r det skulle vara klokt att l\u00e4gga in ett par covers. Aprop\u00e5 att tolka andra l\u00e4t det som om temat fr\u00e5n Fragile <\/em>lanseras p\u00e5 sopransax och digitalpiano. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Att ljudet \u00e4r f\u00f6rdelaktigt och garanterar att alla instrument urskiljs borgar Patryk Glyk f\u00f6r, stj\u00e4rnans bror som vederb\u00f6rligen presenteras. \u00d6ppningen tycktes vara delvis samplad med ett intro utmynnade som sig b\u00f6r i fett baskomp. D\u00e5 jag ”utsatte” mig f\u00f6r konserten utan st\u00f6rre k\u00e4nnedom om inneh\u00e5llet, blev de omv\u00e4xlande delarna en surpris. F\u00f6rtjusningen i funk och fusion kombineras med atmosf\u00e4riska sound, psykedeliska drag och spoken word. D\u00e4rut\u00f6ver exponeras ett visst m\u00e5tt av avant garde. Som om dessa aptitliga stilblandningar inte vore nog noteras i ett l\u00e4ge udda takter i hackigt utformade features som leder tanken till be bop. Swimming In The Sun <\/em>fr\u00e5n senaste skivan drivs fram\u00e5t av intrikat melodi i dur. Saxofonisten ansluter p\u00e5 sopran med inkopplad elektronik. Kan verka r\u00f6rigt, men kvinnan i hatt har stenkoll. Som framg\u00e5tt \u00e4r Glyk en arbetsgivare som vill att hennes manliga medmusiker ska skina. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

H\u00f6jdpunkt uppst\u00e5r p\u00e5 slutet n\u00e4r Glyk anf\u00f6r p\u00e5 vad som l\u00e5ter som basgitarr, vilket sker efter en innerlig passage med softa tong\u00e5ngar. Fast den f\u00f6r festivaler typiska tidsstressen uttrycks, presenteras medarbetarna ing\u00e5ende och de f\u00e5r briljera i korta inpass. Som v\u00e4ntat bjuds road publik p\u00e5 funkig final i Bootsy Collins och Prince anda toppad av ekvilibristisk teknik. Uppvisningen med oemotst\u00e5ndlig slap-bass groove hade g\u00e4rna f\u00e5tt p\u00e5g\u00e5 l\u00e4ngre. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Hade viss insikt i hur en konsert med YTTLING JAZZ skulle te sig efter att ha l\u00e4rt k\u00e4nna musik p\u00e5 \u00e5rets jazzfestival i Ystad. Min premi\u00e4rupplevelse resulterade i mycket uppskattande recension. Sa till Bj\u00f6rn Yttling och n\u00e5gra av medlemmarna att det blev succ\u00e9 den g\u00e5ngen. Kunde \u00e4nd\u00e5 h\u00e5lla med l\u00e5tskrivande pianist om att konserten p\u00e5 Hebeteatern var en \u00e4nnu st\u00f6rre fulltr\u00e4ff. En anledning enligt Yttling var den perfekta akustiken.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Om jag fattat saken r\u00e4tt bildades denna enhet som jag numera \u00e4r ett h\u00e4ngivet fan av, p\u00e5 jazzlinje p\u00e5 folkh\u00f6gskola. 2005 sl\u00e4pptes deras debut d\u00e4r ett halvdussin talangfulla jazzmusiker medverkade, vilka under de kommande tjugo \u00e5ren skulle stiga till en s\u00e5dan niv\u00e5 att de i h\u00f6gsta grad kan kallas ett all-star band. Uppf\u00f6ljaren fr\u00e5n i fjol Illegal Hit<\/em> bel\u00f6nades med en Grammis och de blev husband i P\u00e5 sp\u00e5ret <\/em>hos SVT. Den norrl\u00e4ndske initiativtagaren som driver framg\u00e5ngsrik studio \u00e4r en producent, vars status kan j\u00e4mf\u00f6ras med geniet Johan Lindstr\u00f6m. En skillnad \u00e4r att Bj\u00f6rn jobbat mer internationellt. Han var med om att bilda popgruppen Peter Bjorn and John som ju fick en global megahit (samplad av flera storheter). Och han har producerat en radda med tunga namn s\u00e5som Lykke Li, Anna Ternheim, Nicolai Dunger, Moneybrother och Marit Bergman. I den engelskspr\u00e5kiga v\u00e4rlden finns samarbeten med exempelvis Primal Scream, Chrissy Hynde, Neko Case, Weezer och Franz Ferdinand f\u00f6r att n\u00e4mna n\u00e5gra tungviktare.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

S\u00e4ttningen i Trollh\u00e4ttan \u00e4r en annorlunda bl\u00e5ssektion j\u00e4mf\u00f6rt med YSJF, n\u00e4mligen kvarvarande Jonas Kullhammar p\u00e5 tenorsax och nytillskottet Goran Kajfes p\u00e5 trumpet. N\u00e4rmast dem st\u00e5r Mattias St\u00e5hl bakom sin vibrafon. P\u00e5 bandledarens andra sida huserar batterist Fredrik Rundqvist och antagligen f\u00f6rsta kvinnan i kollektivet. Syftar p\u00e5 Ilaria Capalbo som vikarier p\u00e5 kontrabas, boende i Stockholm av italiensk b\u00f6rd. Dessa musiker har i flera fall lett egna grupper och gjort outpl\u00e5nliga intryck hos tiotusentals jazzv\u00e4nner. Har tr\u00e4ffat dem, lyssnat p\u00e5 dem otaliga g\u00e5nger under decennier eftersom de befinner sig p\u00e5 \u00f6versta hyllan. G\u00f6r musik som tilltalar mig. Det anm\u00e4rkningsv\u00e4rda i detta j\u00e4ttelyckade hybridprojekt \u00e4r att tv\u00e5 v\u00e4rldar f\u00f6renas, genom att beatorienrat sv\u00e4ng och lyriska ballader framf\u00f6rs i jazztappning. I fjol gjordes ett bejublat framtr\u00e4dande p\u00e5 WOW och i \u00e5r har det turnerats flitigt. Vi f\u00e5r n\u00f6ja oss med ett par l\u00e5tpresentationer plus att saluterade solister anges.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Gillar f\u00f6rbeh\u00e5llsl\u00f6st smittsamt tillg\u00e4ngliga musik. I \u00f6ppnande nummer b\u00f6rjas det inte samtidigt eftersom instrumentalisterna \u00e4ntrar scen efter varann, vilket sp\u00e4r p\u00e5 ens intresse. Diggar f\u00f6rsta till sista tonen, en k\u00e4nsla jag sannolikt delar med de allra flesta att d\u00f6ma av responsen. Inledningsvis h\u00f6rs ett kr\u00e4ngande groove med maxad basg\u00e5ng. Uts\u00f6kta rytmsektionen l\u00e4gger ribban h\u00f6gt, varvid samma ackord upprepas. Blir en hypnotisk st\u00e4mning. Att influenser bland annat h\u00e4mtas fr\u00e5n Monk, Mingus och Nino Rota kan sk\u00f6njas. Ibland glider l\u00e5tarna fram tassande, andra g\u00e5nger skiftas till suggestiva m\u00f6nster. Genomg\u00e5ende dras man med av underbart sv\u00e4ngiga rytmer, melodier ibland baserade p\u00e5 effektfulla skalor. Ensemblespelet sitter som en sm\u00e4ck och samtliga f\u00e4rgar inspirerat i features, formulerar sig mest p\u00e5 egen hand g\u00f6r naturligt nog de rutinerade Kajfes och Kullhammar i sina roller som sidemen. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Upplyses om att l\u00e5tar fr\u00e5n i f\u00f6rsta hand albumet fr\u00e5n i fjol kommer spelas. Traktens tristess <\/em>och enstaka ytterligare l\u00e5t introduceras. Sj\u00e4lvklart levereras publikfriande hits, exempelvis aktuella albums titell\u00e5t och trixiga Mr. Sophistication At Losers Club. <\/em>N\u00e4r extremt l\u00e5ngsamma Traktens tristess <\/em>\u00f6verg\u00e5r fr\u00e5n ett rullande framskridande till en stegring mot crescendo, ger det mig g\u00e5shud. P\u00e5 ett annat st\u00e4lle d\u00e4r eminente batteristen trakterar filtklubbor och St\u00e5hl munspelassocierar jag till Jan Johansson. Sv\u00e4nger makal\u00f6st p\u00e5 slutet i New Orleans-style. En enligt uppgift gammal goding dammas av i ett g\u00f6rfr\u00e4ckt extranummer med vidh\u00e4ngande trumsolo. Samtliga var i zonen i en fabul\u00f6st glimrande konsert. Vill till sist lyfta fram tv\u00e5 ting till. Goran Kajfes hade ett par solistiska fraser som var ren magi, fick mig att rysa av v\u00e4lbehag. Insatsen fr\u00e5n Ilaria Capalbo var toppklass, alldeles str\u00e5lande. \u00d6vertygad om att m\u00e5nga genom hennes elastiska basg\u00e5ngar fick en ny favorit. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

ERIC GADD m\u00e5ste anses vara den i utbudet vars musik jag har b\u00e4st insikt i och kunskap om. Om inte minnet sviker s\u00e5g jag honom redan 1993 p\u00e5 festival i Lund. Sedan har jag h\u00f6rt honom live n\u00e5gra g\u00e5nger till. I fjol g\u00e4stade han Blacknuss under YSJF och 2019 recenserades premi\u00e4ren p\u00e5 hans krogshow p\u00e5 Tr\u00e4dg\u00e5rden i G\u00f6teborg. Fick inf\u00f6r den tr\u00e4ffa honom n\u00e4r PR gjordes. Av hans fjorton studioalbum \u00e4ger jag f\u00f6rvisso bara tre. Ska man vara petig kan han i \u00e4n mindre utstr\u00e4ckning \u00e4n Iris Viljanen r\u00e4kbas in i kategorierna jazz eller blues. Men l\u00e5t oss inte f\u00e4sta n\u00e5got avseende vid detta faktum. Spelningen p\u00e5 Apollon-scenen artade sig i stora drag till en hitparad. Med p\u00e5 scen fanns hans gitarrer, r\u00f6sten i gott slag och en rytmsektion han trust nog l\u00e4t bli att presentera. Han hade besparat mig tids\u00f6dande efterforskningar om han meddelat, att koordinatorn av Blacknuss trummade och att till vardags jazzig kontrabasist presterade suver\u00e4nt tajt lir p\u00e5 elbas. Syftar p\u00e5 den i andra sammanhang talf\u00f6re Martin Jonsson och den f\u00f6rh\u00e5llandevis unge talangen Samuel L\u00f6fdahl. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Ska f\u00f6r ordningens skull p\u00e5peka att jag missade fem-tio minuter i ett tidigt skede, eftersom konserterna inte hade luft emellan och jag ville ha en repris p\u00e5 m\u00f6tet jag fick med Bj\u00f6rn Yttling i Ystad. I v\u00e4ntan p\u00e5 att han skulle bli ledig fick jag m\u00f6jlighet att konversera med Iris Viljanen. Hur som helst inleder Gadd med Do You Believe in Me <\/em>f\u00f6ljt av Why Don\u00b4t You Why Don\u00b4t I<\/em>, slitt\u00e5liga singlar fr\u00e5n 90-talet. Gadd kommer under konserten att v\u00e4xla mellan elgitarr och akustisk variant. Han startar f\u00f6r egen del akustiskt med elbasist som osviklig uppbackare. Han roas av att bjuda in till alls\u00e5ng i refr\u00e4nger, vilket publiken st\u00e4ller upp p\u00e5. Den hj\u00e4rtliga st\u00e4mningen bibeh\u00e5lls n\u00e4r \u00e4nnu en b\u00e4rkraftig singel avverkas, n\u00e4mligen The Right Way <\/em>med n\u00e4stan trettio \u00e5r p\u00e5 nacken. <\/p>\n\n\n\n

Tv\u00e5 f\u00f6reteelser blir omg\u00e5ende uppenbara. Denne mjuksoulige artist med inslag av funknerv vill att vi mottagare ska ha koll p\u00e5 hans l\u00e5skatt. Blir mycket snack om i vilken grad olika material n\u00e5tt ut. Vidare sl\u00e5r det mig att han excellerar i att bruka sin falsettr\u00f6st, levererar ett par enormt h\u00f6ga toner som om det vore den ultimata vokala utmaningen. Sm\u00e5kul, men tillf\u00f6rde det n\u00e5got egentligen? Som motvikt \u00e4r ju hans andra r\u00f6stl\u00e4ge mer som en m\u00f6rk tenor. Meddelar att han under en period drabbades av skrivkramp. I samband med den uppgiften sjungs Heaven Is Asleep<\/em>, fast utan rap-versen. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Vill \u00e5nyo betona att den nybildade rytmsektionen \u00e4r magnifik. F\u00f6rvisso en hyfsad hantverkare p\u00e5 gitarr hade det gagnat Gadd att anlita en sologitarrist. N\u00e4r gastronomen och k\u00f6rledaren lanserar sitt sidoprojekt Moonlet f\u00e5r han s\u00e4llskap av hustrun Cornelia, som framf\u00f6r allt \u00e4r bildkonstn\u00e4r. F\u00e4ster mig vid en accelererande stadig basg\u00e5ng, sn\u00e4rtigt riffande, ett dansant beat och en snygg refr\u00e4ng n\u00e4r singeln Starry Eyes<\/em> levereras. P\u00e5 sluttampen blir det extatiskt med tre maffiga klassiker. F\u00f6rst funkiga Riding High <\/em>vars slinga firma Jonsson & L\u00f6fdahl s\u00e4tter galant. Funkiga bastakter \u00f6verg\u00e5r i upphetsande trumbreaks. Sedan kommer Wish I <\/em>d\u00e4r Sly & Familystone apostroferas som f\u00f6ljs upp med My Personality. <\/em>F\u00f6runderligt att i princip samtliga hits dateras till 90-talet. Tre sugande personliga favoriter p\u00e5 rad! Som extranummer har den trefaldigt Grammis-bel\u00f6nade artisten valt att framf\u00f6ra ny k\u00e4rleksballad p\u00e5 svenska, h\u00e4mtad ur Vykort fr\u00e5n 2000-talet. <\/em> <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Sent om aftonen gick festivalen i m\u00e5l i Kulturbaren med en kvartett fr\u00e5n G\u00f6teborg som tagit sig lustiga bandnamnet DET BLEV HANDGEM\u00c4NG. De p\u00e5st\u00e5s vara landets mest aktiva grupp inom sin genre, fyra individer som oefterh\u00e4rmligt blandar americana med bluesiga f\u00e4rder och humor. Tv\u00e5 av dem, flankerande gitarrister, driver egna genuina bluesband. Syftar p\u00e5 Serve You Right To Suffer som recenserats h\u00e4r i regi av Bror Gunnar Jansson och Black Cat Bone under ledning av Christoffer Johansson. Dynamon i centrum heter Elin Engberg som trakterar st\u00e5bas. Ett tungt lass bakom frontlinjen dras av trumslagare Emanuel Svensson. Man har tillverkat tre album, varav La-La-Lavett <\/em>\u00e4r sprillans f\u00e4rskt. Bror Gunnar har upptr\u00e4tt med bluesig, potent powertrrio p\u00e5 tidigare festival. Och jag har dessutom sett honom i Black Rider, <\/em>som imponerande enmansorkester och i sin pappas The Groove XL. Engberg st\u00e5r f\u00f6r energiskt mellansnack. Hon, Christoffer och Bror Gunnar turas om att sjunga p\u00e5 svenska med hiskelig emfas.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Ett ovillkorligt krav p\u00e5 en hederlig recensent \u00e4r att han \u00e4r trogen sin upplevelse. Att min energi var p\u00e5 upph\u00e4llningen kan ha bidragit. Po\u00e4ngen \u00e4r att konserten inte alls f\u00f6ll mig p\u00e5 l\u00e4ppen. Deras punkiga approach med ingredienser som folk rock och country-blues j\u00e4mte skrikig s\u00e5ng i humoristisk anda, blev i mina \u00f6ron en rej\u00e4l antiklimax. Satt p\u00e5 lagom avst\u00e5nd ensam vid ett bord, smuttade p\u00e5 en drink och undrade vad som p\u00e5gick p\u00e5 scen. Innan jag kikar i anteckningarna ska framh\u00e5llas att deras fr\u00e4msta tillg\u00e5ng \u00e4r gitarristernas solistiska bravader. De ilsket fyrkantiga texterna gick inte hem hos mig, i den m\u00e5n de kunde uppfattas. Ett signum \u00e4r deras egensinniga driv och ett kompakt, ekonomiskt trumspel. Nyansrikt gitarrspel \u00e4r som sagt en stor tillg\u00e5ng n\u00e4r ackordf\u00f6ljder f\u00f6rflyttar oss till andra platser. De \u00e4r hejare p\u00e5 aviga rytmer, men hemfaller m\u00e4rkligt \u00e5t groteska tonfall. Finalen utvecklades till en vild, orgiastiskt inriktad historia, en furi\u00f6s urladdning ig\u00e5ngsatt av frenetiska attacker fr\u00e5n Emanuel Svensson.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Av \u00f6siga alster kan n\u00e4mnas titell\u00e5ten fr\u00e5n nya albumet, Det bl\u00e5ser kalla h\u00f6gervindar<\/em> samt en l\u00e5t d\u00e4r Bror Gunnar tar t\u00e4ten och ber\u00e4ttar om knivd\u00e5d i H\u00f6gsbo. Sistn\u00e4mnda melodi tillh\u00f6r den oborstade spelningens ljuspunkter. Samma positiva omd\u00f6me kan appliceras n\u00e4r Engberg kl\u00e4mmer i en l\u00e5t vars sound leder tanken till Buffy Sainte- Marie och hennes vokala utstr\u00e5lning.. Kanske \u00e4r jag or\u00e4ttvis, kanske passade de inte in i mitt musikaliska och textm\u00e4ssiga register. De framstod som ett plojg\u00e4ng som ville \u00f6verf\u00f6ra sin gam\u00e4ngaktiga attityd till publiken. Somliga blev s\u00e4kert upplivade, p\u00e5 gott hum\u00f6r av deras agerande. Hade detta varit en enskild konsert ist\u00e4llet f\u00f6r festivalakt skulle jag troligen avst\u00e5tt fr\u00e5n att i skrift uttrycka min besvikelse. Aldrig kul att dissa. BLUE BENDERS f\u00f6r tv\u00e5 \u00e5r sedan blev en motsvarande personlig flopp. <\/p>\n\n\n\n

Summa summarum lite oj\u00e4mn standard dag tv\u00e5 under \u00e5rets festival. \u00c4skar om m\u00f6jligt Yttling Jazz \u00e4nnu mer. Eric Gadd och hans komp infriar f\u00f6rv\u00e4ntningarna medan f\u00e4ngslande Iris Viljanen lockar till vidare lyssning. Basgiganten Kinga Glyk och hennes breda palett som utg\u00e5r fr\u00e5n funkig fusion, gjorde mer nyfiken p\u00e5 hennes intressanta musik. De unga norrm\u00e4nnen som prisats h\u00f6ll skaplig standard. Arrang\u00f6rerna ska ha en utomordentligt stor eloge f\u00f6r sitt dedikerade arbete.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

6-7\/11 2026 Folkets Hus i Trollh\u00e4ttan Kulturbaren\/ Hebeteatern\/ Apollon Arrang\u00f6r: Musik i Trollh\u00e4ttan, Folkets Hus och Trollh\u00e4ttans stad Har rest med t\u00e5get ett antal g\u00e5nger till vad jag brukar ben\u00e4mna V\u00e4stsveriges fr\u00e4msta musikfestival, varje g\u00e5ng varit en an ytterst f\u00e5 recensenter p\u00e5 plats. Ibland f\u00f6rmodligen den ende som i skrift bevakat det tio\u00e5rsjubilerande evenemanget startat […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":["post-211298","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211298","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=211298"}],"version-history":[{"count":41,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211298\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":211394,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211298\/revisions\/211394"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=211298"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=211298"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=211298"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}