{"id":211237,"date":"2026-11-07T17:20:40","date_gmt":"2026-11-07T15:20:40","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=211237"},"modified":"2026-11-07T17:20:40","modified_gmt":"2026-11-07T15:20:40","slug":"teaterkritik-caligula-raffinerat-otackt","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=211237","title":{"rendered":"Teaterkritik: Caligula – raffinerat ot\u00e4ckt"},"content":{"rendered":"

\"Arne
\nMarcus V\u00f6geli i Caligula, premi\u00e4r 6 november 2026 p\u00e5 Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Ninja Hanna<\/em><\/p>\n

Caligula<\/strong>
\nAv Albert Camus
\nRegi Viktor Tjerneld
\nScenografi och kostym Christian Albrechtsen
\nLjus Sofie Gynning
\nKomposition och ljud Daniel Fogh
\nVideo Annie T\u00e5dne
\nMask Frida Ullander
\nMedverkande Marcus V\u00f6geli, Sandra Huldt, Pablo Leiva Wenger, Ann-Sofie Rase, Andreas Kundler, Yngve Dahlberg, Per Sandberg, Emil Hedayat, Rebecka Harper, Karin Foladi och Kalle Einarsson
\nPremi\u00e4r 6 november 2026 p\u00e5 Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern<\/p>\n

S\u00e4llan har jag sett maktfullkomlighet och storhetsvansinne skildras s\u00e5 raffinerat ot\u00e4ckt som i Caligula p\u00e5 Kulturhuset Stadsteatern. Marcus V\u00f6geli \u00e4r lysande i titelrollen som den forne kejsaren i romarriket. Han backas ocks\u00e5 effektivt upp av en lyh\u00f6rd och samspelt \u00f6vrig ensemble. Caligulas skr\u00e4ckv\u00e4lde f\u00e5r det att g\u00e5 rysningar genom publiken. <\/p>\n

Albert Camus text st\u00e4ller intelligenta fr\u00e5gor och borrar i begrepp som livets v\u00e4rde, str\u00e4van efter det orimliga och bottenl\u00f6s sorg som f\u00e5r allt att verka meningsl\u00f6st. Samt det eviga sp\u00f6rsm\u00e5let om hur ett monster skapas. Det kan l\u00e5ta tungt, men faktum \u00e4r att det inte k\u00e4nns s\u00e5. Utan som en dramatisk kraftm\u00e4tning mellan olika s\u00e4tt att se p\u00e5 tillvaron.<\/p>\n

Caligulas samtal med de tv\u00e5 m\u00e4nniskor i sin n\u00e4rhet som han faktiskt lyssnar p\u00e5 litteraturprofessorn Cherea\u2013 v\u00e4l tolkad av Yngve Dahlberg – och den unge k\u00e4nslige Scipio (Kalle Einarsson) ber\u00f6r. De b\u00e5da f\u00f6rs\u00f6ker f\u00e5 honom att inse att det g\u00e5r att finna gl\u00e4dje, hopp och trygghet i livet. Men Caligula h\u00e4vdar att han inte kan f\u00f6rest\u00e4lla sig som lycklig. Han k\u00e4nner bara f\u00f6rakt f\u00f6r allt och tomhet sedan hans \u00e4lskade syster, som han behandlat som sin maka, d\u00f6tt.<\/p>\n

Hur tydligt Drusillas bortg\u00e5ng styr Caligulas skr\u00e4ckregim visar den vackert bl\u00e5skimrande rid\u00e5ns bild av hur aska faller ner och r\u00e5gar en urna. Caligula \u00e4ndrar i sin andra period som kejsare helt sitt s\u00e4tt att styra riket, f\u00f6rklarar att han ska st\u00f6pa om hela statsv\u00e4sendet och utf\u00e4rdar galna order som att f\u00f6rst\u00f6ra spannm\u00e5l f\u00f6r att skapa sv\u00e4lt.<\/p>\n

Caligulas blick \u00e4r ytterst obehaglig och ibland n\u00e4rmast glasartat in\u00e5tv\u00e4nd. Han \u00e4r totalt of\u00f6ruts\u00e4gbar och kr\u00e4ver absolut lydnad av sina medarbetare. N\u00e4rmast som en absurd lek l\u00e5ter han d\u00f6da deras sl\u00e4ktingar eller d\u00f6dar dem sj\u00e4lva snabbt och bestialiskt om andan faller p\u00e5. I en rysansv\u00e4rd scen v\u00e5ldtar han en ung havande kvinna medan hennes man och det \u00f6vriga s\u00e4llskapet tvingas sitta stumma och likt paralyserade bevittna det som sker.<\/p>\n

Som betoning av det orimliga eller kalla det vansinniga i sitt sinne beg\u00e4r Caligula den forne slaven i hans tj\u00e4nst Helicon \u2013 i stram och stolt gestaltning av Pablo Leiva Wenger – att ta ned m\u00e5nen. Denne svarar \u00f6dmjukt varmhj\u00e4rtat p\u00e5 Caligulas \u00e5terkommande fr\u00e5ga att han jobbar p\u00e5 det.<\/p>\n

Regin av Viktor Tjerneld \u00e4r smart och fyndig och tempot febrigt f\u00f6rvirrat som om allt egentligen \u00e4r en mardr\u00f6m vi f\u00e5r ta del av. Det k\u00e4nns dessutom hela tiden som f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r i r\u00f6relse. Ibland sv\u00e4nger den vilt och crazy och musiken d\u00e5nar. Ibland stillnar den f\u00f6r en stund av m\u00f6jlig insikt och omv\u00e4ndelse f\u00f6r denne kejsare som helt mist sitt omd\u00f6me och sin medm\u00e4nsklighet. <\/p>\n

\u00c4ven scenografin av Christian Albrechtsen bjuder p\u00e5 branta kast. Kritvitt, stram med romerska kolonner och s\u00e5 pl\u00f6tsligt galet kitschig och f\u00e4rgsprakande gr\u00e4ddgul och rosa i andra akten n\u00e4r en upph\u00f6jd maskerad Caligula talar till folket som vore han en gudagestalt. Scipio utbrister i vredesmod: ”Du har blodat ned jorden, ska du nu smutsa ned himlen ocks\u00e5!\u201d<\/p>\n

I hemlighet talar Caligulas medarbetare om att de m\u00e5ste st\u00f6rta tyrannen och rustar sig med vapen. Men n\u00e4r \u00e4r det r\u00e4tt l\u00e4ge och v\u00e5gar de verkligen och vad blir straffet om komplotten misslyckas? Helicon har snappat upp planerna och varnar entr\u00e4get Caligula som dock verkar n\u00e4rmast ober\u00f6rd av hotet. Det f\u00f6rklarar ocks\u00e5 slutet som p\u00e5 ett vis k\u00e4nns helt f\u00f6ljdenligt och samtidigt v\u00e4ldigt brutalt.<\/p>\n

En inv\u00e4ndning mot f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r att det f\u00f6rekommer s\u00e5 h\u00f6g musik\/h\u00f6ga ljud att man tvingas h\u00e5lla f\u00f6r \u00f6ronen. Att det inte varnas f\u00f6r den utan bara f\u00f6r blinkande ljus och r\u00f6k \u00e4r anm\u00e4rkningsv\u00e4rt. Det vore \u00f6nskv\u00e4rt att teatrar hade en ljudkoordinator som reglerar volymen som tenderar att bli allt starkare och d\u00e4rmed st\u00f6rande nuf\u00f6rtiden.<\/p>\n

Om man uppskattar den hurtiga komik som ibland breds \u00f6ver spelstilen och dialogen \u00e4r givetvis en l\u00e4ggningsfr\u00e5ga. Flera g\u00e5nger skrattar delar av publiken glatt. Sj\u00e4lv tycker jag att den st\u00f6r.<\/p>\n

En klar f\u00f6rdel \u00e4r att regiss\u00f6ren inte fallit f\u00f6r id\u00e9n att modernisera dramat. Han litar klokt nog p\u00e5 publikens f\u00f6rm\u00e5ga att t\u00e4nka fritt och dra paralleller till dagens tyranner som blodar ned jorden, f\u00f6rf\u00f6ljer och d\u00f6dar m\u00e4nniskor, utf\u00e4rdar galna order och tror sig vara Gud.<\/p>\n

Totalt sett \u00e4r Caligula en mycket sev\u00e4rd f\u00f6rest\u00e4llning, fr\u00e4mst f\u00f6r Marcus V\u00f6gelis str\u00e5lande gestaltning av titelrollen. Men ocks\u00e5 f\u00f6r att det \u00e4r en text som griper tag och skakar om och en iscens\u00e4ttning som hela tiden \u00f6verraskar. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Marcus V\u00f6geli i Caligula, premi\u00e4r 6 november 2026 p\u00e5 Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Ninja Hanna Caligula Av Albert Camus Regi Viktor Tjerneld Scenografi och kostym Christian Albrechtsen Ljus Sofie Gynning Komposition och ljud Daniel Fogh Video Annie T\u00e5dne Mask Frida Ullander Medverkande Marcus V\u00f6geli, Sandra Huldt, Pablo Leiva Wenger, Ann-Sofie Rase, Andreas Kundler, Yngve Dahlberg, […]<\/p>\n","protected":false},"author":87,"featured_media":211245,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[15686,12254,4955,7643],"class_list":["post-211237","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","category-toppnytt","tag-caligula","tag-kulturhuset-stadsteatern","tag-scenkonst","tag-teaterkritik","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211237","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/87"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=211237"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211237\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":211246,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211237\/revisions\/211246"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/211245"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=211237"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=211237"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=211237"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}