{"id":211155,"date":"2026-11-06T00:58:43","date_gmt":"2026-11-05T22:58:43","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=211155"},"modified":"2026-11-06T00:58:43","modified_gmt":"2026-11-05T22:58:43","slug":"fontaines-d-c-fran-o-baren-till-hovet-en-resa-som-fortsatter-att-vaxa","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=211155","title":{"rendered":"Fontaines D.C. \u2013 Fr\u00e5n O-Baren till Hovet, en resa som forts\u00e4tter att v\u00e4xa"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Fontaines D.C. p\u00e5 Hovet<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Betyg: 4\/5<\/strong><\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r n\u00e5got speciellt med att f\u00f6lja ett bands resa genom Stockholm. F\u00f6rsta g\u00e5ngen Fontaines D.C. spelade h\u00e4r var p\u00e5 lilla O-Baren. N\u00e4sta g\u00e5ng hade de tagit steget till Debaser. I kv\u00e4ll stod de p\u00e5 Hovet. Visserligen i en halverad konsertlokal, men inf\u00f6r ett uts\u00e5lt hus. En resa som s\u00e4ger en hel del om hur l\u00e5ngt det irl\u00e4ndska bandet har n\u00e5tt p\u00e5 sju \u00e5r.<\/p>\n\n\n\n

Och kanske \u00e4nnu mer om hur de har f\u00f6r\u00e4ndrats musikaliskt.<\/p>\n\n\n\n

Fontaines D.C. \u00e4r inte l\u00e4ngre bara det d\u00e4r hungriga postpunkbandet som med irl\u00e4ndsk sj\u00e4l och poetisk desperation ville sl\u00e5 sig igenom bruset. De har blivit ett betydligt mer m\u00e5ngfacetterat band, d\u00e4r den r\u00e5a energin fortfarande finns kvar, men numera samsas med elektroniska utflykter, stora k\u00e4nslor och ett mer dr\u00f6mskt, stundtals n\u00e4stan filmiskt uttryck.<\/p>\n\n\n\n

Kv\u00e4llens 22 l\u00e5tar blev p\u00e5 m\u00e5nga s\u00e4tt en musikalisk resa genom hela den utvecklingen.<\/p>\n\n\n\n

Redan fr\u00e5n inledningen med \u201dTongue\u201d etablerades en k\u00e4nsla av att bandet inte t\u00e4nkte bjuda p\u00e5 n\u00e5gon f\u00f6rsiktig uppv\u00e4rmning. \u201dHere\u2019s the Thing\u201d f\u00f6ljde och satte tonen med sin rastl\u00f6sa energi. D\u00e4refter kom \u201dNabokov\u201d, innan publiken fick det f\u00f6rsta riktigt stora utropstecknet i \u201dBoys in the Better Land\u201d. Den sistn\u00e4mnda \u00e4r fortfarande ett av bandets mest effektiva vapen. En l\u00e5t som p\u00e5minner om varf\u00f6r Fontaines D.C. en g\u00e5ng blev ett av de mest sp\u00e4nnande namnen p\u00e5 den brittiska och irl\u00e4ndska indiescenen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMarianne\u201d och \u201dJackie Down the Line\u201d f\u00f6rde konserten vidare mellan det gamla och det nya. Det \u00e4r en av bandets stora styrkor: de beh\u00f6ver inte v\u00e4lja mellan den kompromissl\u00f6sa postpunken och det mer melodiska, tillg\u00e4ngliga uttrycket. De kan r\u00f6ra sig mellan b\u00e5da v\u00e4rldarna utan att f\u00f6rlora sin identitet.<\/p>\n\n\n\n

Setlistan var ocks\u00e5 intressant ur ett textm\u00e4ssigt perspektiv. Det finns en tydlig ber\u00e4ttelse i Fontaines D.C l\u00e5tkatalog. Fr\u00e5n ungdomens frustration, klassmedvetenhet och irl\u00e4ndska identitet till existentiell oro, heml\u00e4ngtan och en allt mer komplicerad syn p\u00e5 den moderna v\u00e4rlden.<\/p>\n\n\n\n

I \u201dA Hero\u2019s Death\u201d m\u00f6ter vi en sorts uppgivenhet som n\u00e4stan blivit ett signum f\u00f6r bandet. \u201dIn the Modern World\u201d erbjuder d\u00e4remot en annan sida. H\u00e4r finns ett romantiskt s\u00f6kande efter n\u00e5got m\u00e4nskligt och \u00e4kta i en v\u00e4rld som tycks befinna sig i st\u00e4ndig uppl\u00f6sning. Det \u00e4r en av kv\u00e4llens mer eftert\u00e4nksamma stunder.<\/p>\n\n\n\n

Sedan kommer \u201dHappy for You\u201d, \u201dBig Shot\u201d och \u201dDeath Kink\u201d. Den sistn\u00e4mnda \u00e4r ett tydligt exempel p\u00e5 den m\u00f6rkare och mer experimentella riktning bandet tagit. H\u00e4r finns manipulation, destruktiv k\u00e4rlek och en musikalisk nerv som snarare bygger upp obehag \u00e4n traditionell rockeufori.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMimesis\u201d och \u201dBug\u201d forts\u00e4tter utforskandet av det mer of\u00f6ruts\u00e4gbara Fontaines D.C. Det \u00e4r inte alltid musik som omedelbart s\u00f6ker publikens jubel. I st\u00e4llet handlar det om st\u00e4mningar, kontraster och ett band som v\u00e5gar lita p\u00e5 sitt eget uttryck.<\/p>\n\n\n\n

Men n\u00e4r \u201dFavourite\u201d kommer k\u00e4nns det som att hela konserten f\u00e5r en ny dimension. En l\u00e5t om tid, minnen och f\u00f6r\u00e4ndring som ocks\u00e5 fungerar som en p\u00e5minnelse om hur snabbt allt kan passera. Den \u00e4r b\u00e5de vemodig och hoppfull, och kanske en av bandets allra vackraste kompositioner.<\/p>\n\n\n\n

Mot slutet v\u00e4xlar bandet upp igen. \u201dDemolition\u201d f\u00f6ljs av \u201dStarburster\u201d, d\u00e4r panik och \u00e5ngest f\u00f6rvandlas till n\u00e5got n\u00e4stan euforiskt. Det \u00e4r en l\u00e5t som sammanfattar mycket av det Fontaines D.C. blivit: ett band som kan g\u00f6ra n\u00e5got stort och n\u00e4stan dansant av m\u00e4nniskans allra m\u00f6rkaste k\u00e4nslor.<\/p>\n\n\n\n

Extranumren blir sedan en v\u00e4l avv\u00e4gd avslutning. \u201dJapan\u201d och \u201dSix Shot Morning\u201d f\u00f6ljs av \u201dI Love You\u201d, kv\u00e4llens kanske viktigaste politiska markering. En l\u00e5t d\u00e4r Grian Chatten riktar sin frustration mot sitt hemland, dess utveckling och den nationalism och politiska besvikelse som pr\u00e4glar texten. Det \u00e4r en personlig uppg\u00f6relse som samtidigt f\u00e5r en st\u00f6rre r\u00e4ckvidd.<\/p>\n\n\n\n

Att avsluta med \u201dWhere Is Gone?\u201d l\u00e4mnar en eftert\u00e4nksam k\u00e4nsla snarare \u00e4n en enkel triumfatorisk final. Det \u00e4r ganska typiskt Fontaines D.C. De vill inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis ge publiken alla svar. Ibland \u00e4r det sj\u00e4lva fr\u00e5gorna som \u00e4r viktigast.<\/p>\n\n\n\n

Det finns en del att uppskatta i kv\u00e4llens l\u00e5tval. 22 l\u00e5tar ger en gener\u00f6s genomg\u00e5ng av bandets olika perioder, samtidigt som tyngdpunkten ligger p\u00e5 det mer moderna och experimentella Fontaines D.C. De har inte fastnat i nostalgi eller blivit ett band som bara spelar sina tidiga publikfavoriter. Det \u00e4r modigt, \u00e4ven om det ibland inneb\u00e4r att n\u00e5gra av de riktigt stora urladdningarna f\u00e5r st\u00e5 tillbaka.<\/p>\n\n\n\n

Och kanske \u00e4r det just d\u00e4r kv\u00e4llens fyra plus landar. Det \u00e4r en mycket bra konsert, med ett band som forts\u00e4tter att utvecklas och som har en l\u00e5tskatt f\u00e5 j\u00e4mn\u00e5riga grupper kan matcha. Men det \u00e4r inte riktigt den d\u00e4r fullst\u00e4ndiga urladdningen som f\u00e5r allt att explodera och l\u00e4mnar en med k\u00e4nslan av att ha bevittnat n\u00e5got alldeles extra.<\/p>\n\n\n\n

Fr\u00e5n O-Baren via Debaser till ett uts\u00e5lt Hovet. Fontaines D.C. har vuxit ur de sm\u00e5 scenerna, men har lyckligtvis inte vuxit ifr\u00e5n sin rastl\u00f6shet, sin nerv eller sin vilja att utmana.<\/p>\n\n\n\n

Det ska bli intressant att se var de spelar n\u00e4sta g\u00e5ng. Och framf\u00f6r allt vilka de har hunnit bli d\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Betyg: 4\/5<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Betyg: 4\/5 Det \u00e4r n\u00e5got speciellt med att f\u00f6lja ett bands resa genom Stockholm. F\u00f6rsta g\u00e5ngen Fontaines D.C. spelade h\u00e4r var p\u00e5 lilla O-Baren. N\u00e4sta g\u00e5ng hade de tagit steget till Debaser. I kv\u00e4ll stod de p\u00e5 Hovet. Visserligen i en halverad konsertlokal, men inf\u00f6r ett uts\u00e5lt hus. En resa som s\u00e4ger en hel del […]<\/p>\n","protected":false},"author":12,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,13624],"tags":[],"class_list":["post-211155","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211155","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/12"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=211155"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211155\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":211157,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/211155\/revisions\/211157"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=211155"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=211155"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=211155"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}