{"id":209593,"date":"2026-10-05T12:45:28","date_gmt":"2026-10-05T11:45:28","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=209593"},"modified":"2026-10-05T14:08:45","modified_gmt":"2026-10-05T13:08:45","slug":"tajt-groove-vacker-ljuva-minnen-emrik-wefunky-band-pa-valand","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=209593","title":{"rendered":"Tajt groove v\u00e4cker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band p\u00e5 Valand"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

1\/10 2026<\/p>\n\n\n\n

Valand i G\u00f6teborg (arrang\u00f6r: Jazzf\u00f6reningen Playhouse).<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Konserten lanseras som en tribut till Stonefunkers, det extatiska partybandet frontade av just Emrik Larsson. Jag f\u00f6ljde dem fr\u00e5n b\u00f6rjan till slut. Minns att Jan Gradvall uts\u00e5g funkambassad\u00f6rerna till Sveriges b\u00e4sta liveband f\u00f6r drygt trettio \u00e5r sedan. Inf\u00f6rskaffade n\u00e4r det begav sig deras genombrott No Problem 94<\/em>, allm\u00e4nt ansedd som deras b\u00e4sta. Har ytterligare n\u00e5gra plattor inklusive deras f\u00f6rsta maxi och ett par cd i Emriks namn. Ska understrykas att det \u00e4r live detta brokiga kollektiv fr\u00e5n G\u00f6teborg med omnejd firat sina fr\u00e4msta framg\u00e5ngar, b\u00e4st kommer till sin r\u00e4tt med respons fr\u00e5n diggande publik.. Stonefunkers uppl\u00f6stes sent 90-tal, officiellt 2001. Omkring 2010 skedde en reunion med delvis nya medlemmar. Jag s\u00e5g dem vid den perioden i Tr\u00e4dg\u00e5rdsf\u00f6reningen och p\u00e5 Nef. Original-SF, influerade av hip hop, go go, Trouble Funk, Zapp Band, Sly & Family Stone, Parliament och i viss m\u00e5n karakt\u00e4ristiska soundet fr\u00e5n Minneapolis, hade jag f\u00f6rm\u00e5nen att uppleva ett antal g\u00e5nger, till och med som lejonparten i ett slags kul utflippat p-funk storband p\u00e5 Hultsfred. Ocks\u00e5 sett konstellationen Wefunky Band ett par g\u00e5nger. originals\u00e4ttningen av SF hade tydligen en spelning i somras som jag missade.<\/p>\n\n\n\n

Vad betr\u00e4ffar huvudpersonen sj\u00e4lv, s\u00e5ngaren och l\u00e5tskrivaren Emrik Larsson – dessutom elitmotion\u00e4r (Klassikern), DJ, klubbarrang\u00f6r och musikproducent i Halland – finns personligen en f\u00f6rhistoria. Ett samr\u00f6re som str\u00e4cker sig cirka tjugo \u00e5r tillbaka. Befann mig hos F\u00f6rfattarcentrum V\u00e4st till vars litter\u00e4ra tillst\u00e4llning Emrik och gitarristen Anders ”Agge” Augustsson hade bokats f\u00f6r en intim, visrelaterad spelning. Passade d\u00e5 p\u00e5 att avsl\u00f6ja att jag varit en ”true believer” , att jag omfamnat Stonefunkers sv\u00e4ng. Sedan dess har vi st\u00f6tts p\u00e5 med oregelbundna mellanrum. Av event och aktiviteter kan n\u00e4mnas releasespelning p\u00e5 Tr\u00e4dg\u00e5rn, skjuts fr\u00e5n event i Falkenberg och Kungsbacka som Emrik haft hand om och jag recenserat, samtal i samband dj:ande, klubben Cashbah p\u00e5 olika krogar\/ nattklubbar, suttit tillsammans p\u00e5 konserter, varit p\u00e5 Kulturdag i Kung\u00e4lv som Emrik planerat, uppvaktade och deltog i legendariskt 50-\u00e5rs kalas d\u00e5 Emrik passade p\u00e5 att gifta sig samt intervjuat i ett par timmar p\u00e5 Pigalle 2015. Till och med min mamma har h\u00f6rt Emrik sjunga till akustisk komp i M\u00f6lnlycke.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

<\/em>F\u00f6r\u00e4ldrarna var l\u00e4kare. Han v\u00e4xte upp med sina syskon (bildade SF tillsammans med brodern Torsten – gitarrist och sedermera producent – efter att b\u00e5da varit utbytesstudenter i USA) ett par kilometer fr\u00e5n d\u00e4r min far v\u00e4xte upp i villasamh\u00e4lle i M\u00f6lndal. H\u00e5rdrar man biografin en smula kan s\u00e4gas att Emrik levde ett liv f\u00f6re genomg\u00e5ngen rehab 2001 f\u00f6r att d\u00e4refter skifta till en radikalt annorlunda och h\u00e4lsosam tillvaro som innefattar kulturkonsumtion och produktion ned familj bosatt i Johanneberg. Avseende musikalisk utveckling s\u00f6kte han sig fram flera \u00e5r innan suget efter r\u00f6tterna blev f\u00f6r stort. Ska flikas in att jag uppskattat crooner-stil med Frank Sinatra-approach, visor av Evert Taube och soul med meningsfulla texter p\u00e5 svenska.<\/p>\n\n\n\n

M-Rock & We Funky Band som sl\u00e4ppt fyra album \u00e4ntrar scen p\u00e5 ungef\u00e4r utsatt tid. Tyv\u00e4rr skulle det med l\u00e4tthet g\u00e5 in dubbelt s\u00e5 stor publik. N\u00e5got annat g\u00e5r knappt att klaga p\u00e5. Typiskt nog var det uts\u00e5lt och jublande st\u00e4mning p\u00e5 Fasching n\u00e5gra kv\u00e4llar senare vilket m\u00e5ste ha varit en kick f\u00f6r b\u00e5de ut\u00f6vare och mottagare. I likhet med Ida Nielsens konserter p\u00e5 Valand \u00e4r det st\u00e5plats som g\u00e4ller. Emrik har f\u00f6r mig ny frisyr, vit linnekostym och en ny kn\u00e4sk\u00e5l(?) efter operation, vilket inte hindrar den muskul\u00f6se mannen fr\u00e5n att g\u00f6ra armh\u00e4vningar. Beh\u00f6ver d\u00e4remot i omg\u00e5ngar sitta ner.<\/p>\n\n\n\n

Han omger sig med Fabian Kallerdahl som ben\u00e4mns geni p\u00e5 keyboard och synt, Anders Wall\u00e9n a.k.a Andy the Stick p\u00e5 gitarr \u00e1 la Eddie Hazel, en uts\u00f6kt bl\u00e5ssektion best\u00e5ende av Tobe Stenson p\u00e5 tenorsax och trumpetaren Daniel Angebrand som kom direkt fr\u00e5n inspelning av P\u00e5 sp\u00e5ret<\/em>, en tung och flexibel rytmsektion med Johan Birgenius \u00f6verraskande sittande bakom trumsetet, rutinerade Bertil Holmgren (kort och gott BasBerra) samt Gonzalo Gonzo Reyes p\u00e5 latin percussion och rap . Sist men inte minst f\u00f6rgylls s\u00e4llskapet av Johanna Hjorth p\u00e5 s\u00e5ng. Hennes str\u00e5lande st\u00e4mma har h\u00f6rts sjunga soul, blues, jazz och annan svart musik bland annat i Sweet Little Angels.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Konserten indelad i tv\u00e5 set med gener\u00f6s speltid inneh\u00f6ll som bonus upplysande info om l\u00e5tars tillkomst. Rytmsektionen s\u00e4tter groovet direkt n\u00e4r man avsp\u00e4nt drar ig\u00e5ng med d\u00e4ngan Phunk Around <\/em>som f\u00f6ljs upp med gamla live-favoriten Workin\u00b4Up a Sweat. <\/em>Idealiska val f\u00f6r att s\u00e4tta oss i st\u00e4mning. Av k\u00e4rlek till musikstilen uppst\u00e5r \u00f6nskv\u00e4rd t\u00e4ndning hos samtrimmade musiker, s\u00e5ngare och rapparen Gonzo. De nedsl\u00e5s inte av att det \u00e4r ganska glest nedanf\u00f6r scen, vilket man ska ha en stor eloge f\u00f6r. Drivet p\u00e5 senast n\u00e4mnda 90-tals hit utbroderas l\u00e4ckert av Bertil BasBerra Holmgren och den allest\u00e4des n\u00e4rvarande Fabian Kallerdahl (undra hur m\u00e5nga g\u00e5nger jag sett honom p\u00e5 scener bara senaste decenniet).<\/p>\n\n\n\n

Inte helt l\u00e4tt att j\u00e4mf\u00f6ra med n\u00e4r Stonefunkers material var f\u00e4rskt. Vill h\u00e4vda att soundet l\u00e5ter mer distinkt och polerat numera utan att det g\u00f6rs avkall p\u00e5 solistiska insatser eller groove. Renommerade jazztrummisen Johan Birgenius glider s\u00f6ml\u00f6st in i den roll han f\u00e5tt \u00f6verta fr\u00e5n Lars Lade K\u00e4llfelt medan Holmgren p\u00e5 elbas \u00e4r en klippa att luta sig emot f\u00f6r Emrik. F\u00f6rsta guldstj\u00e4rnan s\u00e4tts i min bok n\u00e4r Turn It Up <\/em>levereras och vi f\u00e5r ett f\u00f6rsta inpass av Andy The Stick uppbackad av h\u00e4rligt fet bas. Den f\u00f6r mig obekante trumpetaren Daniel Angebrand utm\u00e4rkte sig, hans ton var en odiskutabel plusfaktor. Den st\u00f6tiga funken med sin fr\u00e4cka syntslinga \u00f6verg\u00e5r efterhand till raffinerat riffande. F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen noteras p\u00e5 allvar Hjorts h\u00f6ga toner.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Emrik blandar som framg\u00e5tt in egna alster, varav ett frejdigt samarbete med video inspelad p\u00e5 Nord Koster d\u00f6pts till Sunny Day<\/em>. Den avl\u00f6ses av megahitten ”Funkadeena” <\/em>vars stretchande refr\u00e4ng och rap-parti v\u00e4cker ljuva minnen till liv. Gonzo f\u00e4rgar p\u00e5 kosk\u00e4lla i l\u00e5t i ultimat medium tempo. Publiken ger \u00f6nskv\u00e4rd feedback. Musiken kan f\u00f6refalla okomplicerad men den kr\u00e4ver passionerad h\u00e4ngivenhet, kunskap om genren och f\u00f6rm\u00e5ga att leverera ”in the pocket”. Kravspecifikation Wefunky Band definitivt uppfyller.<\/p>\n\n\n\n

Vid det h\u00e4r laget duggar guldstj\u00e4rnorna t\u00e4tt i mina anteckningar. F\u00e5r nostalgiska rysningar av Lucky People Center <\/em>och blir rusig av lycka n\u00e4r flow uppn\u00e5s i Method To The Madness<\/em>, en absolut h\u00f6jdpunkt f\u00f6r Emriks Wefunky-projekt. Sn\u00e4rtig basg\u00e5ng i introt banar v\u00e4g f\u00f6r ett sj\u00e4lvg\u00e5ende grymt sv\u00e4ng. Vidare rymmer f\u00f6rsta set snygg s\u00e5ng av Emrik parat med lustigt praktiskt inslag riktat mot oss i Mr Garbage Man<\/em>. Medveten om att hans insats inte lyfts fram s\u00e4rskilt. Han presterar p\u00e5 den niv\u00e5 vi f\u00f6rv\u00e4ntat oss, g\u00f6r oss inte besvikna. En toppinsats utf\u00f6rs av Johanna Hjorth vars st\u00e4mband s\u00e4tter oss i trance i f\u00f6rening med rytmsektion, efter ett m\u00e4ktigt uppbyggt intro. Syftar p\u00e5 hennes paradnummer i detta sammanhang, n\u00e4mligen Think <\/em>skriven och producerad av James Brown f\u00f6r Lyn Collins 1972. Oemotst\u00e5ndlig Call And Response-teknik exponeras. Bl\u00e5sarna \u00e4r flitigt i farten och Angebrand fyrar av ett gl\u00e4nsande solo. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Andra set kickar ig\u00e5ng med Good Time<\/em>, Emriks favorit fr\u00e5n debutalbumet. R\u00f6r sig om \u00f6sigt tempo i gl\u00e4djens tecken. Stilen fr\u00e5n f\u00f6rr k\u00e4nns igen. H\u00e4r blir det \u00e5ka av n\u00e4r Andy the Stick lyfter och beger sig iv\u00e4g p\u00e5 inspirerad utflykt. Kul med dessa utbrytningar p\u00e5 ett instrument som annars har en tillbakadragen position stilistiskt. Ska inflikas att Gonzo Reyes kliver fram och rappar ganska ofta, vilket han \u00e4r duktig p\u00e5. SF omfamnade hip hop och rap var ett centralt inslag. Som vanligt tenderar mina recensioner att likna referat. K\u00f6rde n\u00e4stan fast f\u00f6r att f\u00e5 fram samtliga titlar. K\u00e4nde f\u00f6rst\u00e5s igen I Have A Dream<\/em> som \u00f6verg\u00e5r i en snabb shuffle, Wake Up<\/em> med sitt sugande sv\u00e4ng vars distinkta riffande sprider gl\u00e4dje och gungade och sj\u00f6ng med i oemotst\u00e5ndliga manifestet M-Rock Theory. <\/em><\/p>\n\n\n\n

Ska po\u00e4ngteras att l\u00e5tar p\u00e5 repertoaren tillkomna cirka senaste decenniet verkligen h\u00e5ller m\u00e5ttet, bevisas med emfas i exempelvis extranumren. F\u00f6rst ut i andra avdelningen \u00e4r Cashbah, <\/em>en hyllning till mytomspunnen mobil klubb i regi av bland andra Emrik. Jag var ungef\u00e4r fem g\u00e5nger p\u00e5 dessa fester. Har i efterhand l\u00e4st l\u00e5tens text, eftersom den var sv\u00e5r att uppfatta. Den rider omissk\u00e4nnligt p\u00e5 sound fr\u00e5n Go Go-musik.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Vidare kan en ”slow burner” i form av Stomp Your Feet<\/em> avnjutas. Extranumren sitter som en sm\u00e4ck. Samtliga befinner sig i zonen, i den galax vars frontfigurer \u00e4r sprungna ur 80-talets Minneapolis. Ska l\u00e5ta det vara osagt om flirten \u00e4r avsiktlig. Syftar p\u00e5 Time-influenser i Blow Your Whistle <\/em>och Marchin\u00b4 On<\/em> , alster utgivna p\u00e5 album fr\u00e5n 2016 respektive 2014. Blir till en extatisk orgie i riff, rytmer och sofistikerat sound. Efter\u00e5t s\u00e5ldes merch och sympatiske huvudpersonen som ocks\u00e5 snart debuterar som f\u00f6rfattare signerade f\u00f6rst\u00e5s. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

1\/10 2026 Valand i G\u00f6teborg (arrang\u00f6r: Jazzf\u00f6reningen Playhouse). Konserten lanseras som en tribut till Stonefunkers, det extatiska partybandet frontade av just Emrik Larsson. Jag f\u00f6ljde dem fr\u00e5n b\u00f6rjan till slut. Minns att Jan Gradvall uts\u00e5g funkambassad\u00f6rerna till Sveriges b\u00e4sta liveband f\u00f6r drygt trettio \u00e5r sedan. Inf\u00f6rskaffade n\u00e4r det begav sig deras genombrott No Problem 94, […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":["post-209593","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/209593","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=209593"}],"version-history":[{"count":39,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/209593\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":209698,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/209593\/revisions\/209698"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=209593"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=209593"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=209593"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}