![\"Resident](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/09\/residentevil.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Resident Evil
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 18 september 2026
\nRegi Zach Cregger<\/p>\n
Efter f\u00f6rra sommarens omtalade och s\u00e4regna Weapons tycktes regiss\u00f6ren Zach Cregger vara det st\u00f6rsta som h\u00e4nt film- och skr\u00e4ckv\u00e4rlden sedan Dario Argento och skivat br\u00f6d. Det borde g\u00f6ras ett antal artiklar kring hur det moderna mediaklimatet \u00e4r parodiskt ivrigt att kr\u00f6na individuellt framg\u00e5ngsrika filmskapare som arvtagare till genrens allra st\u00f6rsta, detta utan n\u00e5got vidare renomm\u00e9 f\u00f6rutom en enda succ\u00e9. Id\u00e9n att Cregger skulle ta sig an Resident Evil – en av de mest bejublade och inflytelserika skr\u00e4ckspels-serierna n\u00e5gonsin, l\u00e4t som en str\u00e5lande id\u00e9. Efter att Paul W.S. Anderson f\u00f6rnedrat sig sj\u00e4lv, frun Milla Jovovich och de trogna fansen – som slaviskt f\u00f6ljt med sedan det f\u00f6rsta spelet \u00e5r 1996, skulle Netflix-serien dyka djupare ned i konsten att sumpa allt. Creggers inblandning s\u00e5gs – och troddes, vara l\u00f6sningen p\u00e5 alla problem, ett s\u00e4tt att \u00e4ntligen ge Resident Evil \u00e4ra och ryggrad efter \u00e5rtionden av misslyckanden p\u00e5 bioduken. <\/p>\n
Men likt ett ont anande skr\u00e4ckfilms-offer f\u00e5r fansen och publiken \u00e4nnu en g\u00e5ng en kallsup, Resident Evil \u00e5rg\u00e5ng 2026 \u00e4r en hoppl\u00f6s lekstuga som mestadels liknar ett enda l\u00e5ngt internetsk\u00e4mt. Visserligen har Cregger tydliggjort att han inte avser att adaptera n\u00e5got befintligt material vad de olika spelens ber\u00e4ttelser anbelangar. Narrativet m\u00e5 utspela sig i bekanta milj\u00f6er men samtliga karakt\u00e4rer \u00e4r skapta specifikt f\u00f6r filmen. Den kreativa friheten detta till\u00e5ter g\u00e5r inte att ifr\u00e5gas\u00e4tta, Resident Evil har tillr\u00e4ckligt med ikoniska monster och platser som mer \u00e4n v\u00e4l differentierar det fr\u00e5n andra zombie-uttryck p\u00e5 film. Cregger v\u00e4ljer dock att se hela filmen som ett grandiost pubsk\u00e4mt d\u00e4r han och ett par omogna polare snackar trams och leker neandertalare. Humor och skr\u00e4ck har visat sig vara otroligt effektivt, framf\u00f6rallt i \u00e5rets megasucc\u00e9 Obsession. Cregger vill balansera mellan komplett terror – med motbjudande bilder, och galghumor som m\u00e5nga g\u00e5nger f\u00e5r ta mer plats \u00e4n obehaget. Tyv\u00e4rr \u00e4r balansen mellan dessa – men mer \u00e4n n\u00e5got annat genomf\u00f6randet, komplett bedr\u00f6vligt. D\u00e4r Weapons hade korta och kontrollerade sektioner av denna bl\u00e4cksvarta komik k\u00e4nns detta som ett sprinklersystem som l\u00f6per amok. Humorn \u00e4r alltf\u00f6r dominerande och inte vidare effektiv heller d\u00e5 den k\u00e4nns slapph\u00e4nt och repetitiv.
\nDe rena skr\u00e4ckmomenten har en initial laddning men blir snart f\u00f6ruts\u00e4gbara och k\u00e4nns snart lika slarviga som komiken. H\u00e4r finns en och annan referens till moment fr\u00e5n spelserien men de k\u00e4nns inte k\u00e4rleksfulla eller eleganta, snarare som n\u00e5gon pliktskyldig produktplacering. Men det kanske mest drabbande beslutet \u00e4r att Cregger valt att \u00e4nnu en g\u00e5ng samarbeta med sk\u00e5despelaren Austin Abrams. Fr\u00e5n en biroll i Weapons skall Abrams nu axla huvudrollen, en roll som \u00e4r ofantligt essentiell d\u00e5 Abrams \u00e4r den enda person vi spenderar n\u00e5gon som helst relevant tid med. F\u00f6r att humorn, skr\u00e4cken och actionscenerna skall ha n\u00e5got effekt kr\u00e4vs ett sk\u00e5despel som \u00e4r \u00f6vertygande, empatiskt, karismatiskt och framf\u00f6rallt behagligt att se p\u00e5. Samtliga dessa kategorier \u00e4r bortom bedr\u00f6vliga vad g\u00e4ller Abrams som g\u00f6r en outh\u00e4rdlig insats d\u00e4r han – precis som sin regiss\u00f6r, ser det hela som ett l\u00e5ngt sk\u00e4mt. Hans karakt\u00e4r \u00e4r osympatisk, ointressant f\u00f6r att inte s\u00e4ga t\u00f6ntig utan n\u00e5gon som helst beh\u00f6vlig charm eller v\u00e4rme. V\u00e4ldigt snart \u00f6nskar man att karakt\u00e4ren i fr\u00e5ga blir zombie-f\u00f6da f\u00f6r att p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt n\u00e5 eftertexterna. <\/p>\n
Filmens helt bisarra speltid p\u00e5 nittio minuter \u00e4r ocks\u00e5 en indikation p\u00e5 att ingen ser uppgiften vidare seri\u00f6st, om intensiteten och tempot hade varit oupph\u00f6rligt i b\u00e4sta George Miller-anda hade det varit en sak, men Resident Evil k\u00e4nns stapplande och br\u00e4nslefattig redan efter den helt perverst l\u00e5nga intrigen – som \u00e4r lika platt som f\u00f6rs\u00f6ket att ta in \u00d6rebropartiet i riksdagen. Ist\u00e4llet f\u00f6r att g\u00f6ra det till en hejdl\u00f6s \u00e5ktur d\u00e4r sp\u00e4nningen \u00e4r oupph\u00f6rlig och terrorn total liknar filmen snarare en \u00e5ktur p\u00e5 en evighetsl\u00e5ng busslinje d\u00e4r f\u00e4rden stannar varannan meter och d\u00e4r slutdestinationen tycks vara ljus\u00e5r ifr\u00e5n att n\u00e5s. <\/p>\n
Ut\u00f6ver det har Cregger ocks\u00e5 tappat sin visuella udd fr\u00e5n Weapons. Ist\u00e4llet f\u00f6r det h\u00e5rda och kompromissl\u00f6sa utseendet som var s\u00e5 tydligt inspirerat av David Fincher f\u00e5r vi nu en platt och ytterst torftig film vad g\u00e4ller det estetiska, det hela ser ut att vara \u00e4mnat att s\u00e4ndas p\u00e5 TV och inte en j\u00e4ttelik duk. <\/p>\n
Resident Evil \u00e4r som ett enda l\u00e5ngt m\u00e5ste, Cregger verkar vara hoppl\u00f6st ointresserad och detsamma g\u00e4ller f\u00f6r alla andra involverade som verkar behandla det som kvarsittning. Det \u00e4r oseri\u00f6st, f\u00e5nigt och genomg\u00e5ende komplett meningsl\u00f6st. Att den enda underh\u00e5llning framtr\u00e4der i filmens ruttna klimax understryker vilket skr\u00e4p detta \u00e4r.<\/p>\n