![\"Oasis:](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/09\/images-2.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Oasis: Don’t Look Back in Anger
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 11 september 2026
\nRegi Will Lovelace, Dylan Southern <\/p>\n
Oasis \u00e4r inte fr\u00e4mmande f\u00f6r att behandlas dokument\u00e4rt. F\u00f6rutom \u00e5tskilliga intervjuer under \u00e5rens g\u00e5ng tilldelades bandet en mycket stabil dokument\u00e4r, d\u00f6pt efter en av deras mest klassiska l\u00e5tar, Supersonic. En film som stilfullt klargjorde bandets resa fr\u00e5n en replokal i Manchester till att bli inte v\u00e4rldens st\u00f6rsta men kanske sista megaband. <\/p>\n
Som alltid med obeskrivligt popul\u00e4ra och historiska uttryck – som Oasis m\u00e5ste klassas som, kan man diskutera flertalet aspekter in absurdum. Oavsett vad man tycker om br\u00f6dernas Gallaghers minst sagt kontroversiella personligheter eller det faktum att bandet inte producerat ett album v\u00e4rt namnet sedan 1995 kan ingen ifr\u00e5gas\u00e4tta g\u00e4rningar som Live Forever, Rock N Roll Star, Champagne Supernova, Roll With It eller, eller\u2026 M\u00e4ngden magisk musik som gruppen st\u00e5tt bakom \u00e4r obegriplig. <\/p>\n
Avsikten med Don\u2019t Look Back In Anger \u00e4r dock inte att \u00e5terupprepa alltf\u00f6r mycket av den omsp\u00e4nnande historik som delgavs i Supersonic. Detta \u00e4r ist\u00e4llet en ytterst deskriptiv film g\u00e4llande fjol\u00e5rets \u00e5terf\u00f6rening. En turn\u00e9 som tog v\u00e4rlden med storm och som orsakade komplett hysteri med kaotiska biljettsl\u00e4pp samt en allm\u00e4n masspsykos som musik, och inte minst konserter, kan orsaka i en tid d\u00e5 AI och TikTok g\u00e4rna \u00e5sidos\u00e4tter kollektiva upplevelser. <\/p>\n
Men det stora dragpl\u00e5stret \u00e4r att faktiskt f\u00e5 bevittna \u00e5terf\u00f6reningen mellan Noel och Liam Gallagher. Fejden som p\u00e5gick i osannolika 16 \u00e5r \u00e4r n\u00e4stan lika historisk som bandets mest klassiska l\u00e5tar. <\/p>\n
Don\u2019t Look Back In Anger \u00e4r dock f\u00f6r bekv\u00e4m och traditionell f\u00f6r att n\u00e5gonsin lyfta sig \u00f6ver kategorin duglig. Dokument\u00e4rfilmer kan vara mycket m\u00e5ngsidiga vad g\u00e4ller form. Vi har sett en uppsj\u00f6 av exempel p\u00e5 hur genren kan formas och presenteras f\u00f6r att ge subjektet maximal potential. Att endast delge ett par uppenbart dramatiska h\u00e5llpunkter – som f\u00f6rsta m\u00f6tet mellan br\u00f6derna, \u00e4r inte tillr\u00e4ckligt f\u00f6r att skapa en film som kan kallas genuint intressant. Det faktum att hela projektet k\u00e4nns n\u00e4rmast regisserat – vad g\u00e4ller att cyniskt f\u00f6rs\u00f6ka konstla fram dramatik, g\u00f6r att hela filmen tappar den livsn\u00f6dv\u00e4ndiga spontana energin som de mest fascinerande dokument\u00e4rerna besitter. <\/p>\n
Flera sekvenser k\u00e4nns nedklippta och n\u00e5gon form av intimitet blir det aldrig tal om. Den helt demolerade syskonrelationen, och hur den gradvis \u00e5terst\u00e4lls i och med turn\u00e9n, bevittnas inte genom det dokument\u00e4ra materialet utan genom en intervju med rockv\u00e4rldens tv\u00e5 mest h\u00f6gljudda br\u00f6der. <\/p>\n
Denna omtalade dubbelintervju anv\u00e4nds inte heller fullt ut, det blir inget verbalt vansinne med tretusen svordomar i sekunden eller komplett oh\u00e4mmade historier. Ist\u00e4llet anv\u00e4nds intervjun f\u00f6r att trycka ned ganska taffliga plattityder om musikens kraft och v\u00e4rdet i gemenskap. <\/p>\n
De mest fascinerande stunderna \u00e4r ist\u00e4llet d\u00e5 vi – alltf\u00f6r kort, f\u00e5r f\u00f6lja med bakom kulisserna inf\u00f6r den f\u00f6rsta spelningen p\u00e5 turn\u00e9n. Sp\u00e4nningen, nervositeten och laddningen \u00e4r osannolikt f\u00e4ngslande. Det vi sedan f\u00e5r bevittna – med fans i t\u00e5rar och en arena som \u00e4r n\u00e4ra att implodera av n\u00e4stan sjuttiotusen hysteriskt hoppande m\u00e4nniskor, \u00e4r obeskrivligt. I den stunden k\u00e4nns alla verbala utl\u00e4ggningar och klyschor helt ber\u00e4ttigade. Vi m\u00e5 ha sett det f\u00f6rut men musikens kraft att hela och ber\u00f6ra \u00e4r alltid lika f\u00f6r\u00f6dande att bevittna. Men efter detta fastnar filmen i en tr\u00f6ttsam repetition d\u00e4r vi \u00e5ker fr\u00e5n stad till stad och bes\u00f6ker fans som har l\u00e5nga – samt f\u00f6rutsebara, utl\u00e4ggningar om bandets betydelse. Vissa utsagor \u00e4r mer intressanta \u00e4n andra – ett antal k\u00e4nns genuint menl\u00f6sa medan andra \u00e4r betydligt mer drabbande som en ung kvinna som var en av dem som utsattes f\u00f6r terrorattentatet 2017 i Manchester. En h\u00e4ndelse som senare ledde till att Don\u2019t Look Back In Anger blev en helande hymn f\u00f6r staden. Denna mycket starka ber\u00e4ttelse kopplas dock ihop med mer trivialt tjafs d\u00e4r berusade Manchesterbor skriker nonsens. <\/p>\n
Och s\u00e5d\u00e4r forts\u00e4tter det, fantastiska konsertbilder avbryts av alltifr\u00e5n trams till allvar. Det kunde ha blivit ett f\u00f6rundransv\u00e4rt potpurri som visat den oerh\u00f6rda m\u00e5ngfalden av Oasis fans, men det blir ist\u00e4llet en r\u00f6ra som inte s\u00e4ger mycket om n\u00e5got. <\/p>\n
En av senare tids mest spektakul\u00e4ra \u00e5terkomster blir tyv\u00e4rr bara en acceptabel filmupplevelse som i m\u00e5ngt och mycket k\u00e4nns som en storslagen reklamfilm f\u00f6r n\u00e4sta \u00e5rs beryktade forts\u00e4ttningsturn\u00e9. Konsertbilderna m\u00e5 bl\u00e4nda men som helhet \u00e4r detta inte en str\u00e5lkastare, snarare en tanig kamerablixt. <\/p>\n