![\"La](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/09\/unnamed-6.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
La Grazia
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r fredagen 11 september 2026
\nManus och regi Paolo Sorrentino<\/p>\n
Den italienska m\u00e4staren Paolo Sorrentino, tidigt k\u00e4nd f\u00f6r K\u00e4rlekens konsekvenser och This Must Be the Place som f\u00f6ljde upp med The Great Beauty (en slags modern tolkning av La Dolce Vita) och Youth – sen ocks\u00e5 TV-serien The New Pope och filmen Hand of God, \u00e4r nu tillbaka med ett italienskt drama som osar av den italienska autuerens fingertoppsk\u00e4nsla, finst\u00e4mdhet och stil-k\u00e4nsla. Filmen kretsar kring den italienska presidenten Mariano De Santis, spelad av regiss\u00f6rens m\u00e5ng\u00e5riga kollaborat\u00f6r Toni Servillo (som \u00e4ven spelade huvudrollen Jep i The Great Beauty), som snart ska pensionera sig men innan dess f\u00f6rhoppningsvis ska hinna med att skriva under och godk\u00e4nna ett lagf\u00f6rslag om d\u00f6dshj\u00e4lp som han l\u00e4nge skickat fram och tillbaka f\u00f6r att undvika.<\/p>\n
P\u00e5 honom om detta \u00e4r hans dotter, Dorotea (spelad av Anna Ferzetti), som brinner starkt f\u00f6r att lagen ska kunna godk\u00e4nnas. Hon \u00e4r behj\u00e4lplig med revideringar, strykningar och korrigeringar samt att skicka papparena till r\u00e4tt instanser f\u00f6r korrigering innan presidenten f\u00f6rhoppningsvis skriver under n\u00e5gon g\u00e5ng. Det moraliska dilemmat, som Mariano sj\u00e4lv ser det, \u00e4r att hj\u00e4lpa n\u00e5gon att d\u00f6 \u00e4r mord. F\u00f6r att understryka problemet hamnar vi i en ridhall d\u00e4r en h\u00e4st lider och borde avlivas, men som presidenten beordrar ska f\u00e5 leva tills dess att den naturligt g\u00e5r bort. \u00c4ven h\u00e4r g\u00e5r hans moraliska kompass helt i linje med hans personliga \u00f6vertygelser och f\u00f6ljdaktliga handlingar. Att han inte tycks kunna ta med lidandet i beaktning hos vare sig h\u00e4sten eller de tv\u00e5 f\u00e4ngelsekunder som \u00e4r aktuella f\u00f6r ben\u00e5dning (vilket filmens titel allts\u00e5 understryker) visar kanske p\u00e5 presidentens \u00e5lder men ocks\u00e5 hans bakgrund som jurist d\u00e4r all verklighetens bed\u00f6mning ligger i linje med lagens exakta text och formulering. Om detta har han skrivit en \u00f6ver 2000 sidor l\u00e5ng bok om. \u00c4nd\u00e5 \u00e4r han v\u00e4ldigt styltig och exakt i sin tolkning av alla situationer utan att kompromissa utifr\u00e5n egna k\u00e4nslor och angr\u00e4nsande omst\u00e4ndigheter som b\u00f6r f\u00f6rmildra synen.<\/p>\n
Filmens bildspr\u00e5k \u00e4r estetiskt \u00f6verd\u00e5digt men \u00e4nd\u00e5 p\u00e5 ett nedtonat s\u00e4tt. Den inledande bilden med presidenten som g\u00e5r mot kameran f\u00f6r att h\u00e4mta en cigarrett \u00e4r v\u00e4ldigt snyggt f\u00e5ngad. Bildspr\u00e5ket pendlar som ofta i Sorrentinos filmer mellan det storslagna omsvepande naturbilder och mer n\u00e4rg\u00e5ngna personliga portr\u00e4ttbilder n\u00e4stan som g\u00f6r att vi kommer b\u00e5de m\u00e4nniskan och dramat n\u00e4ra. Kanske \u00e4r Paolo h\u00e4r precis som sin huvudperson lite l\u00e5st till sin egna perfektion och f\u00f6rs\u00f6ker f\u00f6ryngra sig – Mariano genom musiken n\u00e4r han b\u00f6rjar lyssna p\u00e5 och prisa hip-hop, och Sorrentino genom n\u00e5gra slarviga kamerasvep som kanske ska k\u00e4nnas ungdomligt r\u00f6rliga och n\u00e4stan slarvigt snabba som om de vore best\u00e4llda av en debutregiss\u00f6r – men som mest f\u00f6rst\u00f6r filmens enhetliga spr\u00e5kbild och mer lugna och sansade tempo som flyter sakta men s\u00e4kert. Dock \u00e4r de s\u00e5 f\u00e5 och kortvariga att de knappast f\u00f6rst\u00f6r helhetsk\u00e4nslan speciellt, eller drar ned den n\u00e4mnv\u00e4rt, utan det \u00e4r i dess ganska enkla moraliska dilemma och fr\u00e5gest\u00e4llande som den bara n\u00e4stan n\u00e5r storheten. En bra film m\u00e5 st\u00e4lla fr\u00e5gor om livet och moraliska fr\u00e5gest\u00e4llningar, men en m\u00e4sterlig s\u00e5dan l\u00e5ter ocks\u00e5 publiken reflektera och till och med l\u00e5ta filosofera om hur de hade agerat om de sj\u00e4lva var i samma situation och m\u00f6tt sv\u00e5ra politiska och\/eller moraliska dilemman. H\u00e4r kommer allting ganska enkelt f\u00f6r alla andra \u00e4n huvudrollsinnehavaren och v\u00e4ldigt lite l\u00e4mnas till fantasin eller det egna t\u00e4nkandet. Filmens tv\u00e5 exempel \u00e4r ocks\u00e5 ganska enkla, f\u00f6rst f\u00e5r framst\u00e5 som ganska hemska och onda, men sedan snabbt kastas omkull f\u00f6r enkla orsaker bakom som tycks v\u00e4ldigt enkla att f\u00f6rh\u00e5lla sig till, som att det vore m\u00e4nskligast att avliva h\u00e4sten ist\u00e4llet f\u00f6r att l\u00e5ta den lida i on\u00f6dan, och bjuder inte direkt in till vidare konversation eller filosofi. Tyv\u00e4rr. <\/p>\n
Allt som allt \u00e4r det \u00e4nd\u00e5 en intressant och vacker film som f\u00e5ngar dagens Italien, modern kultur och tanken om att \u00e5ldras och att kunna l\u00e4mna efter sig n\u00e5gonting definitivt och stolt kan st\u00e5 bakom utan att f\u00f6rhastat ha kastat sig in i f\u00f6r populismens skull. D\u00e4r den kanske aldrig n\u00e5r p\u00e5 djupet bjuder den \u00e4nd\u00e5 in till skratt och charmerande sidokarakt\u00e4rer som Coco (spelad av Milvia Marigliano) som pratar i samma hastighet som en kulspruta spyr ur sig bly. Sidosp\u00e5ret med efterf\u00f6ljande presidenten och vem som hans fru strulade med way back ger ocks\u00e5 liv till filmen. Liksom hans intervju med Vogue Italia som bjuder in till reflektion till livet och k\u00e4rleken f\u00f6r v\u00e5r huvudperson. Att han sedan sv\u00e4var fritt i rymden k\u00e4nns som en passande avslutning. En konstn\u00e4rlig bild som ramar in och perfekt sammanfattar hans emotionella slutkl\u00e4m och varande. <\/p>\n