![\"Filmrecension](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/08\/image0.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Invite
\nRegi Olivia Wilde
\nNordisk premi\u00e4r p\u00e5 Way Out West, ordinarie biopremi\u00e4r 21 augusti 2026
\nBetyg 4<\/p>\n
Efter de vitt skilda Booksmart och Don\u2019t Worry Darling (som jag fortfarande h\u00e5ller som hennes b\u00e4sta) \u00e4r sk\u00e5despelaren Olivia Wilde \u00e5terigen aktuell med en ny film som regiss\u00f6r – men ocks\u00e5 som en av huvudrollerna. Det \u00e4r en liten ensemble, till en b\u00f6rjan hon (Angela) och Seth Rogen som spelar hennes man Joe, om fyra personer som senare byggs p\u00e5 med deras grannar som bjuds in p\u00e5 middag d\u00e5 de vill visa upp sin nyrenoverade l\u00e4genhet som tydligen varit l\u00e5ng och h\u00f6gljudd. F\u00f6r att str\u00e4cka fram en fredskvist bjuder de in dem till en liten soar\u00e9 men kv\u00e4llen utvecklar sig inte riktigt som de t\u00e4nkt sig. Brutal \u00e4rlighet och snabba fr\u00e5gestunder om varandra s\u00e4nker snabbt st\u00e4mningen och bygger en bubbla av os\u00e4kerhet och en berg och dalbana av k\u00e4nslor.<\/p>\n
Det snabba tempot i dialogen, tr\u00e4ffs\u00e4kra blickar fr\u00e5n fr\u00e4mst Olivia sj\u00e4lv som talar mer genom sina ansiktsuttryck snarare \u00e4n ord (\u00e4ven om de ocks\u00e5 avfyras likt ett maskingev\u00e4r emellan\u00e5t) och allas olika personligheter skapar en enorm humoristisk p\u00e4rla som \u00e4r sv\u00e5r att v\u00e4rja sig emot. Biosalongen exploderar ofta av skratt och det \u00e4r tydligt att detta \u00e4r en dramakomedi som g\u00f6r sig b\u00e4st p\u00e5 bio med stor publik. K\u00e4nslan \u00e4r lite klassisk Woody Allen blandad med Bergmans Scener ur ett \u00e4ktenskap d\u00e4r mixen kastas in i ett modern setting som bland annat blir talande om n\u00e4r det kommer fram att den stora fina l\u00e4genheten \u00e4r \u00e4rvd fr\u00e5n Joes f\u00f6r\u00e4ldrar och ingenting de kunnat ha r\u00e5d med sj\u00e4lva – ett tecken i tiden p\u00e5 hur kapitalistisk spelplan fullst\u00e4ndigt f\u00f6rst\u00f6rt den amerikanska bomarknaden med skenande priser som l\u00e4mnat m\u00e5nga med flertalet inneboende i allt tr\u00e4ngre boutrymmen och det fr\u00e4msta s\u00e4ttet att f\u00e5 en bra l\u00e4genhet genom \u00e4r arv och d\u00e4rmed en hel del tur. <\/p>\n
Manuset, skrivet av Will McCormack och sk\u00e5despelaren\/f\u00f6rfattaren Rashida Jones, \u00e4r briljant och det m\u00e4rks att i alla fall Rashida har bred erfarenhet av s\u00e5v\u00e4l drama men kanske fr\u00e4mst komedi. Det sicksackas friskt mellan de mer komiska delarna som ibland mynnar ut i rena br\u00e5k och en del kanske bara andra ov\u00e4ntade lugnare delar. Men allt som oftast tillbaka till det mer \u00f6ppna varma och skrattretande som \u00e4nd\u00e5 \u00e4r ryggm\u00e4rgen filmen vilar p\u00e5. Grannarna, spelade av Edward Norton och Pen\u00e9lope Cruz, har sj\u00e4lva varit h\u00f6gljudda (men av helt andra anledningar) och det finns alltid saker som en av grupperna vet men inte den andra eller publiken – ett briljant uppl\u00e4gg f\u00f6r l\u00f6gner, undanflykter och bortf\u00f6rklaringar som sedan alltid kommer tillbaka f\u00f6r att sk\u00e4ra dem som ett sv\u00e4rd i magarna. F\u00f6r det mesta ligger passande musik i bakgrunden och bygger p\u00e5 den aktuella st\u00e4mningen, men n\u00e4r det ska bli ledsamt sl\u00e5r det tyv\u00e4rr \u00f6ver och blir mest manipulativt tear-jerkande och hade nog helst f\u00e5tt b\u00e4ra sig sj\u00e4lvt utan att musiken ska ber\u00e4tta f\u00f6r oss hur vi ska k\u00e4nna i stunden. Men det blir ocks\u00e5 ett undantag som bekr\u00e4ftar regeln och ingenting som f\u00f6rst\u00f6r helheten speciellt. <\/p>\n
Ingenting varar f\u00f6r evigt, inte ens personliga relationer som byggs upp till att v\u00e4ldigt raskt kanske bli n\u00e5gonting mer, och n\u00e4r allting kraschar byts skratten snabbt ut till allvarsam tystnad – s\u00e5v\u00e4l p\u00e5 duken som i salongen. Filmen har oss i sitt j\u00e4rngrepp och det \u00e4r inte ofta en film lyckas agera dirigent och publiken s\u00e5 villigt spelar med som vi vore dess band. Crescendot \u00e4r inte alls vad en f\u00f6rv\u00e4ntar sig, liksom v\u00e4ldigt lite i filmen \u00e4r – vilket ger en k\u00e4nsla av egensinnighet och stark personlighet – och trots det enkla uppl\u00e4gget k\u00e4nns det inte som du redan har sett denna filmen hundra g\u00e5nger innan. D\u00e4rmed kommer slutet lite som en chock b\u00e5de f\u00f6r huvudparet men ocks\u00e5 oss utanf\u00f6r.<\/p>\n