{"id":207618,"date":"2026-08-15T11:09:03","date_gmt":"2026-08-15T10:09:03","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=207618"},"modified":"2026-08-15T11:09:04","modified_gmt":"2026-08-15T10:09:04","slug":"way-out-west-2026-the-hives-overtygar-med-sin-patenterat-okomplicerade-garagerock","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=207618","title":{"rendered":"Way Out West 2026 – The Hives \u00f6vertygar med sin patenterat okomplicerade garagerock"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Peter Virgerstam<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

4<\/strong><\/p>\n\n\n\n

\u00c4ger deras samlingsalbum p\u00e5 cd, s\u00e5g dem p\u00e5 f\u00f6rsta WOW 2007 och troligen varit p\u00e5 konsert de gjort p\u00e5 Liseberg. Den exceptionellt frontmannen d\u00e4r kaxig image bara \u00e4r f\u00f6rnamnet har setts g\u00e4sta Augustifamiljen. Aprop\u00e5 att de debuterade f\u00f6r n\u00e4stan trettio \u00e5r sedan och sedan dess sl\u00e4ppt sex plattor, ska po\u00e4ngteras att g\u00e4nget fr\u00e5n Fagersta som tagit USA med storm, framf\u00f6r allt \u00e4r ett synnerligen potent liveband. Ett oomkullrunkeligt faktum! De forna gl\u00e4djespridande slynglarna fr\u00e5n V\u00e4stmanland \u00b4har v\u00e4xt upp och blivit medel\u00e5lders, fast p\u00e5 scen kanaliserat genom Howlin\u00b4Pelle Almqvist tar man \u00e4nnu p\u00e5 sig den d\u00e4r tuffa l\u00e4derjackan-attityden uppumpade med livsbejakande punkig energi.<\/p>\n\n\n\n

Pelle kan framst\u00e5 som en skrikigare light-version av Tomas \u00d6berg. Ett talande exempel p\u00e5 \u00e4r st\u00e4ndiga p\u00e5st\u00e5enden om att The Hives \u00e4r b\u00e4st ( l\u00e4s inom sin begr\u00e4nsade och kompromissl\u00f6sa stil) p\u00e5 vad de g\u00f6r och borde f\u00e5 spela l\u00e4ngre. Den sj\u00e4lvironiskt egenk\u00e4ra s\u00e5ngaren ska ha en eloge f\u00f6r att han presenterar bandet, av vilka basisten uppm\u00e4rksammas vid till och med tv\u00e5 tillf\u00e4llen. Musikerna som blivit experter p\u00e5 att odla ett typiskt slagkraftigt sound heter Niklas Almqvist (sologitarrist och bror till Pelle), Mikael Karlsson (rytmgitarr), Johan Gustafsson (basist sedan 2013) samt placerad l\u00e4ngst upp p\u00e5 scen Christian Grahn bakom trumsetet. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

F\u00f6r att vara korrekt tr\u00e4ffar jag p\u00e5 presscentret f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen den andre skribenten som bidrar med recensioner fr\u00e5n WOW, vilket g\u00f6r att jag missar inledningen och ist\u00e4llet kommer fram mitt i andra l\u00e5ten, en av flera omedelbara publikfriande hits. Syftar p\u00e5 Main Offender. <\/em>Sj\u00e4lva skulle de h\u00e4vda att samtliga avverkade l\u00e5tar ing\u00e5r i deras hitkavalkad. Catchigt drivet riffande st\u00e5r p\u00e5 en solid grund genom att man har tillg\u00e5ng till en snortajt flexibelt agerande rytmsektion med ”The Johan And Only i spetsen vars beg\u00e5vning exponeras i helfigur emellan\u00e5t. Howlin\u00b4s r\u00f6st ser jag som funktionell, passar f\u00f6r uppgiften. Hives vore inte testosteronstinna Hives utan hans st\u00e4mma och honom i blickf\u00e5nget. Han beh\u00f6ver inte ha en f\u00f6rm\u00e5ga liknande Th\u00e5str\u00f6ms eller Freddie W. Betonar ist\u00e4llet rollen som dompt\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n

Antar att majoriten ur publiken vet vad som komma skall. Rekordl\u00e5ng konstpaus inkluderas liksom kravet att alla ska s\u00e4tta sig som uppbyggnad till euforisk explosion och det st\u00e4lls en hel del fr\u00e5gor till oss; mer eller mindre relevanta och n\u00e4stan alltid med komisk knorr. Den gigantiska folkmassan \u00e4r peppad, roas av vad som h\u00e4nder p\u00e5 Flamingo-scenen. Ljudet \u00e4r lyckligtvis klart och v\u00e4l balanserat. Ang\u00e5ende influenser t\u00e4nker jag snarare p\u00e5 New York Dolls och Ramones \u00e4n Stooges och Sonics. Postpunkiga stilen blandas som sagt upp med sn\u00e4rtigt, oerh\u00f6rt tajt beat. F\u00f6rtjusningen i enkeljeten hos Ramones g\u00e5r igen i exempelvis Paint A Picture. <\/em>Deras ende talesperson erk\u00e4nner att okomplicerad musik \u00e4r deras grej, lustigt nog inte l\u00e5ngt efter att jag skrivit upp impulsen om okomplicerad musik. Tillst\u00e5r att jag som nyligen var p\u00e5 fantastisk Jazzfestival s\u00e4llan lyssnar p\u00e5 s\u00e5 h\u00e4r okomplicerade melodier. Ska framh\u00e5llas att hantverket att f\u00f6rmedla karismatiskt beat beh\u00e4rskas, \u00e4ven om somliga l\u00e5tar knappt skiljer sig \u00e5t. Det \u00e4r h\u00e4rligt slamrigt och ibland sm\u00e5st\u00f6kigt, fast den f\u00f6rutbest\u00e4mda linjen alltid verkar uppr\u00e4tth\u00e5llas. Man kan det h\u00e4r med att skapa d\u00e4ngor som s\u00e4tter sig i skallen, en formel f\u00f6r framg\u00e5ng.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Peter Birgerstam<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Live tas sv\u00e4ngarna ut i deras f\u00f6rmodligen st\u00f6rsta succ\u00e9 Hate To Say I Told You So<\/em>. Kul att man laborerar man en megahit vars kraft g\u00f6r den till en av de b\u00e4sta l\u00e5tar som producerats i denna slamrigt kompromissl\u00f6sa genre. Oavsett bpm tappar dessa superproffs aldrig bort sig. Contdown To Shotdown <\/em>utvecklas till en sansl\u00f6st furi\u00f6s orgie av riffande rytmisk energi. Och vi f\u00e5r en obeskrivligt fantasifull introduktion till Come On<\/em> och lika festliga p\u00e5 pricken-kommentarer om underbara dysterkvistarna The Cure och Nick Cave. Kul och otroligt energigivande konsert med ett band p\u00e5 b\u00e4sta spelhum\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n

OBS Repertoarens 14 l\u00e5tar finns angivna p\u00e5 Setlist.fm<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

4 \u00c4ger deras samlingsalbum p\u00e5 cd, s\u00e5g dem p\u00e5 f\u00f6rsta WOW 2007 och troligen varit p\u00e5 konsert de gjort p\u00e5 Liseberg. Den exceptionellt frontmannen d\u00e4r kaxig image bara \u00e4r f\u00f6rnamnet har setts g\u00e4sta Augustifamiljen. Aprop\u00e5 att de debuterade f\u00f6r n\u00e4stan trettio \u00e5r sedan och sedan dess sl\u00e4ppt sex plattor, ska po\u00e4ngteras att g\u00e4nget fr\u00e5n Fagersta […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":["post-207618","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207618","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=207618"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207618\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":207640,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207618\/revisions\/207640"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=207618"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=207618"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=207618"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}