{"id":207593,"date":"2026-08-15T11:17:34","date_gmt":"2026-08-15T10:17:34","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=207593"},"modified":"2026-08-15T11:19:48","modified_gmt":"2026-08-15T10:19:48","slug":"the-cure-way-out-west-melankoliskt-vackert-och-poppigt","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=207593","title":{"rendered":"The Cure – Way Out West – melankoliskt vackert och poppigt"},"content":{"rendered":"

\"The
\nPrivat foto fr\u00e5n publik<\/em><\/p>\n

The Cure<\/strong>
\nPlats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hur m\u00e5nga som helst
\nSpelningen recenseras utifr\u00e5n Lives\u00e4ndning via TV4 Play plus<\/p>\n

En spelning med The Cure \u00e4r aldrig f\u00f6ruts\u00e4gbar samtidigt som d\u00e4r alltid finns en del ingredienser som f\u00f6rblir The Cure. Du vet inte vad som v\u00e4ntar och samtidigt finns det inslagsom alltid \u00e4r med, som \u00e4r en del av definitionen av The Cure. Spelningen p\u00e5 Way Out West blev en underbar \u00e5terf\u00f6rening och vandring genom flera av deras stora hits som Just like heaven, Pictures of you, Lullaby och Boy don\u00b4t cry. Samtidigt, hur pop-tillv\u00e4nd en spelning med Robert Smith och hans The Cure \u00e4n \u00e4r, l\u00e4ttsam som ett schlager-SM blir det aldrig. L\u00e5tarna \u00e4r i centrum och f\u00e5r ta den tid de beh\u00f6ver och det som alltid finns d\u00e4r \u00e4r en slags melankoli, skapad av samma basg\u00e5ng som dominerat The Cures musik sedan \u00e5ttiotalet och i f\u00f6rgrunden Roberts Smiths s\u00e5ng, resten h\u00e5ller sig i bakgrunden f\u00f6r att inte ta bort centrum fr\u00e5n det viktigaste.<\/p>\n

Jag har hunnit med minst att uppleva minst ett tjugotal konserter med The Cure och jag har d\u00e4rf\u00f6r upplevt b\u00e5de de mest pop-l\u00e4ttsamma med deras stora hits men samtidigt har jag f\u00e5tt vara med p\u00e5 n\u00e4r bandet gr\u00e4vt fram betydligt tyngre l\u00e5tar och bjudit p\u00e5 mer m\u00f6rker blandat med sk\u00f6nhet. Det d\u00e4r som bara The Cure kan, tror jag. Melankoli, vemod blandat med n\u00e5got vackert – som ger perspektiv och v\u00e4cker k\u00e4nslor i det undermedvetna. Men fredagskv\u00e4llens spelning p\u00e5 Way Out West 2026 hade sitt fokus p\u00e5 de mer poppiga s\u00e5ngerna, dock utan att f\u00f6rlora den \u00e4kta Cure-k\u00e4nslan med basen i centrum. Basisten Simon Gallup spelar p\u00e5 sin bas s\u00e5 l\u00e5ngt ner att den n\u00e4stan sl\u00e5r i scengolvet. <\/p>\n

Fans till The Cure hade parkerat sig framf\u00f6r scenen redan s\u00e5 fort festivalomr\u00e5det \u00f6ppnat p\u00e5 morgonen och jag \u00e4r s\u00e4ker p\u00e5 att de var hur n\u00f6jda som helst. Under dagens lopp fylldes omr\u00e5det p\u00e5 och det var kn\u00f6kfullt och jag skulle gissa p\u00e5 publikrekord. Sj\u00e4lv fick jag n\u00f6ja mig med att njuta av spelningen i lives\u00e4ndningen. En hel underbar konsert p\u00e5 tv\u00e5 och en halv timme.<\/p>\n

Det var en spelning som helt klart gjorde alla Cure-fans lyckliga. \u00c4ven om m\u00e5nga av fansen s\u00e4kert lika g\u00e4rna skulle uppskatta en tyngre spel. Ibland, n\u00e4r The Cure s\u00e5 vill, bjuder de p\u00e5 en helt annat slags spelning med \u00e4nnu tyngre l\u00e5tar, l\u00e4ngre och mer sv\u00e5rgreppade som f\u00f6r oss lyssnare ut p\u00e5 ov\u00e4ntade inre resor. Men alltid, ocks\u00e5 n\u00e4r The Cure bjuder p\u00e5 en mer l\u00e4ttsam spelning med m\u00e5nga av de mer l\u00e4ttlyssnade stora k\u00e4nda l\u00e5tarna \u00e4r det en konsert med mycket melankoli, p\u00e5 ett vackert s\u00e4tt.<\/p>\n

Robert Smith, vilken r\u00f6st har har, vilken personlighet. Han \u00e4r nu 67 \u00e5r men r\u00f6sten lika stark och personlig som d\u00e5 bandet slog igenom och sedan f\u00f6rsta albumet som snart fyller 50 \u00e5r, om n\u00e5gra \u00e5r. Jag har h\u00f6rt att Robert Smith slutat r\u00f6ka helt f\u00f6r att r\u00e4dda r\u00f6sten, vilket var ett viktigt beslut f\u00f6r hans karri\u00e4r. I s\u00e5nger \u201dBurn\u201d bj\u00f6d Robert Smith p\u00e5 spel p\u00e5 dubbelfl\u00f6jt.<\/p>\n

S\u00e5ng nummer fyra, Lovesong, har en fin bakgrundshistoria: N\u00e4r Robert Smith var 14 \u00e5r l\u00e4rda han k\u00e4nna Mary Poole genom skolan, som han har varit tillsammans med sed<\/p>\n

Bandets tre f\u00f6rsta album, som gavs ut 1980\u20131982, var mer och dystra. D\u00e4refter gick The Cure \u00f6ver till en n\u00e5got l\u00e4ttsammare och gladare popstil och fick singelhits med ”Let’s Go To Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”. Senare album som The Top (1984) och The Head on the Door (1985) f\u00f6renar de b\u00e5da sidorna. Way Out West-spelningen h\u00f6ll sig mest till den l\u00e4ttare, poppigare sidan.<\/p>\n

1979 uppm\u00e4rksammades The Cure f\u00f6r singeln ”Killing an Arab”. Den l\u00e5ten f\u00e5r ett nytt liv i samband med filmen Fr\u00e4mlingen som g\u00e5r upp p\u00e5 svenska biografer 21 augusti d\u00e4r l\u00e5ten spelas i slutet av filmen.<\/p>\n

Lite bakgrundsfakta fr\u00e5n Wikipedia:<\/a>
\nRobert James Smith, f\u00f6dd 21 april 1959 i Blackpool, Lancashire (men huvudsakligen uppv\u00e4xt i Crawley, West Sussex), \u00e4r en brittisk musiker, s\u00e5ngare och l\u00e5tskrivare. Han \u00e4r frontman och l\u00e5tskrivare i det brittiska bandet The Cure, som \u00e4nda sedan de debuterade 1979 med albumet Three Imaginary Boys har r\u00f6nt stor framg\u00e5ng. Bandet kan fr\u00e4mst kategoriseras som post-punk eller new wave. Smith \u00e4r influerad av The Beatles, Nick Drake, Jimi Hendrix, Alex Harvey och, framf\u00f6rallt, David Bowie. Vid tolv \u00e5rs \u00e5lder b\u00f6rjade han spela gitarr. Smith beh\u00e4rskar 6- och 12-str\u00e4ngsgitarr, 4- och 6-str\u00e4ngad basgitarr, kontrabas, keyboard och fiol.<\/em><\/p>\n

S\u00e5g f\u00f6rresten att en musikkritiker i Svenska Dagbladet skrev om spelningen:<\/a>
\nTrots hypermoderna bokningar i en ny musikalisk era visar det sig att gammal \u00e4r \u00e4ldst. The Cure utklassade resten av Way out west med k\u00e4nsla.<\/em><\/p>\n

Expressens musikkritiker skriver:<\/a>
\nInga konstigheter eller \u00f6verraskningar.
\nBara en v\u00e4rdig greatest hits-show fr\u00e5n The Cure som Way out wests fredag.<\/em><\/p>\n

Spellista:
\n1. Alone 2. Pictures of you 3. High 4. Lovesong 5. Burn 6. Fascination street 7. A night like this 8. Secrets 9. Push 10. In between days 11. Just like heaven 12. Play for today 13. A forest 14. From the edge of the deep green sea 15. One hundred years 16. Endsong EXTRANUMMER 17. Lullaby 18. The walk 19. The lovecats 20. Friday I\u2019m in love 21. Close to me 22. Why can\u2019t I be you 23. Boys don\u2019t cry<\/p>\n

\"The<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Privat foto fr\u00e5n publik The Cure Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hur m\u00e5nga som helst Spelningen recenseras utifr\u00e5n Lives\u00e4ndning via TV4 Play plus En spelning med The Cure \u00e4r aldrig f\u00f6ruts\u00e4gbar samtidigt som d\u00e4r alltid finns en del ingredienser som f\u00f6rblir The Cure. Du vet inte vad som v\u00e4ntar och samtidigt finns det inslagsom […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":207603,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,20,13624],"tags":[4784,5723,6353],"class_list":["post-207593","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-musik","category-recension","category-film","category-toppnytt","tag-robert-smith","tag-the-cure","tag-way-out-west","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207593","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=207593"}],"version-history":[{"count":36,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207593\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":207646,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207593\/revisions\/207646"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/207603"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=207593"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=207593"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=207593"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}