{"id":207202,"date":"2026-08-10T17:50:32","date_gmt":"2026-08-10T16:50:32","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=207202"},"modified":"2026-08-11T09:54:19","modified_gmt":"2026-08-11T08:54:19","slug":"ystad-sweden-jazz-festival-2026-del-iii-framtradanden-med-fokus-pa-det-vokala","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=207202","title":{"rendered":"Ystad Sweden Jazz Festival 2026 del III – Framtr\u00e4danden med fokus p\u00e5 det vokala"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Varje lyckad festival inneh\u00e5ller positiva \u00f6verraskningar. Berusas av dylika kickar. Personligen v\u00e4rderar undertecknad som absolut inte kan kan g\u00f6ra anspr\u00e5k p\u00e5 epitet frankofil, konserten med CAMILLE BERTAULT QUINTET – ”Bonjour mon amour” ute p\u00e5 ljusa Ystad Saltsj\u00f6bad som en s\u00e5dan sensationell tilldragelse. Troligen kommer den finnas med mig resten av livet d\u00e5 intrycket var s\u00e5 pass \u00f6verv\u00e4ldigande. Visste inte alls vem den p\u00e5 franska jazzscenen expressiva artisten var. Enda petitess till minus var att hon h\u00f6ll p\u00e5 femton-tjugo minuter f\u00f6r l\u00e4nge, vilket gjorde att jag hade l\u00e4mnat lokalen n\u00e4r beg\u00e4ran om extranummer tillgodos\u00e5gs. S\u00e5ngerskan och komposit\u00f6ren omger sig med fyra musiker vilka ses traktera flygel, trumpet, bas samt trummor\/ slagverk. S\u00e4ttningen \u00e4r Fady Farah ursprungligen fr\u00e5n Libanon vid flygeln, Julien Alour p\u00e5 trumpet i vissa melodier, Christophe Minck p\u00e5 bas samt sp\u00e4nnande rytml\u00e4ggaren Minino Garay som flyttade till Paris fr\u00e5n Argentina sent 80-tal. Karismatiska personen som \u00e4ger scen har beskrivits som genial r\u00f6stekvilibrist som r\u00f6r sig i nycirkus anda och ”the new voice of jazz” (Vanity Fair). Hon prisades f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan p\u00e5 Frankrikes motsvarighet till Grammis. Och sex album p\u00e5 tio \u00e5r vittnar om kreativt s\u00f6kande, det senaste emanerar fr\u00e5n brasilianska tong\u00e5ngar vilka studerats p\u00e5 plats. Hon har framtr\u00e4tt i Stockholm, men debuterar p\u00e5 YSJF.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Jazziga uttryck blandas med ingredienser som folkmusik, funkigt beat och sj\u00e4lvfallet chansons i en originell brygd av sk\u00f6nhet och innovation. Bertaults virala genombrott skedde f\u00f6r \u00f6vrigt d\u00e5 hon imiterade ett ber\u00f6mt solo av Coltrane. P\u00c5 YSJF sl\u00e5s direkt en inriktning an, en dos vokal akrobatik. Finstilta konturer framh\u00e4vs i f\u00f6rdelaktig akustik. S\u00e5ledes bejakas nyanser i oemotst\u00e5ndlig sp\u00e4nnvidd och en s\u00f6ml\u00f6s samverkan artist – musiker. Noterar ett lockande sound hos finurlig pianotrio, som ibland f\u00e5r tillskott av utomordentlig trumpetare. Att det sjungs p\u00e5 franska och meddelas utf\u00f6rliga introduktioner p\u00e5 charmig engelska ger en speciell dimension. Fr\u00e4mst framf\u00f6rs material fr\u00e5n senaste projektet. I hennes andra exalterande l\u00e5t vars engelska titel \u00e4r The Grain Of Sand <\/em>\u00e4ntrar Alour scen. Konstaterar efter tv\u00e5-tre nummer att musiken k\u00e4nnetecknas av ett medryckande sug, att fartfyllda melodier virvlar runt med rytml\u00e4ggare i framkant. Han h\u00e5ller definitivt grytan kokande eller puttrande, f\u00f6r att nyttja en sliten klich\u00e9. Spelar ocks\u00e5 p\u00e5 cajon (inte hundraprocentigt s\u00e4ker p\u00e5 om det \u00e4r i standardformat d\u00e5 jag inte ser) och blir i ett skede percussionist st\u00e5ende, f\u00f6renad med de andra i g\u00e4nget.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Vad som prim\u00e4rt f\u00e4ngslar entusiastisk publik \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s enda kvinnan p\u00e5 scen, hennes st\u00e4mma, r\u00f6relser och prat. F\u00e4bless f\u00f6r att t\u00f6ja st\u00e4mbandens gr\u00e4nser riskerar alltid att g\u00e5 till \u00f6verdrift. Bertault klarar avv\u00e4gningen fast hon beter sig motsatsen till f\u00f6ruts\u00e4gbart. Flertalet titlar presenteras. Man g\u00f6r bland andra Bizarre <\/em>med fint feature fr\u00e5n soft trumpet, en underh\u00e5llande rap som f\u00e5tt heta Dodo<\/em>, l\u00e5t till\u00e4gnad hennes k\u00e4ra katt och Voir La Mer<\/em>, Artistens innovativa uttryck och fabul\u00f6sa utlevelse kan inte nog understrykas. Explosiv expressionism mixas lyckligtvis elegant med lyriskt idiom n\u00e4r bossor nuddas och chansons framf\u00f6rs. Ibland gifter sig Bertaults h\u00f6ga st\u00e4mma med trumpetens ton. Raffinerat! Vid ett tillf\u00e4lle h\u00e5lls sluttonen ut p\u00e5 ett fenomenalt vis.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Anledningen till att jag blir oerh\u00f6rt stimulerad beror till h\u00e4lften p\u00e5 hennes uts\u00f6kta musiker. Sympatiskt att de ges gener\u00f6st med utrymme. L\u00e5ter oupph\u00f6rligen sp\u00e4nnande om dem, aldrig ointressant. Rytmsektionen agerar eggande eller ink\u00e4nnande. Pianisten \u00e4r en stor tillg\u00e5ng som i f\u00f6rsta halvan ofta hamnar i periferin underligt nog. Adderandet av fraser fr\u00e5n duktig trumpetare genererar som n\u00e4mnts stort merv\u00e4rde. Bandet \u00f6ser p\u00e5 med \u00f6ppna spj\u00e4ll i febrig bop och i Farahs f\u00f6rsta solo i instrumental l\u00e4ngre sekvens kan afrikanska poser besk\u00e5das. Bertaults dansanta agerande i stick var \u00f6gongodis. F\u00f6r att ge en bild av vidden av stilar, ska inflikas vad hon gjorde med ackompanjemang till piano med nedslag i ren\u00e4ssansen(?), liksom sprudlande chansons d\u00e4r briljant pianist anf\u00f6r. Finalen f\u00f6re extranummer skildrar New York med storstadens pulserande beat. Bertault imponerade v\u00e4ldeliga med sin teknik, utstr\u00e5lning, m\u00e5ngsidighet och interaktion med instrumentalister, vilka \u00f6vertygade i motsvarande grad. Hade varit full\u00e4ndning om hon hade avrundat tidigare.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Stj\u00e4rnor med mest str\u00e5lglans p\u00e5 YSJF j\u00e4mte Ivan Lins och Kurt Rosenwinkel hittas uppseendev\u00e4ckande nog i konsert p\u00e5 Saltsj\u00f6bad ledd ANNA PAULINE. Hennes show ”LUCKY TO BE ME” (titeln p\u00e5 skivan i fr\u00e5ga) g\u00e4star av inga mindre \u00e4n JANIS SIEGEL och RANDY BRECKER. Dr\u00f6mmen om inspelning i New York kunde realiseras genom kontakt f\u00f6rmedlad av pianisten Mattias Nilsson som ackompanjerat s\u00e5ngerskan v\u00e4rldsber\u00f6md fr\u00e5n Manhattan Transfer (framtr\u00e4tt p\u00e5 YSJF). Via Siegel kom Anna Pauline Andersson i kontakt med projektets pianist och arrang\u00f6ren som sammanf\u00f6rde dem med Brecker. Utg\u00e5r fr\u00e5n att legendariske trumpetaren och dito lika prisade s\u00e5ngerskan inte beh\u00f6ver n\u00e4rmare presentation. Har f\u00f6runnats h\u00f6ra dem var f\u00f6r sig live ett par g\u00e5nger (recenserat). Ocks\u00e5 sk\u00e5nska s\u00e5ngerskan som arbetat med musik i l\u00e4nder i Afrika, har h\u00f6rts flera g\u00e5nger n\u00e4r hon bes\u00f6kt G\u00f6teborg. Anna Pauline kunde anlita John Di Martino som pianist och kapellm\u00e4stare, Boris Kozlov p\u00e5 bas som ocks\u00e5 st\u00e5r f\u00f6r basg\u00e5ngarna hos Manhattan Transfer, en dansk attraktion bakom trummorna i form av Anders Mogensen vars engagerande spel ofta kunnat avnjutas med sm\u00e5 s\u00e4ttningar och storband i G\u00f6teborg samt danske saxofonisten och fl\u00f6jtisten Jesper L\u00f6vdal. Dela scen med dessa torde ha varit ett kr\u00f6n i karri\u00e4ren f\u00f6r en beg\u00e5vad s\u00e5ngerska som kanske inte riktigt etablerat sig i landet hos den stora jazzpubliken. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Alltf\u00f6r mycket h\u00e4nde under halvannan timme f\u00f6r att f\u00e5 plats h\u00e4r. Vill spegla inriktning, f\u00f6rmedla h\u00f6jdpunkter, kulminerande inslag och merparten av repertoaren. Har inte lyssnat p\u00e5 plattan, utg\u00e5r fr\u00e5n att valda standards ges ett aningen annat format i livetappning. Inspelningarna lanseras som ett konstn\u00e4rligt statement : ”en sammanfattning, f\u00f6rdjupning och f\u00f6rnyelse tjugo \u00e5r in i karri\u00e4ren”. S\u00e5 gott som samtliga sp\u00e5r framf\u00f6rs, sofistikerat med osviklig ackuratess. Inledningen \u00e4r rytmisk i gl\u00e4djens tecken med finst\u00e4mt feature p\u00e5 sopransax. Den avl\u00f6ses av I Hope It\u00b4s Spring For You <\/em>(L. Gullin\/ C. Parker) vars m\u00e4ktiga ballad med klara konturer ber\u00f6r. Ljuvligt anslag p\u00e5 flygeln och med tanke p\u00e5 komposit\u00f6r sj\u00e4lvfallet barytonsax i sticket.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Brecker tar sig upp p\u00e5 scen d\u00e4r han s\u00e4tter sig i tolkning av ikoniskt soundtrack signerat Michel Legrand med s\u00e5ng p\u00e5 franska. F\u00f6rsta insatsen \u00e4r att likna vid uppv\u00e4rmning. D\u00e4refter i tre-fyra solon demonstreras varf\u00f6r Brecker varit en m\u00e4stare p\u00e5 trumpet och flygelhorn i n\u00e4rmare sextio \u00e5r (har f\u00f6r egen del lyssnat p\u00e5 hans musicerande i mer \u00e4n femtio \u00e5r). Fraseringarnas k\u00e4nslighet f\u00e5r mig att rysa av v\u00e4lbehag. Hans fabul\u00f6st distinkta sound n\u00e5r bortom vad ord kan g\u00f6ra r\u00e4ttvisa, ett minne att ta med sig. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Brecker f\u00f6rgyller Anna Paulines egna innerliga ode till godhj\u00e4rtad mormor (m\u00f6jligen farmor), Vad betr\u00e4ffar input i s\u00e5ng och ackompanjemang en fulltr\u00e4ff. Ett kr\u00f6n i Siegels fr\u00e5nvaro blir versionen av As You Desire Me<\/em>. Pianointrot, bluesiga anstrykningen och hur arret syres\u00e4tts resulterar i magi. Den tiofaldigt Grammy-bel\u00f6nade g\u00e4sten f\u00f6renas med sk\u00e5nskan i bland annat titelsp\u00e5ret, i l\u00e4ttsamma Singing In The Rain <\/em>arrad i gungande afrobeat marinerad i positiva tankar och p\u00e5l\u00e4gg av improvisation och romantiskt anlagda extranumret In My Solitude (<\/em>D. Ellington ) fr\u00e5n 1934. D\u00e4rtill \u00e4gnar hon sig i en avdelning \u00e5t vocalese, p\u00e5visar hur ord kan kommenterar och imiterar solon av Red Garland respektive Miles Davis. Oerh\u00f6rt h\u00f6ga toner toppar uppvisningen. Blir en min-masterclass av en enormt respekterad veteran vars f\u00f6rm\u00e5ga inte verkar reducerad. Skulle s\u00e5ngcoacher h\u00e4vda att r\u00f6stomf\u00e5nget \u00e4r intakt, eller var det ett annat f\u00f6r trettio-fyrtio \u00e5r sedan? I Joy Spring <\/em>(C. Brown) arrad av Jon Hendricks tr\u00e4der Siegel ocks\u00e5 fram i helfigur, nu med undersk\u00f6nt feature fr\u00e5n Brecker. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Har f\u00f6r mig att Jazzradion var p\u00e5 plats, vilket inneb\u00e4r att intresserade kommer kunna lyssna p\u00e5 denna fr\u00f6jdefulla tillst\u00e4llning. Anna Pauline yppade sm\u00e4rre problem med ljudet och p\u00e5 slutet f\u00f6rsv\u00e5rade basen f\u00f6r k\u00e4nsliga toner p\u00e5 flygeln och trumpet att n\u00e5 ut. Marginella fl\u00e4ckar som tekniker p\u00e5 P2 fixar. Anna Pauline har v\u00e5gat sig p\u00e5 Barbara Streisands paradnummer People<\/em> som med sina stigningar tassar \u00f6msint fram, f\u00e4rgas av glimrande inpass p\u00e5 flygelhorn respektive sopransax. Och p\u00e5 duo med kontrabasisten framf\u00f6r hon en sv\u00e4vande, vacker ballad av Lou Donaldson. Rytmsektionen backar som v\u00e4ntat f\u00f6rtj\u00e4nstfullt upp solister och arrang\u00f6ren, tillika skivans producent, har stenkoll p\u00e5 melodierna p\u00e5 flygeln. Hade vi inte haft n\u00f6jet att h\u00f6ra v\u00e4rldsklass-artister \/ musiker skulle uppl\u00e4gget kunna ha tett sig spretigt. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

P\u00e5 en f\u00f6r YSJF ny scen med l\u00e4ktare inhyst i Hotell Fritid & kongress anordnades tre programpunkter. P\u00e5 bilden ovan syns EMMALISA HALLANDER fronta med s\u00e5ngmikrofonen. Av den skara lovande unga jazzs\u00e5ngerskor som kommit fram efter pandemin kan p\u00e5 goda grunder h\u00e4vdas att Hallander kommit l\u00e4ngst. I branschen \u00e4r hon omtalad f\u00f6r sin pipa och jag har haft n\u00f6jet att h\u00f6ra live en handfull g\u00e5nger, \u00e4ven recenserat. P\u00e5 hennes cv finns flera priser och stipendier, medverkan i Henrik Dorsins l\u00e5ngk\u00f6rare Svenska revyn <\/em>(recenserad h\u00e4r) och Alls\u00e5ng p\u00e5 Skansen <\/em>i SVT, popduon Sand & Hallander samt tv\u00e5 egna album; varav det senaste recenserats av undertecknad. Har skrivit att s\u00e5ngerskan och l\u00e5tskrivaren har f\u00f6ruts\u00e4ttningar att bli lika stor som Isabella Lundgren. Kv\u00e4llen f\u00f6re ber\u00e4ttar hon f\u00f6r mig hur n\u00f6jd hon \u00e4r med att efterfr\u00e5gade Filip Ekestubbe p\u00e5 piano och basist Niklas Fernqvist valt att exklusivt spela med henne. Kompletterar ackompanjerande pianotrio g\u00f6r batterist Henrik J\u00e4derberg. <\/p>\n\n\n\n

Salen som baktill utrustats med l\u00e4ktare \u00e4r s\u00e5 gott som fullsatt. 27-\u00e5ringen redovisar sina texters inneb\u00f6rd och repertoarens titlar. Charm, n\u00e4rvaro och chosefri l\u00e4ggning utstr\u00e5las, vilket inte \u00e4r ov\u00e4sentligt. Att jag fallit f\u00f6r artisten beror fr\u00e4mst p\u00e5 avsev\u00e4rda talangen, kunskapen i att skriva s\u00e5nger och om att framf\u00f6ra dem med maximal verkan. Det bottnas fullkomligt naturligt i traditionen, medf\u00f6rt att sl\u00e4ktskapet hittills avh\u00e5llit henne fr\u00e5n dj\u00e4rva utflykter inom jazzen. Fantastisk klar st\u00e4mma, omf\u00e5ng, frasering och tonh\u00f6jd \u00e4r v\u00e4gvinnande kvalit\u00e9er. Kan p\u00e5pekas att akustiken var till bel\u00e5tenhet. Alla s\u00e5nger sjungs p\u00e5 engelska.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Emmalisa triumferar redan i andra l\u00e5ten, balladen Out Of Memory <\/em>\u00e4nnu ej utgiven. Den avl\u00f6ser hennes up tempo hit When I Hear Silence. <\/em>Att eufori sprids beror i n\u00e4stan lika h\u00f6g utstr\u00e4ckning p\u00e5 omgivningen med Ekestubbe i spetsen. Roas av oemotst\u00e5ndliga v\u00e4xlingar, mellan det h\u00f6gintensiva och reflekterande tong\u00e5ngar. F\u00e4ster mig vid elegant brygga av Ekestubbe och konsertens f\u00f6rsta bas-feature i en av f\u00e5 standards, en sprittande d\u00e4nga. En av de kompositioner som nog ligger tillverkaren varmast om hj\u00e4rtat heter Month Of May<\/em>, Urskiljer sig genom att vara raffinerat konstruerad, slingrar sig snyggt fram som evergreen med sin bitterljuva harmonik. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Vi f\u00e5r ett knippe ej inspelade tolkningar och kompositioner vilka samtliga framf\u00f6rs med bravur. En l\u00e5t handlar om skrivkramp, ett bluesigt alster om musikerexistentialism och i ett supersnabbt arr av Sarah Vaughan p\u00e5 I\u00b4m Happy <\/em>tas sv\u00e4ngarna ut kopi\u00f6st. I den febrigt p\u00e5drivande rytmen beg\u00e5s konsertens andra trumsolo och ett basintro med tempo. Emmalisa gillar att scat-s\u00e5ng, bjuder p\u00e5 en uppvisning. Vilken kontrast till den sorgsna, uts\u00f6kta balladen Rain In July <\/em>vars l\u00f6pningar av Ekestubbe i temat var mumma. Detsamma kan s\u00e4gas om hans arr p\u00e5 Who Can I Turn To<\/em>, musikalmelodi fr\u00e5n -64 som m\u00e5nga tagit sig an. Uppskattar att ett par l\u00e5tar f\u00e4rgas av souligt sv\u00e4ng inte olikt soundet hos Ida Sand. The Thing Called Love <\/em>(C. Porter) g\u00f6rs galant, kryddas med snyggt stick och accentuerade fills av rytml\u00e4ggaren. Man avslutar h\u00e4rligt frejdigt med All Of Me. <\/em>Tippar att \u00e5tskilliga nyfikna chanstagare fick en ny favorit i Emmalisa Hallander, hennes of\u00f6rst\u00e4llda vokala gl\u00e4dje och f\u00f6rm\u00e5ga. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Att tilldela energiknippet VERONICA SWIFT epitetet yrv\u00e4der blir f\u00f6r futtigt. P\u00e5 scen framburen av formidabla DR BIG BAND sveper hon snarare fram som en tromb, med undantag f\u00f6r ett par n\u00f6dv\u00e4ndiga pauser j\u00e4mte lugna betraktelser. Inf\u00f6r begeistrade \u00e5sk\u00e5dare vars h\u00e4pna \u00f6ron troligen rycks med av uppt\u00e5gen, g\u00f6r unga amerikanskan med musikerf\u00f6r\u00e4ldrar hejdundrande succ\u00e9 tillsammans med sammansvetsade musiker i toppform. Hon turnerade i Sverige strax f\u00f6re pandemins utbrott, fast f\u00f6r mig var hon som enligt egen utsago sysslar med ”transgenremusik” ett oskrivet blad. Hennes utforskande sida, dramatiska framtoning och exceptionella r\u00f6stresurser g\u00f6r henne till idealisk samarbetspartner f\u00f6r kvalificerade orkestrar som vill bli utmanade. Swift var tydligen underbarn vars handlag med det mesta fr\u00e5n standards och opera till rock, bossa och funkigt groove imponerar. Tekniken f\u00f6rbluffar liksom kreativa \u00e5dran.<\/p>\n\n\n\n

Med denna show flyttad till stadens teater avslutas stolt \u00e5rets upplaga av YSJF. K\u00f6n i t\u00e4ltet ringlade sig rekordl\u00e5ng efter\u00e5t, till en stj\u00e4rna med r\u00e4ttm\u00e4tig status som signerade ink\u00f6pta skivor. Ska ocks\u00e5 skjuta in att volont\u00e4rer och programkommitt\u00e9 tackas f\u00f6r sina insatser innan konserten kickas ig\u00e5ng. I samband med detta hj\u00e4rtligt appl\u00e5derade inslag meddelade festivalgeneralen Thomas Lantz sin avg\u00e5ng och eftertr\u00e4dare kungjordes. <\/p>\n\n\n\n

Storbandet fr\u00e5n K\u00f6penhamn anv\u00e4nder sig denna g\u00e5ng ibland av en ”avslagare” f\u00f6r outros men ingen dirigent. Som seden p\u00e5bjuder b\u00f6rjar storbandet sj\u00e4lva. Blir salig av dynamiken i f\u00f6rsta stroferna och man river ig\u00e5ng med b\u00e5de sax-battle och trombon dito. L\u00e5ter svindlande tajta i ensemblespelet n\u00e4r synkoperna fl\u00f6dar. Swift virvlar in p\u00e5 scen i ett fyrverkeri av scat i spektakul\u00e4r utstyrsel. Omg\u00e5ende skojar hon till det genom att inf\u00f6rliva takter fr\u00e5n operans v\u00e4rld. F\u00f6r fj\u00e4rde g\u00e5ngen (inklusive teve) st\u00e5r hon framf\u00f6r DR Big Band.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Mix av jazz, opera och rock & roll utlovas. Kunde ha lagt ”black music” som funk och soul. \u00e1 la Blues Brothers och JB:s. 32-\u00e5ringen har turnerat med s\u00e5v\u00e4l Wynton Marsalis som Postmodern Jukebox och ett h\u00e5rdrockband fr\u00e5n L.A. Queen har varit idoler. Och med dramatiska gester g\u00f6rs i helt annorlunda arr deras mest pomp\u00f6sa hit, f\u00f6ljt av pop av tidiga Beach Boys, ocks\u00e5 i ett arr med en uppsj\u00f6 av avvikelser. I mellansnack tar sig stj\u00e4rnan tid att ber\u00e4tta om sig sj\u00e4lv och sina l\u00e5tval, kommunicerar med publik. Jazzigt ursprung kommer d\u00e4rp\u00e5 med A Stranger In Town<\/em> (M. Torm\u00e9). R\u00f6stens sagolika schatteringar kan p\u00e5minna om Liza Minelli, Shirley Bassey, Aretha Franklin, Janis Joplin, Beth Hart, Barbara Streisand, Etta James med flera. Vi blir h\u00f6ga p\u00e5 endorfiner genom att uts\u00e4ttas f\u00f6r denna naturkraft vars uppenbarelse utanf\u00f6r scen ter sig j\u00e4mf\u00f6relsevis oansenlig. <\/p>\n\n\n\n

Sl\u00e5s \u00e5nyo av niv\u00e5n p\u00e5 DR Big Band. De l\u00e5ter magnifikt om dem – v\u00e4rldsklass helt enkelt. F\u00f6rvisso inte lyckats fullt ut vad g\u00e4ller kvinnliga medlemmar, eftersom deras enda \u00e4r en av trombonisterna. Hur vidunderligt trumpetsektionen spelar gick inte fram fullt ut till d\u00e4r jag satt n\u00e4rmast scen. Blev n\u00e5got helt annat n\u00e4r man tog sig till solistmikrofon framf\u00f6r orkestern. Under s\u00f6ndagen sitter vikarien Magnus Hjorth med den \u00e4ran p\u00e5 pianopallen. Skirt anslag i dr\u00f6jande Mel Torm\u00e9-kompositionen exponerar klassen och introt till M\u00e5nskenssonaten(!) <\/em>s\u00e4tter han med besked. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Komna halvv\u00e4gs uppn\u00e5s musikalisk flow. Vad som f\u00f6rmedlas genererar leenden, v\u00e4rme och extas. Rytmsektionen f\u00e5r ligga i f\u00f6r att f\u00f6lja artistens souliga gospel-vibe, exempelvis i paradnummer f\u00f6r Judy Garland och i ett hejdl\u00f6st original av Swift d\u00e4r tons\u00e4ttares ikoniska verk bakats in i l\u00e5ten. Hon tar oss vidare till en lika spektakul\u00e4r mix av Ellington, Janis Joplin och Hendrix f\u00f6r att skildra andan p\u00e5 Woodstock (om mina anteckningar st\u00e4mmer). Maxat energip\u00e5slag med full kontroll leder vidare till underbart funkig JB:s referens. Sansl\u00f6st sk\u00f6nt sv\u00e4ng uppst\u00e5r . Snacka om furi\u00f6st stampa-takten-groove! Jag som samlar p\u00e5 James Brown-utg\u00e5vor njuter i hela kroppen. Swift med sin fantastiskt t\u00f6jbara st\u00e4mma klarar skapligt att inte snubbla \u00f6ver kanten (over the top). Vidare inneh\u00e5ller denna upplyftande, utstr\u00e4ckta del en sekvens best\u00e5ende av Ella Fitzgerald-influerad scat. Navet i DR Big Band S\u00f6ren Frost \u00e4r i sitt esse och kollegan i rytmsektionen Kaspar Vadsholt p\u00e5 kontra- och elbas \u00e4r lika makal\u00f6s. Gitarrist Per Gade kliver fram och riffar p\u00e5 Jimmy Nolan-man\u00e9r. Och Karl- Martin Almqvist p\u00e5minner i sitt soulfunkigaste solo om sj\u00e4lvaste Maceo Parker.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Denna konstn\u00e4rliga happening varar i n\u00e4rmare halvannan timme. Jazzens dom\u00e4ner l\u00e4mnades helt \u00e4ven n\u00e4r Brian Vigilone g\u00e4star p\u00e5 upploppet. Han \u00e4r k\u00e4nd fr\u00e5n duon Dresden Dolls som Swift haft som idoler och fr\u00e5n Violent Femmes, lustigt nog som trummis. Euforisk st\u00e4mning kr\u00e4ver f\u00f6rst\u00e5s extranummer. Visar sig bli extatisk d\u00e4nga i Janis Joplin-style skriven av Brian May f\u00f6r Quuen. Skillnaden p\u00e5 hur originalet l\u00e5ter p\u00e5 debuten med Queen \u00e4r s\u00e5 himmelsvid att versionen p\u00e5 YSJF bekr\u00e4ftar Swifts innovativa integritet. Passionen och pluralismen \u00e4r v\u00e4rd smattrande appl\u00e5der.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Med kort varsel ers\u00e4tter VIKTORIA TOLSTOY Jill Johnson drabbad av st\u00e4mbandsinfektion. Tolstoy som ofta varit p\u00e5 YSJF och som jag recenserat flera g\u00e5nger och f\u00f6rmodligen h\u00f6rt live ett tv\u00e5siffrigt antal g\u00e5nger, d\u00e5 s\u00e4llan i egenskap av ensam solist med storband, ackompanjeras av ANDERS BERGLUND BIG BAND. Den numera i Sk\u00e5ne bosatte mannen \u00e4r i mogen \u00e5lder att betrakta som ikon i svenskt n\u00f6jesliv och popul\u00e4rmusik. Han gl\u00f6mmer att presentera orkestern, fast kan notera att den inneh\u00e5ller gitarristen Elias K\u00e4llvik, trumslagare Rasmus Kihlberg (Viktoria presenterar sin make) samt n\u00e5gra medlemmar ur DR Big Band och Tolvan (m\u00f6jligen ocks\u00e5 Monday Night Big Band). Orkesterledaren dirigerar undantagsvis, sitter i \u00f6vrigt vid flygeln bortsett fr\u00e5n n\u00e4r han sjunger Stevie Wonder och Cole Porter. Vill inte framst\u00e5 som elak smakdomare, varf\u00f6r vokala inslagen fr\u00e5n hans sida f\u00f6rbig\u00e5s med tystnad. Vad betr\u00e4ffar s\u00e5ngf\u00e5gelns repertoar plockar hon naturligt nog fram s\u00e4kra kort n\u00e4r f\u00f6rberedelsetid saknats. Publiken i stadens pittoreska teater verkar inte ledsen f\u00f6r favoriter i repris, varav de allra flesta h\u00e4mtats ur amerikanska s\u00e5ngboken. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Viktoria \u00f6ppnar med I Love The Life I Live<\/em>, f\u00f6rv\u00e4ntat fr\u00e4ckt sv\u00e4ng i d\u00e4ngan av Mose Allison. Uppskattar raffinerat ”h\u00e4ng” i orkestern i You Leave Me Breathless<\/em>. Tolstoy forts\u00e4tter med bluesdoftande r\u00f6kare fr\u00e5n debuten vars utf\u00f6rande m\u00e5ste betecknas som en sj\u00e4lvklar h\u00f6jdare. Syftar p\u00e5 You Let My Love Grow Old<\/em>. Orkester gl\u00e4nser! Tolstoy k\u00e4nns p\u00e5 sprittande hum\u00f6r och hennes arbetsredskap fungerar fl\u00e4ckfritt. I (You Make Me Feel Like) A Natural Woman <\/em>(C. King\/ G. Goffin) stretchar solist och storband underbart, t\u00f6jer p\u00e5 harmoniken s\u00e5 mycket som m\u00f6jligt. Berglunds mannar breder uts\u00f6kt ut sig i sticket. Refereras till Putte Wickman som var med och lanserade Tolstoy i karri\u00e4rens f\u00f6rsta skede, varp\u00e5 omgjord dansbaneschlager levereras. Trumpetsektionens inpass h\u00f6rs h\u00e4r tyv\u00e4rr f\u00f6r svagt i mina \u00f6ron, inte optimal akustik. Omtyckta s\u00e5ngerskan demonstrerar sitt register med stor inlevelse i Never Let Me Go<\/em> , standard fr\u00e5n 1956. Tr\u00e4bl\u00e5set f\u00e4rgar elegant balladens skiftningar. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

En blues i arr av Mikael R\u00e5berg sl\u00e4par sig stolt fram. Kreerat sound \u00e4r som en fl\u00e4kt fr\u00e5n svunna tider, t\u00e4nk Woody Herman och Stan Kenton. Snygga outrot extra plusfaktor. Svepande balladen The Second Time Around <\/em>\u00e4ger en h\u00e4nf\u00f6rande laddning, emotionell nog att f\u00e5 mig att t\u00e4nka p\u00e5 overtr\u00e4ffade Monica Z. Man tar sig i finalen storstilat an I Just Found Out About Love, <\/em>fr\u00e5n musikal p\u00e5 50-talet och p\u00e5tagligt n\u00f6jd publik bel\u00f6nas med skojfriskt extranummer som f\u00e5r alla p\u00e5 gott hum\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

HANNAH SVENSSON BAND ”40” p\u00e5 nya scenen Hotell Fritiden torde rimligen vara den programpunkt jag har mest k\u00e4nnedom om. Kan erinra mig cirka tio g\u00e5nger jag befunnit mig p\u00e5 spelning signerad kvinnan fr\u00e5n Falkenberg, varav flera recenserats. Tillkommer g\u00f6r recensioner av studioproduktioner och tillf\u00e4llen hon g\u00e4stat andra. Slumpens inverkan i v\u00e5ra liv ska inte underskattas. Mina f\u00f6r\u00e4ldrar hade sommarstuga utanf\u00f6r n\u00e4mnda stad i Halland d\u00e4r hennes far gitarristen Ewan var kapellm\u00e4stare i cirka trettio \u00e5r f\u00f6r Falkenbergs ambiti\u00f6sa Jazzdagar som jag g\u00e4rna bes\u00f6kte. H\u00e4r framtr\u00e4dde Hannah flera g\u00e5nger, ofta med pappa. Och numera \u00e4r Hannah gift med konstn\u00e4rlige ledaren f\u00f6r YSJF vars n\u00e4rvaro inte s\u00e4llan berikar under hennes flagg. Paret framf\u00f6rde f\u00f6rresten Summertime <\/em>tillsammans p\u00e5 ett av festivalens jam. Konserten handlar om att celebrera j\u00e4mna \u00e5r genom att noggrant spegla en tjugo\u00e5rig karri\u00e4r som st\u00e5r p\u00e5 egna ben. En avsikt som infrias.<\/p>\n\n\n\n

Beh\u00e4ndigt hopsatta bandet best\u00e5r av Sven-Erik Lundeqvist vid flygeln, Mattias Svensson p\u00e5 kontrabas, Paul Svanberg bakom sitt trumset samt Klas Lindquist p\u00e5 altsax och klarinett. \u00c4r man intresserad lyssnare av jazz b\u00f6r dessa vara v\u00e4l k\u00e4nda, baserat p\u00e5 vad de utr\u00e4ttat i s\u00e5 d\u00e4r femton \u00e5r. H\u00f6rt dem var f\u00f6r sig ett or\u00e4kneligt antal g\u00e5nger, men tvivlar p\u00e5 att just denna kvartett lirat tillsammans tidigare. Materialet beh\u00e4rskas tack vare yrkeskunnandet och p\u00e5 samarbetet kan inte klagas, fast de antagligen inte haft omfattande rep. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Kollegor p\u00e5pekade efter\u00e5t att s\u00e5ngerskan och komposit\u00f6ren i detta hopplock till repertoar valt l\u00e5tar som passar hennes r\u00f6st. Favoriten Come Rain Or Shine <\/em>om hj\u00e4rta och sm\u00e4rta s\u00e4tter tonen. \u00d6vertygande s\u00e5ng och bandet m\u00e5ste betecknas som eminent. Successivt tar sig saxmannen in i melodins k\u00e4rna, vilket kan s\u00e4gas om egentligen samtliga av Lindquists solon. Han \u00e4r en m\u00e4sterlig uttolkare av bop och swing. ”Svempa” lyfter p\u00e5 kepsen efter den v\u00e4rmande respons han r\u00e4ttm\u00e4tigt erh\u00e5ller. Vemodigt vackra originalet Not Meant To Be <\/em>avl\u00f6ser f\u00f6ljt av nonsenstexten Better Than Anything <\/em>d\u00e4r en osvikligt stabilt kraft r\u00e5kar dabba sig, vilket medf\u00f6r att introt beh\u00f6ver tas om. Kan inte vara l\u00e4ttsjunget, g\u00e4ller att ha tungan r\u00e4tt i mun. Hannah lyckas. Attraheras av groove som etableras och konsertens struktur d\u00e4r lysande instrumentalister ges gener\u00f6st med utrymme. Som ett smakprov p\u00e5 Monica Z-hyllningar Hannah varit involverad i framf\u00f6rs Trubbel<\/em> i kongenial tolkning med Lundeqvist i framkant.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Blir scat i trevligt alster om hennes hundar som lever i nuet med melodi som f\u00f6ljdriktigt tassar fram. My Foolish Heart <\/em>tolkas som sig b\u00f6r innerligt, l\u00e5ngsamt framskridande. What A Little Moonlight Can Do <\/em>som funnits l\u00e4nge p\u00e5 repertoaren kryddas av intro fr\u00e5n Svanberg och trumsolo av densamme. H\u00e4nf\u00f6rs av deras virtuosa ruschiga tappning d\u00e4r flink pianist anf\u00f6r. Originalet Time To Go <\/em>marinerad i moll betyder nog mycket f\u00f6r komposit\u00f6ren. Stark s\u00e5nginsats g\u00f6r intryck. S\u00e4ttet Lindqyust formulerar sig p\u00e5 med klarinetten framkallar n\u00e4ra nog g\u00e5shud.<\/p>\n\n\n\n

Dragningen till melankoli f\u00e4ngslar, utg\u00f6r en v\u00e4gvinnande best\u00e5ndsdel hos Hannah. Estetiken \u00e5terfinns ocks\u00e5 i dr\u00f6mskt inlindade, tillika bitterljuvt svepande Woodstock<\/em> av stora inspirationsk\u00e4llan Joni Mitchell som l\u00e4nge f\u00f6rekommit p\u00e5 repertoaren, med aningen mjukjazzigt anslag i beatet men utan originalets h\u00f6ga toner. N\u00e5gon med personliga minnen fr\u00e5n gigantiska festivalen efterlystes. Extranumret visar sig vara en standard flera framf\u00f6r p\u00e5 festivalen, n\u00e4rmare best\u00e4mt den glada bluesen Lucky To Be Me. <\/em>Ett f\u00f6rtjusande sammansatt panorama gjorde n\u00e4ppeligen n\u00e5gon i den fullsatta salen besviken. Mysigt gig med genuint tilltal.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Varje lyckad festival inneh\u00e5ller positiva \u00f6verraskningar. Berusas av dylika kickar. Personligen v\u00e4rderar undertecknad som absolut inte kan kan g\u00f6ra anspr\u00e5k p\u00e5 epitet frankofil, konserten med CAMILLE BERTAULT QUINTET – ”Bonjour mon amour” ute p\u00e5 ljusa Ystad Saltsj\u00f6bad som en s\u00e5dan sensationell tilldragelse. Troligen kommer den finnas med mig resten av livet d\u00e5 intrycket var s\u00e5 […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":["post-207202","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207202","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=207202"}],"version-history":[{"count":64,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207202\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":207315,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/207202\/revisions\/207315"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=207202"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=207202"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=207202"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}