![\"Spider-Man:](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/07\/spiderman.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Spider-Man: Brand New Day
\nBetyg 5
\nSvensk biopremi\u00e4r 29 juli 2026
\nRegi Destin Daniel Cretton<\/p>\n
\u00c4ven i en tid d\u00e5 seriehj\u00e4ltar p\u00e5 filmduken b\u00f6rjat tappa sin gudalika lyster, d\u00e4r cynism och spydighet gentemot uttrycket ses som lika trendigt som en matcha-latte fr\u00e5n S\u00f6dermalm, bibeh\u00e5ller Spider-Man sin relevans \u00e4ven hos dem som inte kan f\u00f6rklara parallella universum eller lista de mest obskyra bifigurerna. <\/p>\n
Jag skulle sj\u00e4lv kunna skriva ess\u00e4er, eller hela noveller, om den personliga betydelsen av Spider-Man. Hur Sam Raimis f\u00f6rsta film fr\u00e5n 2002 mer eller mindre f\u00f6r\u00e4ndrande hela mitt s\u00e4tt att uppleva och f\u00f6rst\u00e5 kraften i filmmediet. Hur dimman och terrorn av COVID-19 pandemin f\u00f6rsvann f\u00f6r ett par korta \u00f6gonblick d\u00e5 Tobey Maguire och Andrew Garfield st\u00e4llde sig sida vid sida med Tom Holland, eller hur f\u00f6r\u00f6dande magisk den animerade Across The Spider-Verse var. <\/p>\n
N\u00e4r Tom Holland nu g\u00f6r sin fj\u00e4rde – frist\u00e5ende, film om v\u00e4rldens kanske mest \u00e4lskade superhj\u00e4lte finns dock vissa farh\u00e5gor. F\u00f6r efter den n\u00e4rmast historiska h\u00e4ndelse som var No Way Home borde det inte var m\u00f6jligt att ha n\u00e5got mer att s\u00e4ga. Det finns andra kulturella j\u00e4mf\u00f6relser, exempelvis legendariska konserter, som Rolling Stones p\u00e5 Cirkus eller Bruce Springsteens andra spelning p\u00e5 Ullevi 2012. B\u00e5da dessa markerar h\u00f6jdpunkter och \u00e4r i det n\u00e4rmaste felfria stunder som aldrig kan upprepas, \u00e4n mindre borde f\u00f6rs\u00f6ka \u00e5terskapas. <\/p>\n
Oerh\u00f6rt nog s\u00e5 lyckas regiss\u00f6ren Destin Daniel Cretton, som tar \u00f6ver efter Jon Watts, att bibeh\u00e5lla kraften och den st\u00e4ndiga f\u00f6rundran som bekr\u00e4ftar att Spider-Man f\u00f6rblir en av – inte bara seriev\u00e4rlden, utan ocks\u00e5 filmv\u00e4rldens mest magiska kvalitetsst\u00e4mplar. <\/p>\n
F\u00f6r \u00e4ven om karakt\u00e4ren s\u00e4ljer sig sj\u00e4lv och kan appellera till generation efter generation s\u00e5 v\u00e4ljer Cretton att g\u00f6ra en rad f\u00f6r\u00e4ndringar. Det b\u00f6rjar med en ny och mer atmosf\u00e4rsik f\u00e4rgs\u00e4ttning och ett foto som \u00e4r betydligt mer stiliserat \u00e4r tidigare. Fotografen Brett Pawlakm, som ackompanjerat Cretton ett par g\u00e5nger tidigare, ramar in allt med en fantastisk komposition som drar det hela aningen mer \u00e5t det fantastiska \u00e4n det – avsiktligen, platta och realistiska, som Watts filmer grundade sig i. Den g\u00e5ngna trilogin hade alltid en lekfullhet som var genuin men ocks\u00e5 djupt professionell. Cretton lyckas injicera om\u00e5ttliga m\u00e4ngder entusiasm och passion i projektet vilket g\u00f6r att den gr\u00e4nsl\u00f6sa energin och gl\u00e4djen f\u00f6rs vidare men i en v\u00e4lbeh\u00f6vlig ny kostym. <\/p>\n
Precis som i den kriminellt underskattade Shang Chi och Crettons underbara TV-serie Wonder Man finns h\u00e4r en underfundig, diskret och varm komik som aldrig ter sig skapad av n\u00e5gon stel skrattkommitt\u00e9. En film, vars budget \u00e4r st\u00f6rre \u00e4n ett dussin svenska kommuners, borde inte kunna vara m\u00e4nsklig men Spider-Man – genom sin aningen mer jordn\u00e4ra bakgrund som karakt\u00e4r, \u00e4r fullkomligt okorrumperad trots det gigantiska kapitalistiska maskineri som st\u00e5r bakom. <\/p>\n
Hj\u00e4rtat som pulserar bakom de magiska specialeffekterna och det j\u00e4ttelika maskineriet \u00e4r detsamma som d\u00e5 de mest bl\u00e5\u00f6gda och optimistiska filmskapare g\u00f6r sina mest eldf\u00e4ngda och oh\u00e4mmade debuter. Trots skalan \u00e4r detta en film som aldrig vill stressa eller p\u00e5skynda n\u00e5got. Flera tysta och mycket drabbande scener f\u00e5r minst lika mycket tid som spektakel. Uppf\u00f6ljare kan bespottas i all evighet men det finns ocks\u00e5 f\u00f6rdelar, i alla fall om man har en ensemble som aldrig tycks tr\u00f6ttna p\u00e5 sina karakt\u00e4rer och st\u00e4ndigt kan f\u00f6rb\u00e4ttra sk\u00e5despelet. Tom Hollands k\u00e4rlek till karakt\u00e4ren leder nu till den b\u00e4sta insatsen n\u00e5gonsin, en rolltolkning som \u00e4r mognare, mer nyanserad och rutinerad. Zendaya \u00e4r i sin tur minst lika bra, kemin i de tystaste av scener mellan – det i verkligheten gifta paret, \u00e4r lika enast\u00e5ende som d\u00e5 actionscenerna brakar loss. Jon Bernthal bef\u00e4ster sig som den b\u00e4sta Frank Castle n\u00e5gonsin och Sadie Sink \u00e4r eminent i sin superhemliga roll. S\u00e4ttet m\u00e5nga andra Marvel-karakt\u00e4rer integrerar drar tankarna till den nostalgiska Spider-Man The Animated Series d\u00e4r hela karakt\u00e4rsgalleriet kunde dyka upp och d\u00e4r integrationen med v\u00e4ggkl\u00e4ttraren var minst lika underh\u00e5llande som striden mot valfri klassisk skurk. Och d\u00e4r andra Marvel-projekt kritiserats f\u00f6r att endast vara rena kavalkader av g\u00e4stspel \u00e4r samtliga karakt\u00e4rer h\u00e4r b\u00e5de n\u00f6dv\u00e4ndiga och relevanta f\u00f6r tematiken och ber\u00e4ttelsen. <\/p>\n
Cretton har ocks\u00e5 en h\u00e4pnadsv\u00e4ckande k\u00e4nsla f\u00f6r att regissera action. \u00c4ven om inget kanske tangerar den helt ofattbara buss-scenen fr\u00e5n Shang Chi bjuds det h\u00e4r p\u00e5 n\u00e5gra av de mest trov\u00e4rdiga men ocks\u00e5 grandiosa actionscenerna som Spider-Man deltagit i. Genom magisk koreografi och en otrolig aktiv kamera skapas rafflande akrobatik och slagsm\u00e5l som briljerar och aldrig blir repetitiva. <\/p>\n
Mycket av diskussionerna innan filmen har varit den aningen mer m\u00f6rka tonen och viljan att inte involvera alltf\u00f6r mycket av de mest fantastiska delarna fr\u00e5n \u00f6vriga Marvel-universumet. Det hade kunnat resultera i n\u00e5got alltf\u00f6r sammanbitet och anstr\u00e4ngt, n\u00e5got som Spider-Man redan utsatts f\u00f6r i och med Mark Webbs horribla tv\u00e5 filmer. Men h\u00e4r \u00e4r allvaret en naturlig del av ber\u00e4ttelsen som inte tvekar att ta sig an ensamhet, sv\u00e5righeterna att acceptera sin roll som vuxen och att det som en g\u00e5ng var aldrig kommer tillbaka. Det hela \u00e4r – mer \u00e4n n\u00e5got annat, uppriktigt och inte konstlat. Marvels filmer b\u00f6rjar alltmer efterstr\u00e4va att – likt Pixar, grunda sig i fr\u00e5gor om patos, en klassisk ber\u00e4ttarteknik som f\u00f6rankrar det hela i igenk\u00e4nning. Detta \u00e4r dock bara effektivt om det genomf\u00f6rs utan iskalla agendor, och precis som i Toy Story 5 \u00e4r den emotionella resonansen ypperlig, vilket g\u00f6r att Brand New Day likt den f\u00f6rbisedda Thunderbolts blir emotionellt lika potent som sin action. <\/p>\n
Den enda inv\u00e4ndningen \u00e4r en aningen uppenbar twist i ber\u00e4ttelsen. Sedan kan filmen inte bjuda p\u00e5 samma gr\u00e4nsl\u00f6sa extas som No Way Homes bombardemang av cameos och nostalgi, som fick vuxna m\u00e4n att f\u00f6rvandlas till Niagarafallen. Men bortsett fr\u00e5n den historiska triumfen r\u00e5der det inget tvivel om att detta kan vara den b\u00e4sta Spider-Man filmen n\u00e5gonsin. En film vars form \u00e4r full\u00e4ndad och ensemblen underbar. The Odyssey m\u00e5 besitta biorepertoarens st\u00f6rsta intellektuella kapacitet, Spider-Man kan inte t\u00e4vla g\u00e4llande Nolans briljans men kan ist\u00e4llet stoltsera med sommarens st\u00f6rsta hj\u00e4rta.<\/p>\n