{"id":206819,"date":"2026-08-24T22:46:41","date_gmt":"2026-08-24T21:46:41","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=206819"},"modified":"2026-08-24T22:46:42","modified_gmt":"2026-08-24T21:46:42","slug":"framstaende-kreativitet-realiserad-likt-ett-dignande-smorgasbord-last-dance-av-hans-loelv","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=206819","title":{"rendered":"Framst\u00e5ende kreativitet realiserad likt ett dignande sm\u00f6rg\u00e5sbord – Last Dance av Hans Loelv"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Hans Loelv<\/p>\n\n\n\n

Last Dance<\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

Inspelning, mix och mastering: Alar Suurna<\/p>\n\n\n\n

Cat Foot<\/p>\n\n\n\n

Releasedatum: Mars 2026<\/p>\n\n\n\n

Pianisten och komposit\u00f6ren Hans Loelv fr\u00e5n Uppsala har ett l\u00e5ngt f\u00f6rflutet i musiken. \u00c4ven om han var medlem i von Zamla (h\u00f6rde Samla Mammas Manna Revisited live tidigare i \u00e5r p\u00e5 Skeppet i G\u00f6teborg) p\u00e5 80-talet f\u00e5r 72-\u00e5ringen betecknas som en doldis. Tre av hans cd som getts ut av skivbolaget Do Music Records har skickats till mig. I mina \u00f6ron l\u00e4t musiken genuin och ibland gripande varvid mitt intresse v\u00e4cktes. D\u00e4rf\u00f6r skrevs utf\u00f6rliga och uppskattande recensioner vilket kan observeras om man googlar hans namn. Musikanten t\u00e4cker stilistiskt \u00e5tskilliga stilar utan att det blir urvattnat. Han h\u00e4vdar att han har sin bas i jazz, en rimlig slutsats enligt er recensent. Minns jag r\u00e4tt s\u00e5g jag honom p\u00e5 scen med Adolphson & Falk f\u00f6r inte s\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r sedan. Verkar som om Loelv besitter en oerh\u00f6rd skaparlust d\u00e5 han frapperande ofta sl\u00e4pper skivor p\u00e5 vilka han ofta tillverkat musiken sj\u00e4lv. S\u00e5 \u00e4r fallet p\u00e5 Last Dance <\/em>vars elva l\u00e5tar har pianisten och dragspelaren som upphovsman. Nu har jag \u00e4ntligen tagit mig tid och lyssnat tv\u00e5 g\u00e5nger i mina utm\u00e4rkta Sony-h\u00f6rlurar anslutna till cd-spelaren. F\u00f6rsta intrycket st\u00e4mde, hittade \u00e5terigen mycket att bli f\u00f6rtjust i. Anh\u00e4ngare av album som h\u00e4nger ihop skulle nog anm\u00e4rka p\u00e5 hur disparat det \u00e4r, med en stor variation av uttryck och tempon. F\u00f6r egen del tycker jag totalt sett om rikedomen av mood. Ser det snarare som ett lukulliskt sm\u00f6rg\u00e5sbord \u00e4n ett spretande mischmasch.<\/p>\n\n\n\n

Detta 4+ album \u00e4r osedvanligt p\u00e5kostat. M\u00e5nga medverkar p\u00e5 Loelvs ambiti\u00f6sa och genomg\u00e5ende mycket framg\u00e5ngsrika projekt. K\u00e4nner inte till vad mina kollegor kommit fram till i den m\u00e5n de bem\u00f6dat sig om att recensera. Grundformationen utg\u00f6rs av en utomordentlig pianotrio som f\u00f6rutom honom sj\u00e4lv vid flygeln best\u00e5r av Per V Johansson p\u00e5 kontrabas\/ elbas (ett sp\u00e5r) samt Bosse S\u00f6derberg bakom trummorna. Johansson har blivit recenserad i och med att att han ing\u00e5r i Trio X of Sweden medan batterist inte \u00e4r mig bekant fast han spelat med M\u00e5rten Lundgren, Lars Sj\u00f6sten, Jan Allan med flera. Vidare framtr\u00e4der tv\u00e5 tunga ur olika generationer i egenskap av jazzigt bl\u00e5s. Syftar p\u00e5 saxmannen Klas Toresson (ts, ss, fl) j\u00e4mte prisade Erik Tengholm p\u00e5 trumpet och flygelhorn. En ink\u00e4nnande ypperlig gitarrist vid namn Anders Johansson tillf\u00f6r attraktiva ackord i tre melodier medan rutinerade Tomas Arnesen (minns honom fr\u00e5n exempelvis Good Morning Blues Band) levererar l\u00e5ngsamt souligt groove p\u00e5 ett sp\u00e5r. Brasilianska handtrumman pandeiro hanteras av Maria Pia Karlsson f\u00f6r att markera en vibe av samba, Inledande stegrande v\u00e4sande sound bl\u00e5ses i en sn\u00e4cka av Eva H\u00f6gberg. Om inte nytt s\u00e5 \u00e5tminstone ovanligt \u00e4r det faktum att s\u00e5ng f\u00f6rekommer p\u00e5 flera melodier. Laura Wikstr\u00f6m, Sara Loelv samt Marc Gransten heter s\u00e5ngsolisterna. Dessutom f\u00f6rekommer en k\u00f6r p\u00e5 Rest In Peace. <\/em>Artisten med m\u00e5nga str\u00e4ngar p\u00e5 sin lyra tar fram dragspelet tar h\u00e4r och i en vals fram dragspelet, vilket ger mig anledning att publicera bilden som medf\u00f6ljer, ett portr\u00e4tt p\u00e5 Loelv n\u00e4r han som liten grabb l\u00e4rde sig att tackla b\u00e4lgen och knapparnas utmaningar.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

H\u00e4nder som sagt s\u00e5 mycket med gott resultat och flera fulltr\u00e4ffar att man riskerar att drunkna i detaljer om all fakta och alla intryck \u00e5terges. Och rubriken sammanfattar v\u00e4l, detta storstilade projekt vars skilda riktningar kan g\u00f6ra en konfys. Det sl\u00e5s in p\u00e5 s\u00e5 olika v\u00e4gar med kontrasterande k\u00e4nslor att sm\u00f6rg\u00e5sbordet kan te sig mastigt att sm\u00e4lta. \u00c5 andra sidan b\u00f6r varje musik\u00e4lskare gl\u00e4djas \u00e5t ett verk som har s\u00e5 mycket att ge. Loelv \u00f6ppnar med stillsamt rogivande toner av eftert\u00e4nksam pianotrio i Vid havsviken, <\/em>d\u00e4r luft bl\u00e5ses in i sn\u00e4ckskal i s\u00e4llsamt intro. Sedan \u00e4r man fast. Last Dance <\/em>vars titel antyder ett musikaliskt testamente, inneh\u00e5ller tio ytterligare sp\u00e5r med karakt\u00e4r. Klas Toresson finns elegant i helfigur i elegi \u00f6ver Wayne Shorter genom v\u00e4rdigt spel p\u00e5 sopransax. Batteristen vispar och Tengholms flygelhorn vidgar soundet stilistiskt.<\/p>\n\n\n\n

Det angen\u00e4ma anslaget fr\u00e5n Loelv interfolieras p\u00e5 n\u00e5gra l\u00e5tar av flinkt spel p\u00e5 nylonstr\u00e4ngad(?) gitarr av Anders Johansson. Otis & Elis <\/em>borde bli en hit, skimrar av optimism. F\u00f6runderligt nog finns fler kompositioner med hit-potential. Tre av titlarna indikerar att valser skrivits, varav den f\u00f6rsta betitlad kort och gott Varma valsen <\/em>sj\u00f6ngs med noga betoning p\u00e5 naturen prakt. S\u00e5ng har varit ett t\u00e4mligen ovanligt inslag i Loelvs skivutgivning. H\u00e4r finns d\u00e4remot till och med k\u00f6r, tv\u00e5 s\u00e5ngerskor och en manlig vokalist i souligt up tempo-alster. I avslappnade Be Nice Be Cool Be You <\/em>\u00e4r det till och med han sj\u00e4lv som med m\u00f6rkt f\u00e4rgad st\u00e4mma framf\u00f6r sin text. Tengholm, Toresson och pianotrion \u00e4r p\u00e5 t\u00e5rna i en eldig blues vars titel alluderar p\u00e5 Dizzy Gillespie. Att detta nummer onekligen sv\u00e4nger \u00e4r inte heller standard hos komposit\u00f6ren. Snacka om att vilja och kunna f\u00f6rnya sig. H\u00f6r eminent ensemblespel till vilket h\u00e4rligt avsp\u00e4nda solon fr\u00e5n Tengolm och huvudpersonen adderas. <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 tre sp\u00e5r f\u00f6rekommer dragspelstoner fr\u00e5n Loelv, i en l\u00e5t med drag av m\u00e4staren Richard Galliano. S\u00e4ttningar varieras verkligen omsorgsfullt. Kyrkklockor och titel antyder att ett ode komponerats, likt en ljust h\u00e5llen tr\u00f6sterik psalm. Kanske \u00e4mnat som begravningsmusik, i vilket fall en p\u00e4rla av andliga dimensioner. Soundet sk\u00e4r sig n\u00e4ra nog n\u00e4r man ”uts\u00e4tts” f\u00f6r l\u00e5ngsamt framflytande groove med st\u00e4nk av gospel. L\u00e5ten ackompanjeras p\u00e5 elbas och utm\u00e4rks av fr\u00e4cka licks fr\u00e5n nestorn Arnesen. I soft r\u00f6kigt alster f\u00e5r vi som n\u00e4mnts lyssna till Loelvs coola r\u00f6st. I egenskap av instrumentalister briljerar \u00e5terigen huvudrollsinnehavaren och den inte h\u00e4lften s\u00e5 gamla trumpetaren. L\u00e4ttsamt gungande samba fr\u00e5n sju musiker f\u00f6reb\u00e5dar en avskalad fantastisk final, enbart med fokus p\u00e5 pianots sk\u00f6nt kontemplativa klanger.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Hans Loelv Last Dance 4 Inspelning, mix och mastering: Alar Suurna Cat Foot Releasedatum: Mars 2026 Pianisten och komposit\u00f6ren Hans Loelv fr\u00e5n Uppsala har ett l\u00e5ngt f\u00f6rflutet i musiken. \u00c4ven om han var medlem i von Zamla (h\u00f6rde Samla Mammas Manna Revisited live tidigare i \u00e5r p\u00e5 Skeppet i G\u00f6teborg) p\u00e5 80-talet f\u00e5r 72-\u00e5ringen betecknas […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20],"tags":[],"class_list":["post-206819","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/206819","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=206819"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/206819\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":208123,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/206819\/revisions\/208123"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=206819"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=206819"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=206819"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}