![\"Passenger\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/06\/unnamed-6.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Furious
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 12 juni 2026
\nRegi Kenji Tanigaki<\/p>\n
I en tid d\u00e5 filmer som John Wick, Nobody och Atomic Bland – f\u00f6r att n\u00e4mna n\u00e5gra, tagit allt rampljus vad g\u00e4ller att kombierna evighetsl\u00e5nga slagsm\u00e5l och ej hastighetsbegr\u00e4nsad action, har den klassiska actionfilmen fr\u00e5n Hong Kong blivit n\u00e4rmast bortgl\u00f6md. Trots en oerh\u00f6rt stark v\u00e4sterl\u00e4ndsk n\u00e4rvaro i b\u00f6rjan av 00-talet med filmer som Ang Lees Crouching Tiger Hidden Dragon men ocks\u00e5 den thail\u00e4ndska Ong-Bak, har den renodlade \u00f6stasiatiska kampsportsfilmen mer eller mindre f\u00f6rsvunnit fr\u00e5n svenska biografer. Det n\u00e4rmaste som kom att vitalisera genren var den h\u00e4nsynsl\u00f6st aggressiva The Raid och dess uppf\u00f6ljare. Tv\u00e5 filmer som fick publiken att f\u00f6r\u00e4lska sig i actionscener s\u00e5 brutala och uppfinningsrika att pupillerna vidgade sig m\u00e5nga g\u00e5nger om. <\/p>\n
The Furious, regisserad av Kenji Tanigaki, vill mer \u00e4n n\u00e5got annat forts\u00e4tta p\u00e5 det sp\u00e5r som The Raid-regiss\u00f6ren Gareth Evans inledde, detta genom att f\u00f6lja samma form av tallriksmodell, det vill s\u00e4ga ytterst sparsam ber\u00e4ttelse sedan maximalt fokus p\u00e5 sparkar och slag kombinerade med action-scenarion som \u00e4r lika brutala som p\u00e5hittiga. Tyv\u00e4rr s\u00e5 visar sig detta vara l\u00e4ttare sagt \u00e4n gjort. Tanigaki ser endast till det r\u00f6da k\u00f6ttet p\u00e5 tallriken och tillreder \u00f6vriga ingredienser s\u00e5 illa att det inte spelar n\u00e5gon roll att den h\u00e4r m\u00e5ltiden erbjuder eminent action mellan varven. <\/p>\n
\u00c4ven om The Furious inte aspirerar p\u00e5 att ber\u00e4tta n\u00e5got mer \u00e4n en enkel h\u00e4mndhistoria s\u00e5 m\u00e5ste det finns en tillstymmelse till omtanke fr\u00e5n regiss\u00f6rens sida. Hur g\u00e4rna ett projekt \u00e4n signalerar sina brister i hopp om att det skall urs\u00e4kta dem g\u00e5r det inte att undkomma att det totala ointresse som demonstreras f\u00f6r allt som inte \u00e4r v\u00e5ld \u00e4r p\u00e5 en skandal\u00f6st l\u00e5g niv\u00e5. Valet att l\u00e5ta mycket av dialogen vara p\u00e5 engelska visar sig vara ett d\u00f6dligt beslut. F\u00f6rutom att f\u00e5 av akt\u00f6rerna – som alla \u00e4r fr\u00e5n olika \u00f6stasiatiska l\u00e4nder, k\u00e4nns bekv\u00e4ma med spr\u00e5ket, s\u00e5 \u00e4r personregin bland det s\u00e4msta som kan ses p\u00e5 en biograf just nu. S\u00e5 fort det skall f\u00f6rklaras eller resoneras mellan karakt\u00e4rer – som skall vara m\u00e4nniskor, f\u00f6rekommer scener s\u00e5 stela – f\u00f6r att inte s\u00e4ga patetiska, att man kan undra om det \u00e4r ett tidigt utkast f\u00f6r ett studentprojekt. Sk\u00e5despel och dialog befinner sig i dessa scener p\u00e5 en avgrundsdjupt l\u00e5g niv\u00e5, och d\u00e5 det skall injiceras lite emotionella inslag hade Tanigaki lika g\u00e4rna kunnat h\u00e5va in ett par t\u00e5rgasgranater i salongen, det hade varit mer elegant \u00e4n hur han h\u00e4r f\u00f6rs\u00f6ker vrida om t\u00e5rkanalen. <\/p>\n
Det v\u00e4rsta \u00e4r dock att inte ens majoriteten av actionscenerna kompenserar f\u00f6r den ofattbara inkompetensen. F\u00f6rvisso f\u00e5r vi handgem\u00e4ng som p\u00e5g\u00e5r l\u00e4ngre \u00e4n ett myndighetsbeslut, men de \u00e4r av ytterst ordin\u00e4r sort. Dessutom \u00e4r alltf\u00f6r mycket grundat i o\u00e4ndliga slag mot m\u00e4nskliga kroppar som tycks vara gjorda av sands\u00e4ckar. D\u00e4r f\u00f6rebilden The Raid f\u00e5r publiken att grimasera som ett resultat av den ohyggliga brutaliteten som lemmar och organ uts\u00e4tts f\u00f6r blir det h\u00e4r snarare en sorts Looney Tunes-version d\u00e4r v\u00e5ld har ringa betydelse. Inte blir det b\u00e4ttre av att de flesta actionscenerna \u00e4r utan gnista, b\u00e5de vad g\u00e4ller koreografi och de milj\u00f6er de utspelar sig i. Det blir gr\u00e4sliga lagerlokaler, smutsiga bakgator och s\u00e5 vidare. <\/p>\n
F\u00f6rst i den tredje akten verkar filmen vakna ur s\u00f6mnkoman. Pl\u00f6tsligt faller ett par av pusselbitarna p\u00e5 plats och det kulminerar i en final som faktiskt intresserar. D\u00e5 tycks filmen ha bytt regiss\u00f6r eller i alla fall tilldelats en rej\u00e4l h\u00e4stspark d\u00e4r bak. Fr\u00e5n ingenstans blir det intressanta strider, ett m\u00e5tt av emotionell vikt, som ger benbrotten relevans, samt koreografi som endast kan kategoriseras som l\u00f6jligt underh\u00e5llande. Hela finalen ger ett smakprov p\u00e5 vad vi kunde f\u00e5tt om Tanigaki hade visat samma intresse genom hela filmen och inte valt att vandra genom sjuttio procent av filmen som en zombie. <\/p>\n
The Furious m\u00e5 bjuda p\u00e5 en str\u00e5lande final men det \u00e4r en alltf\u00f6r klen – f\u00f6r att inte s\u00e4ga sen, tr\u00f6st f\u00f6r att med gott samvete kategorisera det som n\u00e5got annat \u00e4n riktigt d\u00e5ligt. <\/p>\n