{"id":205378,"date":"2026-05-21T22:07:37","date_gmt":"2026-05-21T21:07:37","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=205378"},"modified":"2026-05-21T22:07:37","modified_gmt":"2026-05-21T21:07:37","slug":"recension-rick-astley-rickrollar-grona-lund-och-alla-alskar-det","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=205378","title":{"rendered":"Recension: Rick Astley rickrollar Gr\u00f6na Lund \u2013 och alla \u00e4lskar det"},"content":{"rendered":"\n

Rick Astley Gr\u00f6na Lunds stora scen, Betyg: 4 (5)<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Rick Astley p\u00e5 Gr\u00f6na Lunds stora scen Foto: Thomas Johansson<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Det finns artister som rider p\u00e5 nostalgi, och s\u00e5 finns Rick Astley som snarare verkar ha slutit fred med den. P\u00e5 Gr\u00f6na Lunds stora scen blir det tydligt redan fr\u00e5n f\u00f6rsta minuten att han inte l\u00e4ngre f\u00f6rs\u00f6ker fly fr\u00e5n sitt 80-tal. Han omfamnar det, skrattar \u00e5t det och anv\u00e4nder det som br\u00e4nsle till en show som \u00e4r betydligt b\u00e4ttre \u00e4n n\u00e5gon egentligen har r\u00e4tt att f\u00f6rv\u00e4nta sig av mannen bakom v\u00e4rldens mest ber\u00f6mda internetmeme.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6r det \u00e4r l\u00e4tt att gl\u00f6mma att Astley faktiskt kan sjunga. R\u00f6sten \u2013 den d\u00e4r djupa soulbaritonen som f\u00f6rbryllade v\u00e4rlden redan 1987 \u2013 har snarare blivit rikare med \u00e5ren. P\u00e5 Gr\u00f6na Lund l\u00e5ter han stundtals som en blandning av pubrockare, soulcrooner och dansbandskung p\u00e5 semester i Manchester. F\u00f6rsta konserten p\u00e5 37 \u00e5r i Stockholm. <\/p>\n\n\n\n

Publiken vet f\u00f6rst\u00e5s varf\u00f6r de \u00e4r d\u00e4r. N\u00e4r synthslingorna till \u201cTogether Forever\u201d drar ig\u00e5ng f\u00f6rvandlas omr\u00e5det framf\u00f6r stora scenen till ett kollektivt 80-talsgolv. Folk som f\u00f6rmodligen inte dansat sedan pandemin b\u00f6rjar pl\u00f6tsligt studsa runt med plast\u00f6l i h\u00e4nderna som om det vore skoldisco igen. Astley sj\u00e4lv verkar genuint road av hela situationen. Han sm\u00e5sk\u00e4mtar konstant mellan l\u00e5tarna, driver med sin egen historia och har den d\u00e4r sj\u00e4lvdistanserade brittiska charmen som g\u00f6r att \u00e4ven de mest corny partierna fungerar. Han ser en tr\u00f6ja med bandet Sabaton i publiken, och han f\u00f6rs\u00f6ker ta n\u00e5gra death metal-riff. G\u00e5r inget vidare men det spelar ingen roll. Killarna som f\u00e5r sina gamla LP-skivor hoppar h\u00f6gt av gl\u00e4dje. Det h\u00e4r \u00e4r en mysig kv\u00e4ll helt enkelt. <\/p>\n\n\n\n

Bandet \u00e4r dessutom ovanligt gener\u00f6st f\u00f6r den h\u00e4r typen av nostalgipaket. Nio personer p\u00e5 scen ger konserten ett fylligt och levande sound d\u00e4r b\u00e5de bl\u00e5s, k\u00f6rer och gitarrer f\u00e5r ta plats utan att det k\u00e4nns \u00f6verlastat. K\u00f6rs\u00e5ngarna f\u00e5r dessutom egna \u00f6gonblick i rampljuset, inte minst under Rayes \u201cWhere Is My Husband?\u201d d\u00e4r Rick Astley s\u00e4tter sig bakom trummorna och l\u00e5ter l\u00e5ten v\u00e4xa till n\u00e5got betydligt souligare \u00e4n originalet.<\/p>\n\n\n\n

Senare under kv\u00e4llen \u00e5terv\u00e4nder han till trummorna igen, denna g\u00e5ng f\u00f6r ett sm\u00e5tt absurt men v\u00e4ldigt underh\u00e5llande \u201cHighway to Hell\u201d. Det \u00e4r lite den typen av kv\u00e4ll det h\u00e4r \u00e4r: ingen verkar s\u00e4rskilt upptagen av trov\u00e4rdighet, bara av att publiken ska ha roligt.<\/p>\n\n\n\n

Och ja, det \u00e4r bitvis v\u00e4ldigt corny. Ibland k\u00e4nns konserten som en blandning mellan firmafest, alls\u00e5ngskv\u00e4ll och Las Vegas-revy. Men det finns ocks\u00e5 n\u00e5got m\u00e4rkligt varmt i det hela. Astley f\u00f6rs\u00f6ker aldrig vara coolare \u00e4n han \u00e4r. Tv\u00e4rtom bygger hela kv\u00e4llen p\u00e5 att han vet exakt vem publiken kommit f\u00f6r att se.<\/p>\n\n\n\n

L\u00e5tar som \u201cDance\u201d och \u201cAngels on My Side\u201d f\u00e5r n\u00e4stan arenarockig tyngd live, medan de gamla hitsen pumpas upp med mer gitarrer och funk \u00e4n p\u00e5 originalinspelningarna. Det blir ibland lite spretigt n\u00e4r han hoppar mellan soul, gospel, pop och rockcovers, men energin dippar egentligen aldrig.<\/p>\n\n\n\n

Tillbaka till Gr\u00f6na Lunds m\u00e4rkliga vana att st\u00e4lla t\u00e4lt framf\u00f6r storbildssk\u00e4rmarna ocks\u00e5. Det blir r\u00e4tt meningsl\u00f6st att ens ha videoproduktion n\u00e4r stora delar av publiken \u00e4nd\u00e5 inte ser sk\u00e4rmarna ordentligt. Synd, f\u00f6r bandet och showen f\u00f6rtj\u00e4nar faktiskt att synas.<\/p>\n\n\n\n

Och sedan kommer f\u00f6rst\u00e5s den. \u201cNever Gonna Give You Up\u201d. L\u00e5ten som g\u00e5tt fr\u00e5n listetta till internetsk\u00e4mt till n\u00e5gon sorts generations\u00f6verskridande kulturarv. Det spelar ingen roll hur ironiskt n\u00e5gon en g\u00e5ng f\u00f6rh\u00f6ll sig till den \u2013 n\u00e4r refr\u00e4ngen v\u00e4l kommer sjunger precis alla med. Ton\u00e5ringar som k\u00e4nner l\u00e5ten fr\u00e5n memes, 50-plussare som minns den fr\u00e5n Trackslistan och barnfamiljer som bara drogs med av st\u00e4mningen. Gr\u00f6na Lund blir fullst\u00e4ndigt rickrollat och \u00e4lskar varje sekund av det.<\/p>\n\n\n\n

Det mest imponerande \u00e4r kanske \u00e4nd\u00e5 att Astley lyckas f\u00e5 hela kv\u00e4llen att k\u00e4nnas s\u00e5 opretenti\u00f6s. Inga gigantiska scenid\u00e9er, inga pomp\u00f6sa pretentioner, bara en artist som \u00f6verlevt b\u00e5de musikindustrin och internet och nu verkar ha roligare \u00e4n n\u00e5gonsin.<\/p>\n\n\n\n

\u00d6verlag: en j\u00e4ttetrevlig kv\u00e4ll.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Rick Astley Gr\u00f6na Lunds stora scen, Betyg: 4 (5) Det finns artister som rider p\u00e5 nostalgi, och s\u00e5 finns Rick Astley som snarare verkar ha slutit fred med den. P\u00e5 Gr\u00f6na Lunds stora scen blir det tydligt redan fr\u00e5n f\u00f6rsta minuten att han inte l\u00e4ngre f\u00f6rs\u00f6ker fly fr\u00e5n sitt 80-tal. Han omfamnar det, skrattar \u00e5t […]<\/p>\n","protected":false},"author":12,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,13624],"tags":[],"class_list":["post-205378","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/205378","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/12"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=205378"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/205378\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":205380,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/205378\/revisions\/205380"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=205378"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=205378"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=205378"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}