{"id":204719,"date":"2026-05-10T10:16:27","date_gmt":"2026-05-10T09:16:27","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=204719"},"modified":"2026-05-10T10:16:27","modified_gmt":"2026-05-10T09:16:27","slug":"souljazzigt-behagliga-harmonier-blue-shoes-av-sigurdur-flosason","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=204719","title":{"rendered":"Souljazzigt behagliga harmonier – Blue Shoes av Sigurdur Flosason"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Sigurdur Flosason<\/p>\n\n\n\n

Blue Shoes<\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

Inspelad i K\u00f6penhamn juni 2025<\/p>\n\n\n\n

Mix och mastring Studio Paradis Island<\/p>\n\n\n\n

Prophone Records <\/p>\n\n\n\n

Releasedatum: 24\/4 2026<\/p>\n\n\n\n

Sigurdur Flosason \u00e4r sannolikt Islands mest eftertraktade saxofonist tillika en av de mest produktiva och h\u00f6gst ansedda. Hittar imponerande tjugosju album p\u00e5 Discogs sedan debuten 1993. f\u00f6r instrumentalisten och komposit\u00f6ren f\u00f6dd 1964. Han leder Reykjavik Big Band, f\u00f6rekommer regelbundet som solist hos The Icelandic Symphony Orchestra och var en grundarna till Icelandic Saxophone Quartet. Flosason har tilldelats fem isl\u00e4ndska Grammys. Han undervisar ofta i egenskap av g\u00e4stl\u00e4rare och befinner sig d\u00e5 och d\u00e5 i Sverige, d\u00e4r hans f\u00f6r mig och andra v\u00e4lk\u00e4nda musicerande dotter Anna Gr\u00e8ta (recenserat henne live och p\u00e5 skiva) bor. Har samarbetat med bland andra Andreas Hellkvist, Hans Olding, dottern och Norrbotten Big Band. Turn\u00e9er har f\u00f6retagits till Nordamerika, Asien, flera l\u00e4nder i Europa och givetvis Norden. Den mycket v\u00e4lutbildade musikern har p\u00e5 senare \u00e5r lierat sig med danska jazzmusiker vilket nya albumet \u00e4r ett av flera exempel p\u00e5. Och stilm\u00e4ssigt \u00e4r den flitige mannen t\u00e4mligen bred. <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 en produktion med gener\u00f6s l\u00e4ngd lanseras tolv original, samtliga signerade frontande isl\u00e4nning. Medmusikerna heter Kjell Lauritsen, Kristian Leth och Erik S\u00f6derlind. Kvartettens s\u00e4ttning kan beskrivas som f\u00f6rh\u00e5llandevis originell d\u00e5 lyssnaren f\u00e5r ta del av tre instrument vilka kan inordnas i beteckningen melodidrivna instrument. Batteristen Leth som jag frekvent kunnat avnjuta i en av Jan Lundgrens pianotrios saknar basist i rytmsektionen. Bastonerna framst\u00e4lls ist\u00e4llet av landsmannen Lauritsens hammondorgel. Isl\u00e4nningen har jobbat med danskarna tidigare. Stockholmaren Erik S\u00f6derlind \u00e4r en uts\u00f6kt gitarrist jag haft n\u00f6jet att recensera live och p\u00e5 skiva vid upprepade tillf\u00e4llen sedan cirka ett decennium tillbaka. Vi har ocks\u00e5 tr\u00e4ffats d\u00e5 och d\u00e5. P\u00e5 n\u00e5gra l\u00e5tar f\u00f6rst\u00e4rks de av Birger Sulsbr\u00fcck p\u00e5 percussion. Anf\u00f6r g\u00f6r Flosason p\u00e5 altsaxofon. En smula f\u00f6rv\u00e5nande att han h\u00e5ller sig enbart till detta instrument, att han anser att tillr\u00e4ckliga m\u00f6jligheter till variation \u00e4nd\u00e5 erbjuds.<\/p>\n\n\n\n

Albumet utstr\u00e5lar kvalitet men betyget var inte sj\u00e4lvklart d\u00e5 varje l\u00e5t inte f\u00f6rm\u00e5r g\u00f6ra lika stort intryck. Hade f\u00f6rmodligen resulterat i standardh\u00f6jning om tre-fyra covers\/ standards tolkats och arrats f\u00f6r s\u00e4ttningen. Somliga l\u00e5tar l\u00f6per risken att passera f\u00f6rbi, att framst\u00e5 som lite utsl\u00e4tade. Ett f\u00f6rh\u00e5llande som blir ett ofr\u00e5nkomligen faktum, en realitet. Lyckligtvis \u00e4r Sigurdur Floason en tillr\u00e4ckligt rutinerad komposit\u00f6r f\u00f6r att skapligt kunna g\u00e5 i land med uppdraget han gett sig sj\u00e4lv, \u00e4ven om vissa sp\u00e5r engagerar mer \u00e4n andra. S\u00f6ker man friktion och ett visst m\u00e5tt av tuggmotst\u00e5nd har man hamnat helt fel. Blue Shoes <\/em>rymmer f\u00f6r \u00f6vrigt mycket musik, har en gener\u00f6s l\u00e4ngd.<\/p>\n\n\n\n

Noterar uppseendev\u00e4ckande soft stretchad \u00f6ppning, s\u00e5 varligt handlag att A Small Step <\/em>p\u00e5minner om en vaggvisa. F\u00f6rbyts mjukt till sn\u00e4rtig up tempo-blues. Flosason delar instrumentkollegan Klas Lindquists f\u00f6rk\u00e4rlek till medh\u00e5rsstrykande tong\u00e5ngar. Lyckligtvis undviks insmickrande blindsk\u00e4r eftersom h\u00e4r finns finess och fantasifullhet. Just Like You <\/em>tillh\u00f6r albumets toppar med rullande orgelsound b\u00e5de som intro och feature j\u00e4mte l\u00e4ckra licks fr\u00e5n min svenska favorit. The Boss Is Blue <\/em>\u00e4r titeln p\u00e5 alstret vars sv\u00e4ng b\u00e4st lanserar samspelet, en av l\u00e5tarna f\u00f6rst\u00e4rkt med percussion. S\u00f6derlinds kn\u00e5pande med snitsiga ackordf\u00f6ljder g\u00f6r susen. L\u00e5tskrivaren \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s en duktig instrumentalist, vars ton emellan\u00e5t kan te sig aningen anonymt. Och i ett par sp\u00e5r musiceras mysigt fast utan att det lyfter. <\/p>\n\n\n\n

The Long Dark Nights <\/em>heter en vacker ballad vars orgelbaserade harmonik liknar en korsning av psalm och tr\u00f6sterik vaggvisa. Sidekick <\/em>\u00e4r en okomplicerad shuffle som utvecklas till en av skivans skarpaste sound med Kristian Leth i t\u00e4ten. H\u00e4r f\u00e5r han verkligen visa framf\u00f6tterna, tr\u00e4da fram i helfigur. Som sig b\u00f6r \u00e4r finalnumret Virgin <\/em>en sn\u00e4rtigt sv\u00e4ngig historia. M\u00e4rker att det fog f\u00f6r p\u00e5st\u00e5endet att albumet \u00e4r n\u00e5got oj\u00e4mnt. F\u00f6r att vara en jazzproduktion \u00e4r cd:n osedvanligt beatbaserad. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Sigurdur Flosason Blue Shoes 4 Inspelad i K\u00f6penhamn juni 2025 Mix och mastring Studio Paradis Island Prophone Records Releasedatum: 24\/4 2026 Sigurdur Flosason \u00e4r sannolikt Islands mest eftertraktade saxofonist tillika en av de mest produktiva och h\u00f6gst ansedda. Hittar imponerande tjugosju album p\u00e5 Discogs sedan debuten 1993. f\u00f6r instrumentalisten och komposit\u00f6ren f\u00f6dd 1964. Han leder […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":{"0":"post-204719","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-skivor","7":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204719","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=204719"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204719\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":204876,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204719\/revisions\/204876"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=204719"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=204719"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=204719"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}