{"id":204644,"date":"2026-04-25T11:14:32","date_gmt":"2026-04-25T10:14:32","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=204644"},"modified":"2026-04-25T11:14:33","modified_gmt":"2026-04-25T10:14:33","slug":"recension-rat-pack-rhapsody-nar-musiken-bar-mer-an-historien","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=204644","title":{"rendered":"Recension: Rat Pack Rhapsody, n\u00e4r musiken b\u00e4r mer \u00e4n historien"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Rat Pack Rhapsody Foto: S\u00f6ren Vilks<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Rat Pack Rhapsody<\/em>, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm<\/em>, Betyg 3 (5)<\/h3>\n\n\n\n

Det \u00e4r n\u00e5got m\u00e4rkligt med att blicka bak\u00e5t mot USA just nu. Samtidigt som landet framst\u00e5r som allt mer vacklande i samtiden, ligger dess kulturella arv kvar som en n\u00e4stan orubblig fond. I Rat Pack Rhapsody<\/em> plockas en specifik era fram \u2013 mitten av 1900-talet, d\u00e4r swing, croonertradition och Las Vegas-glans formade en bild av Amerika som b\u00e5de lockar och skaver.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rest\u00e4llningen, signerad\u00a0Rikard Bergqvist, tar sig an detta material med ambitionen att b\u00e5de \u00e5terskapa och kommentera. Med fyra sk\u00e5despelare och ett storband decimerat till fem utm\u00e4rkta musiker i ryggen byggs en scenv\u00e4rld d\u00e4r\u00a0Frank Sinatra,\u00a0Sammy Davis Jr.\u00a0och\u00a0Dean Martin fungerar som sj\u00e4lvklara fixpunkter \u2013 ett g\u00e4ng vars myt \u00e4r lika seglivad som problematisk.<\/p>\n\n\n\n

Rent musikaliskt r\u00e5der det s\u00e4llan n\u00e5gon tvekan. Det \u00e4r v\u00e4lrepeterat, v\u00e4lbalanserat och framf\u00f6r allt energifyllt. Numren avl\u00f6ser varandra med precision, och det finns en tydlig k\u00e4nsla av maskineri: allt sitter d\u00e4r det ska. Scenrummet anv\u00e4nds effektivt, med flygel, bardisk och loungem\u00f6bler som tillsammans skapar en lekfull, r\u00f6rlig milj\u00f6 d\u00e4r tempot h\u00e5lls uppe genom s\u00e5v\u00e4l koreografi som fysisk n\u00e4rvaro. Orkestern \u00e4r en b\u00e4rande kraft \u2013 inte minst i hur den lyckas h\u00e5lla ihop ett annars ganska brokigt material.<\/p>\n\n\n\n

Men d\u00e4r musiken lyfter, har ber\u00e4ttelsen sv\u00e5rare att hitta fotf\u00e4ste. Dialogen pendlar mellan imitation och pastisch, och spr\u00e5ket blir ofta en m\u00e4rklig hybrid d\u00e4r engelska uttryck tr\u00e4ngs in i svenskan p\u00e5 ett s\u00e4tt som skaver mer \u00e4n det tillf\u00f6r. Det finns en vilja att \u00e5terskapa en viss attityd \u2013 kaxig, r\u00e5, filmisk \u2013 men resultatet blir stundtals mer poserande \u00e4n levande. N\u00e4r handlingen dessutom drar iv\u00e4g mot mer konspiratoriska sidosp\u00e5r tappar f\u00f6rest\u00e4llningen ytterligare i fokus. Mitt s\u00e4llskap p\u00e5 premi\u00e4ren tyckte ocks\u00e5 att f\u00f6rest\u00e4llningen var f\u00f6r l\u00e5ng, n\u00e4r den klockar in p\u00e5 strax under tre timmar med paus. <\/p>\n\n\n\n

I ensemblen finns flera starka individuella prestationer. Rennie Mirro bjuder p\u00e5 karisma och tajming i en roll som tydligt lutar sig mot Dean Martins sj\u00e4lvironiska dekadens. Alexander Larsson ger sin tolkning av Sammy Davis Jr. en r\u00f6rlighet och nerv som sticker ut, och antyder ett djup som f\u00f6rest\u00e4llningen i stort inte riktigt v\u00e5gar stanna i. Isabella Lundgren, ensam kvinna i sammanhanget, tar plats med sj\u00e4lvklar musikalitet och ger kv\u00e4llen n\u00e5gra av dess mest nyanserade \u00f6gonblick.<\/p>\n\n\n\n

Tyngst b\u00f6rda vilar kanske p\u00e5\u00a0Joachim Bergstr\u00f6m, i rollen som Sinatra. Att n\u00e4rma sig en s\u00e5 ikonisk r\u00f6st \u00e4r ett riskprojekt i sig, och hur skickligt det \u00e4n g\u00f6rs infinner sig k\u00e4nslan av distans. Det blir korrekt, ibland imponerande \u2013 men s\u00e4llan riktigt levande. Snarare en p\u00e5minnelse om hur t\u00e4tt vissa uttryck sitter ihop med sin ursprungliga tid och person. Sen tror jag att b\u00e5de Joachim Bergstr\u00f6m och Rennie Mirro dansar b\u00e4ttre \u00e4n de karakt\u00e4rer de ska spela gjorde i verkligheten. Man \u00e5ngrar s\u00e4llan en konsert man varit p\u00e5, men jag \u00e5ngrar att jag inte tog mig r\u00e5d att se Frank Sinatra i verkligheten n\u00e4r han bes\u00f6kte Stockholm 1989 och 1990. Tyv\u00e4rr blir detta ingen ers\u00e4ttning f\u00f6r dessa missade konserter. <\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r som mest \u00f6vertygande n\u00e4r den sl\u00e4pper behovet av att \u00e5terskapa och ist\u00e4llet bara omfamnar energin i materialet. I de stunderna \u2013 n\u00e4r ensemblen slutar imitera och ist\u00e4llet spelar med full kraft som sig sj\u00e4lva \u2013 uppst\u00e5r n\u00e5got friare, mer direkt. Det finns en smittande gl\u00e4dje i sv\u00e4nget, en \u00f6verd\u00e5dighet som g\u00e5r rakt igenom ironin.<\/p>\n\n\n\n

Rat Pack Rhapsody<\/em>\u00a0\u00e4r i slut\u00e4ndan en f\u00f6rest\u00e4llning som pendlar mellan hyllning och rekonstruktion. Den n\u00e5r inte alltid hela v\u00e4gen fram i sitt ber\u00e4ttande, men b\u00e4rs upp av en musikalisk kraft som \u00e4r sv\u00e5r att v\u00e4rja sig mot. Kvar finns en k\u00e4nsla av att ha sett ekot av n\u00e5got st\u00f6rre \u2013 inte helt f\u00e5ngat, men fortfarande varmt nog att lysa upp.<\/p>\n\n\n\n

Musiken du kommer att h\u00f6ra i f\u00f6rest\u00e4llningen.

Akt 1<\/strong>
Heroes of the past\u00a0<\/em>(R.Bergqvist\/M.Venge)
Chicago<\/em>\u00a0(F. Fisher)
I wanna be loved by you<\/em>\u00a0(H.Ruby\/H.Stothart\/B.Kalmar
I ain\u00b4t got nobody\u00a0<\/em>(S.Williams\/R. A. Graham)
Listen to your mama<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
Tallest Guy in town\u00a0<\/em>(R.Bergqvist\/M.Venge)
Betting on you<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
Making life a celebration<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
You and me<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
Black bottom stomp<\/em>\u00a0(J. R: Morton)
Night and day<\/em>\u00a0(C. Porter)
Get happy<\/em>\u00a0(H.Arlen\/T.Koehler)
What is this thing called love<\/em>\u00a0(C.Porter)
I\u00b4’ll never smile again<\/em>\u00a0(R.Lowe)
Walkin my baby back home<\/em>\u00a0(R.Turk\/F.E.Ahlret\/H.Richman)
She’s funny that way<\/em>\u00a0(N.Mor\u00e9t\/ R.Whiting)
Hate me just a little bit less<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
Lucky strike jingle<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
Is you is or is you ain’t my baby\u00a0<\/em>(B.Austin\/L.Jordan)
That’s my bizniz\u00a0<\/em>(R.Bergqvist\/M.Venge)
What is a wife?<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
Anchors a weigh\/The house I live in<\/em>\u00a0(AH Miles\/C.A. Zimmermann\/E.Robinsson\/G.D.Lottman\/L.Allen)
I get a kick out of you<\/em>\u00a0(C.Porter)
Let the show go on<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)<\/p>\n\n\n\n

Akt 2<\/h3>\n\n\n\n

Sam’s song<\/em>\u00a0(L.Quadling\/J.Elliott)
I always get bored in the end\u00a0<\/em>(R.Bergqvist\/M.Venge)
I’m a fool to want you<\/em>\u00a0(J.Wolf\/J. S Herron)
Over the moon Rise again<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
True born star<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
That’s amore<\/em>\u00a0(H.Warren\/J.Brooks)
The Sands\u00a0<\/em>(R.Bergqvist\/M.Venge)
High hopes<\/em>\u00a0(J. Van Heusen\/S.Cohn)
The Joker<\/em>\u00a0(L. Bricusse\/A.Newley)
I’ve got you under my skin<\/em>\u00a0(C.Porter)
Star sprangled banner\u00a0<\/em>(J. Stafford Smith\/F. Scott Key)
Happy Birthday\u00a0<\/em>(M. J Hill\/P.Hill\/M.Monroe)
It’s the sixties<\/em>\u00a0(R.Bergqvist\/M.Venge)
That’s life\u00a0<\/em>(D.Kay\/K.Gordon)<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, Betyg 3 (5) Det \u00e4r n\u00e5got m\u00e4rkligt med att blicka bak\u00e5t mot USA just nu. Samtidigt som landet framst\u00e5r som allt mer vacklande i samtiden, ligger dess kulturella arv kvar som en n\u00e4stan orubblig fond. I Rat Pack Rhapsody plockas en specifik era fram \u2013 mitten av 1900-talet, d\u00e4r swing, croonertradition […]<\/p>\n","protected":false},"author":12,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,30,31,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-204644","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-teater","8":"category-teaterrecension","9":"category-toppnytt","10":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204644","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/12"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=204644"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204644\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":204646,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204644\/revisions\/204646"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=204644"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=204644"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=204644"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}