![\"Dead](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/04\/manswire.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Dead Man\u2019s Wire
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 24 april 2026
\nRegi Gus Van Sant <\/p>\n
Det finns vissa paralleller mellan ber\u00e4ttelsen om Jan Stenbecks tj\u00e4nst p\u00e5 investmentbanken Morgan Stanley och hur Gus Van Sants alster behandlas. Stenbeck blev – efter sin far Hugos insatser under den stora depressionen, lovad ett permanent skrivbord p\u00e5 den ikoniska banken som ett tack f\u00f6r faderns insatser. Ungef\u00e4r lika f\u00f6rbest\u00e4mt och cementerat tycks det vara d\u00e5 Van Sant presenterar ett nytt projekt, d\u00e5 st\u00e4ller sig de stora filmfestivalerna p\u00e5 tur f\u00f6r att karva ut centrala platser i sina program och t\u00e4vlingar. Van Sant har blivit ett sorts monolitiskt ansikte f\u00f6r den amerikanska independentfilmen med sina m\u00e5nga egensinniga och sv\u00e5rmodiga projekt. Men genom Good Will Hunting han han ocks\u00e5 st\u00e4llt in sig hos de filmtittare som inte gr\u00e4ver sig djupt ned i independentfestivalen Sundance och dess repertoar d\u00e5 den presenteras i b\u00f6rjan av varje \u00e5r. <\/p>\n
De senaste \u00e5ren har dock Van Sants filmer varit som den fladdrade plastp\u00e5sen fr\u00e5n Sam Mendes American Beauty. F\u00e5 om n\u00e5gra av filmerna har sedan Milk \u00e5r 2008 varit minnesv\u00e4rda eller relevanta \u00e4n mindre vidare intressanta. Allt har snarare kunna beskrivas som en j\u00e4mngr\u00e5 massa i samma h\u00e4rad som de helt smakl\u00f6sa perioderna svackorna i Woody Allens filmografi. <\/p>\n
Dead Man\u2019s Wire \u00e4r kanske inte en triumferande comeback som p\u00e5minner om Van Sants storhet, men det \u00e4r en ov\u00e4ntat underh\u00e5llande och l\u00e4ttillg\u00e4nglig historia som i alla fall har ett m\u00e5tt av identitet. Att det inte bara blir en parentes fylld av varmluft kan dock tillskrivas att filmen – trots att den bygger p\u00e5 verkliga h\u00e4ndelser, k\u00e4nns som en enda l\u00e5ng hyllning till den fantastiska Dog Day Afternoon av Sidney Lumet. S\u00e4ttet ett brott utvecklas till att ha politiska undertoner och hur hela scenariot blir kommenterande kring samh\u00e4llets djupa problematik k\u00e4nns som en enda l\u00e5ng tangent som Lumet startade i sin magiska film. Att \u00e4ven Al Pacino deltar i en mikroskopisk biroll g\u00f6r parallellerna oundvikliga. Van Sant brukar inte l\u00e4gga alltf\u00f6r mycket vikt vid att h\u00e5lla publikens hand eller ens v\u00e4rdera ett varmt v\u00e4lkomnande f\u00f6r tittaren. Denna g\u00e5ng, i och med att filmen \u00e4r s\u00e5 ben\u00e4gen att f\u00f6lja i j\u00e4ttelika fotsp\u00e5r, finns en helt annan \u00f6ppenhet och inbjudande natur som – f\u00f6r att vara Gus Van Sant, adderar en ov\u00e4ntad v\u00e4rme. Att allting dr\u00e4nks i ett funkigt och attitydberikat soundtrack f\u00e5r det hela att ocks\u00e5 framst\u00e5 lekfullt. F\u00f6r att vara en film som behandlar djup psykisk oh\u00e4lsa, ekonomisk plundring och hot om mord \u00e4r den m\u00e4rkligt gl\u00e4ttig. F\u00f6rutom ett par avvikande moment som dyker ned i kolsvart f\u00f6rtvivlan k\u00e4nns det hela som en klackspark, inte ett slag i magen som f\u00e5r publiken att ifr\u00e5gas\u00e4tta v\u00e4stv\u00e4rldens beroende av kapitalf\u00f6rflyttning. Det finns inte heller n\u00e5gon genomg\u00e5ende tryckande eller obehaglig st\u00e4mning. Van Sant verkar ha siktet inst\u00e4llt p\u00e5 att h\u00e5lla det hela s\u00e5 l\u00e4tt och enkelsp\u00e5rigt som m\u00f6jligt. D\u00e5 det finns \u00f6ppningar att skapa syrefattiga och n\u00e4rmast skr\u00e4ckliknande scenarion desarmeras de genast av en ventil i form av torr humor. <\/p>\n
Denna l\u00e4ttsamhet blir ocks\u00e5 till n\u00e5got av ett problem f\u00f6r Bill Skarsg\u00e5rd i huvudrollen. Trots en stark insats \u00e4r dragningarna mellan desperation och de n\u00e4stan humoristiska undertonerna som ett konstant hinder d\u00e5 Skarsg\u00e5rd inte vet om han skall anamma ett sorts medvetet \u00f6verspel eller d\u00e4mpa sk\u00e5despelet f\u00f6r att g\u00f6ra det mer trov\u00e4rdigt. Och fr\u00e5nsett Skarsg\u00e5rd \u00e4r det sannerligen inget imponerade sk\u00e5despel som erbjuds av \u00f6vriga akt\u00f6rer. Colman Domingo g\u00e5r p\u00e5 sparl\u00e5ga, Cary Elwes \u00e4r tragiskt ointressant och Myha\u2019la, som nyligen kunde ses i den r\u00e4tt usla They Will Kill You, erbjuder nu ytterligare en insats som hittad n\u00e5gonstans mellan \u00e5tervinning och utf\u00f6rs\u00e4ljning av rent skr\u00e4p. <\/p>\n
Dead Man\u2019s Wire \u00e4r kanske inte en grandios eller bombastisk triumf men \u00e4r uppfriskande i sin f\u00f6rm\u00e5ga att vara underh\u00e5llande och bred. Attribut i alla fall jag inte trodde fanns tillhands f\u00f6r Gus Van Sant efter \u00e5r av hoppl\u00f6sa pretentioner att briljera genom s\u00e4nka \u00f6gonbryn. Att filmen \u00e4ven f\u00e5ngar det v\u00e4rsta av 1970-talets s\u00e4msta inredningstrender m\u00e5ste ocks\u00e5 ses som ett litet plus. <\/p>\n