{"id":204529,"date":"2026-04-24T13:00:53","date_gmt":"2026-04-24T12:00:53","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=204529"},"modified":"2026-04-24T13:00:53","modified_gmt":"2026-04-24T12:00:53","slug":"fyndigt-och-fanigt-om-vartannat-nar-tvasamhetens-villkor-dubbelexponeras-han-den-andre-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=204529","title":{"rendered":"Fyndigt och f\u00e5nigt om vartannat n\u00e4r tv\u00e5samhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
pressfoton om ej annat angives Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av Monika Isakstuen<\/p>\n\n\n\n

Regi, \u00f6vers\u00e4ttning, scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg<\/p>\n\n\n\n

Komposition och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff<\/p>\n\n\n\n

ljusdesign: Nicklas J\u00f6rgner<\/p>\n\n\n\n

Maskdesign: Gunilla Bjerthin<\/p>\n\n\n\n

Ljuddesign: Dan Andersson<\/p>\n\n\n\n

I rollerna: Beata Hedman, Ashkan Ghods, Caroline S\u00f6derstr\u00f6m och Morten Vang<\/p>\n\n\n\n

Sverigepremi\u00e4r: 11\/4 2026<\/p>\n\n\n\n

Spelas till och med 30\/5 p\u00e5 Lilla scen<\/p>\n\n\n\n

Ska p\u00e5pekas omg\u00e5ende att jag s\u00e5g f\u00f6rest\u00e4llningen i l\u00f6rdags (18\/4) d\u00e5 det var i det n\u00e4rmaste fullsatt. Tidigt in i den intr\u00e4ffade en anm\u00e4rkningsv\u00e4rd incident utan att p\u00e5verka forts\u00e4ttningen. En \u00e4ldre man blev n\u00e4mligen s\u00e5 f\u00f6rvirrad \u00f6ver att hans p\u00e5slagna mobil ringde flera g\u00e5nger, att en ur ensemblen br\u00f6t fiktionen och efter f\u00f6rfr\u00e5gan l\u00e4t n\u00e5gon backstage f\u00f6rvara telefonen, f\u00f6r att returnera den till handfallne individen efter\u00e5t. Ashkan Ghods fick ett gyllene tillf\u00e4lle att p\u00e5minna oss om att teaterbes\u00f6k \u00e4r livekultur. Borde f\u00f6rst\u00e5s publicerat f\u00f6ljande v\u00e4rderande reflektioner f\u00f6r flera dagar sedan. Skyller i vanlig ordning p\u00e5 skrivkramp j\u00e4mte uppdrag vilka legat f\u00f6re i pipeline.<\/p>\n\n\n\n

L\u00e4mnade norska, absurda komedin om tv\u00e5 gifta pars relationer kluven. \u00c5 ena sidan fanns smarta ing\u00e5ngar i ett vindlande manus tryfferat med v\u00e4lsituerades i-landsproblem och jagande efter lycka. \u00c5 andra sidan inneh\u00f6ll Han den andre <\/em>onekligen en hel del kvasifilosofiskt teoretiserande och sm\u00e5tt obegripliga inslag. Manus sluter en slags \u00f6verenskommelse med publiken om Thalia som fenomen, ett pr\u00f6vande av alternativ handling bortom realismens bojor. Man beh\u00f6ver sl\u00e4ppa taget, resa med in i rollfigurerna f\u00f6r att kunna f\u00e5 mesta m\u00f6jliga utbyte av upps\u00e4ttningens konstruktion. Allt \u00e4ger rum i ett tillst\u00e5nd av h\u00e4r och nu i hemmet och i naturen, utan att det redovisas hur figurerna f\u00f6rs\u00f6rjer sig eller var de tr\u00e4ffades. Efter visst funderande kom jag trots allt fram till, att h\u00e4r fanns s\u00e5 pass mycket substans och ett drivet sk\u00e5despeleri, att pj\u00e4sen satt i nutid \u00e4r v\u00e4rd en betraktelse d\u00e5 den i perioder spelas hela v\u00e5ren p\u00e5 nya scenen i k\u00e4llaren. Om \u00e4n med viss reservation rekommenderas s\u00e5ledes v\u00e5rens underfundiga komedi p\u00e5 Stadsteatern vid G\u00f6taplatsen. En upps\u00e4ttning med roande inslag vilka f\u00e5r oss att fokusera under cirka hundra minuter p\u00e5 n\u00e5got annat \u00e4n kontraproduktiv polarisering, skiljelinjer landets teaterscener beklagligtvis g\u00e4rna eldar p\u00e5. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
pressfoto Jonas K\u00fcndig<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Har l\u00e4st flera norska kvinnliga f\u00f6rfattares senaste decennierna – bland andra Hanne \u00d6rstavik, Vigdis Hjorth, Karin Fossum, Beate Grimsrud, Trude Marstein och Linn Ullman – men f\u00f6rsta g\u00e5ngen jag tar del av verk av Monika Isakstuen som 2023 erh\u00f6ll Ibsenpriset. Saknar uppgift om n\u00e4r 49-\u00e5ringens pj\u00e4s hade sin urpremi\u00e4r. Debuten skedde med diktsamling 2008. Idag r\u00e4knas till en av Norges mest ansedda dramatiker och j\u00e4mf\u00f6rs med nobelpristagaren Jon Fosse. \u00c4ven om hon tycks krydda med st\u00f6rre andel konkreta detaljer finns estetiskt likheter. De verkar delar intresset f\u00f6r att mystifiera sitt ber\u00e4ttande med den skillnaden att Fosse \u00e4r m\u00f6rkare i tonen och utan ironi. <\/p>\n\n\n\n

Kan f\u00f6rst\u00e5 varf\u00f6r Annika Silkeberg valt att s\u00e4tta upp denna vad g\u00e4ller temperament ombytliga pj\u00e4s, stundtals sm\u00e5tt \u00f6verlastad med ordrika monologer. Regiss\u00f6ren hade nog \u00f6nskat att f\u00e5 ansa i monolog-rabatterna eller s\u00e5 skulle det kunna vara p\u00e5 det viset att de ist\u00e4llet omfamnas av henne. Inte l\u00e4tt att avg\u00f6ra hur det ligger till. \u00d6vers\u00e4ttaren och regiss\u00f6ren f\u00f6rfogar bevisligen \u00f6ver enorm rutin efter \u00e5tskilliga \u00e5r i Bergen och \u00c5rhus plus regiuppdrag p\u00e5 Dramaten och Stockholms Stadsteater. Silkeberg har satt upp en tidigare pj\u00e4s av Isakstuen. Minst tre g\u00e5ngar har hon jobbat p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater, fast det var l\u00e4nge sedan. Enligt henne p\u00e5g\u00e5r h\u00e4r bildligt talat en dans kring konflikter, en spegling och d\u00e4ri kanske konturer av en sj\u00e4lv. <\/p>\n\n\n\n

Uppm\u00e4rksamma l\u00e4sare har lagt m\u00e4rke till att kvinnan f\u00f6dd i Tyskland haft mycket att bestyra i denna produktion i och med ansvar ocks\u00e5 f\u00f6r scenografi och kostymdesign. Hur scenen inretts \u00e4r helt klart en positiv komponent. En sorts f\u00f6rl\u00e4ngs br\u00f6llopsnatt illustreras med vita fladdrande gardiner, massvis med staplade madrasser m\u00f6jligen symboliserande ostadig f\u00f6r\u00e4lskelse, en fond av videodesign p\u00e5 lummig skog och vindkraftsnurror och i f\u00f6rgrunden en l\u00e5ng b\u00e4nk belamrad med kaffekoppar. N\u00e5gra g\u00e5nger klivs det \u00f6ver den och upp p\u00e5 l\u00e4ktaren. Andra faktorer som skapar merv\u00e4rde \u00e4r lustigt synkade koreografi och den specialskrivna musiken.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

P\u00e5 gott och ont \u00e4r intrigen som antytts of\u00f6ruts\u00e4gbar, bygger p\u00e5 irrationell kommunikation och dito handlingar. Sk\u00e5despelarna briljerar i att kasta sig in i dessa nyckfulla poser genom att tv\u00e5samhetens pr\u00f6vningar utforskas, st\u00f6ts och bl\u00f6ts. . Att den skulle vara sensuell st\u00e4mmer inte s\u00e4rskilt v\u00e4l d\u00e5 skildringen snarare pendlar emellan skojfrisk och \u00e4ltande. Ett humoristiskt inslag som regiss\u00f6ren unnat sig g\u00e5r ut p\u00e5 att Jag (Caroline S\u00f6derstr\u00f6m) g\u00f6r narr av att motspelaren du (Morten Vang) i sina fullt h\u00f6rbara repliker bryter p\u00e5 sitt modersm\u00e5l. <\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00e4vdar att det andra paret \u00e4r felcastade, k\u00e4nns inte s\u00e4rskilt trov\u00e4rdiga. Andra borde ha reagerat p\u00e5 att de inte passar i sina roller, framf\u00f6r allt inte Beata Hedman med sin punkiga energi. D\u00e4rtill \u00e4r \u00e5ldersskillnaden mellan henne och den playboy-liknande figuren som tilltalas som pj\u00e4sens titel, s\u00e5 stor att den hade beh\u00f6vt f\u00f6rklaras. Sk\u00e5despelarna ska emellertid harangeras f\u00f6r hur galant de interagerar och f\u00f6r sin f\u00f6rm\u00e5ga att memorera mycket text. Ska s\u00e4gas att pj\u00e4sen tillh\u00f6r kategorin ”saknar naturligt slut”, vilket medf\u00f6rde att jag trodde ett par g\u00e5nger f\u00f6re sista scen att uppl\u00f6sningen hade \u00e4gt rum.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Den nerviga inledande monologen av Beata Hedman k\u00e4nnetecknas av sin konsekvens, systematiken i argumenten. P\u00e5st\u00e5s att man efter br\u00f6llopsnatten blir en mindre sliten m\u00e4nniska, n\u00e5got som framf\u00f6rs i ett upphetsat tillst\u00e5nd hos de b\u00e5da gifta kvinnorna vilka har en dominerande st\u00e4llning i respektive f\u00f6rh\u00e5llande. \u00c4r det s\u00e5 det ser ut nu f\u00f6r tiden eller \u00e4r det bara utg\u00e5ngspunkten i pj\u00e4sen? Trots att b\u00e4gge paren, som i ett skede ser ut att skifta partners, po\u00e4ngterar att de varje dag v\u00e4ljer varandra och str\u00e4var mot en trevlig vardag, strids det st\u00e4ndigt. Alltf\u00f6r tillspetsat manus eller rimligt? Varf\u00f6r attraheras av n\u00e5gon som anklagar f\u00f6r att kontinuerligt klaga? Det tvivlas st\u00e4ndigt p\u00e5 tagna beslut och vi f\u00e5r en provkarta p\u00e5 \u00e4ktenskapliga gr\u00e4l. Hur mycket \u00e4r igenk\u00e4nning f\u00f6r publiken och mycket \u00f6verdrivs konflikter f\u00f6r att driva p\u00e5 dramatiken? Rollfigurerna tvingas oavbrutet f\u00f6rh\u00e5lla sig till s\u00e5v\u00e4l k\u00e4nsloyttringar som handlingar. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av Monika Isakstuen Regi, \u00f6vers\u00e4ttning, scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg Komposition och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff ljusdesign: Nicklas J\u00f6rgner Maskdesign: Gunilla Bjerthin Ljuddesign: Dan Andersson I rollerna: Beata Hedman, Ashkan Ghods, Caroline S\u00f6derstr\u00f6m och Morten Vang Sverigepremi\u00e4r: 11\/4 2026 Spelas till och med 30\/5 p\u00e5 Lilla scen Ska p\u00e5pekas omg\u00e5ende att jag s\u00e5g f\u00f6rest\u00e4llningen i […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-204529","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teaterrecension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204529","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=204529"}],"version-history":[{"count":25,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204529\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":204640,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204529\/revisions\/204640"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=204529"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=204529"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=204529"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}