{"id":204403,"date":"2026-04-20T12:00:16","date_gmt":"2026-04-20T11:00:16","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=204403"},"modified":"2026-04-20T15:49:00","modified_gmt":"2026-04-20T14:49:00","slug":"smittsamt-svang-karnan-i-sound-rotat-i-minneapolis-80-tal-ida-nielsen-the-funkbots","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=204403","title":{"rendered":"Smittsamt sv\u00e4ng k\u00e4rnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

17\/4 2026<\/p>\n\n\n\n

Valand i G\u00f6teborg (arrang\u00f6r Jazzf\u00f6reningen Playhouse)<\/p>\n\n\n\n

Skrev ing\u00e5ende om n\u00e4r Ida Nielsen stod p\u00e5 samma scen f\u00f6r tre \u00e5r sedan med delvis andra m\u00e4n. Drogs med av st\u00e4mningen d\u00e5. Hade d\u00e4rf\u00f6r anat att det kanske inte skulle k\u00e4nnas lika omv\u00e4lvande i kroppen denna g\u00e5ng, ett antagande som st\u00e4mde eftersom f\u00f6rsta-g\u00e5ng-upplevelsen var s\u00e5 pass p\u00e5taglig. \u00c5terkommer till varf\u00f6r. Fans av funk vet att elbasistens ber\u00f6mmelse vilar p\u00e5 \u00e5ren med Prince hans sista \u00e5r. Hon har dessutom sl\u00e4ppt sex plattor i eget namn och utvidgat sin v\u00e4gvinnande formel, vilket publiken som borde varit st\u00f6rre f\u00e5r flera prov p\u00e5. Danskan rankas bland de fr\u00e4msta p\u00e5 sitt instrument genom sin teknik som har anor \u00e4nda till slap-bass pionj\u00e4ren Larry Graham. Kan inflikas att vad som inramade konserten var l\u00e5tar ur h\u00f6gtalarna med Rick James, James Brown och Sly & The Family Stone.<\/p>\n\n\n\n

De som delar scen med den karismatiske basisten i sina solbrillor i det Funkbots som bildades f\u00f6r tio \u00e5r sedan, \u00e4r denna g\u00e5ng Asger Yde Hansen p\u00e5 trummor, Mika Vandborg p\u00e5 gura, Phong Le trakterandes tre elf\u00f6rst\u00e4rkta klaviaturer samt rapparen Andr\u00e9 Harland aka Son of Light; en norrman som kan prata svenska. Nielsen fr\u00e5gade om hon skulle h\u00e5lla sitt mellansnack p\u00e5 engelska eller danska, vilket tyv\u00e4rr resulterade i en p\u00e5 tok f\u00f6r otydlig och forcerad danska.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Nielsen fylld av energi hade oddsen emot sig. Dylik omedelbar livemusik ska helst inte framf\u00f6ras n\u00e4r dagsljus r\u00e5der och definitivt fler \u00e4n en knappt tresiffrig skara borde dykt upp. Grammybel\u00f6nade Judith Hill upptr\u00e4dde samtidigt p\u00e5 Jacy\u00b4z och det var 80\u00e5rs fest f\u00f6r Mikael Wiehe med stort artistuppb\u00e5d p\u00e5 Storan ett par stenkast ifr\u00e5n Valand, f\u00f6r att n\u00e4mna ett par konkurrerande akter. Vidare h\u00f6r det till genren att bygga upp st\u00e4mningen genom funkigt dj-set och varf\u00f6r inte lokalt f\u00f6rband? Vad som m\u00e5ste ses som \u00e5tminstone en halv flopp publikt sett k\u00e4ndes lite \u00f6dsligt med borttagna l\u00e5ngbord – f\u00f6rvisso en vettig \u00e5tg\u00e4rd inf\u00f6r en kalkylerad sv\u00e4ngfest. Danskan l\u00e4t sig inte bekommas, k\u00e4mpade tappert med att s\u00e4tta oss i st\u00e4mning, betygade sin k\u00e4rlek till det universella spr\u00e5k som musik utg\u00f6r och gladdes \u00e5t att best\u00e4mma f\u00e4rdriktningen p\u00e5 scen. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

M\u00e4rks att under \u00e5rens lopp l\u00e5tar med hitpotential tillverkats, \u00e4ven om de inte kan m\u00e4ta sig med dennes genialiske arbetsgivares repertoar. Vad betr\u00e4ffar sound och tonfall p\u00e5minner det inte s\u00e4llan om hur Wendy & Lisa l\u00e4t. Ska s\u00e4gas att konceptet inte var s\u00e5 konsekvent och kompakt som jag hade f\u00f6rutsp\u00e5tt. \u00d6verraskande inslag hedrar artisten, fast k\u00e4ndes som en testballong. Efter st\u00e4mningsfullt intro skakar man loss med f\u00f6rv\u00e4ntat sn\u00e4rtigt beat. En omst\u00e4ndighet som stundtals medf\u00f6rde utebliven extas var att trummisen nyss rekryterats, om jag uppfattade r\u00e4tt. Givetvis duktig men tog inte f\u00f6r sig p\u00e5 samma s\u00e4tt som vore han garvad i g\u00e4nget. Spelningen p\u00e5g\u00e5r i ett str\u00e4ck och klockar in p\u00e5 cirka 95 minuter inklusive extranummer. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

\u00c5tskilligt p\u00e5 repertoaren k\u00e4ndes igen fr\u00e5n senaste bes\u00f6ket 2023. Formfull\u00e4ndade sv\u00e4ngiga alster som tar oss tillbaka till The Time och Prince-eran f\u00f6rsta halvan av 80-talet. Syftar p\u00e5 up tempo-l\u00e5tar s\u00e5 som Internet Crush, Disco Dislocation, Funkinthetrunk, Glorious Disco <\/em>och Bounce Lika Grandma<\/em>. Sist n\u00e4mnda titel f\u00e4rgas i likhet med flera andra av rapparen Son of Light och hans vokala akrobatik. Lite udda grepp av Nielsen att inkorporera rapp i sin sk\u00f6nt svala s\u00e5ng. Innan hon v\u00e4ljer att bryta upp formeln \u00e4r det supertajt, aningen statiskt stundtals. Det riffas och sjungs till sugande beat och Nielsen praktiserar sin slap bass-teknik emellan\u00e5t. Slingorna fr\u00e5n Phong Le g\u00f6r susen och n\u00e4r Mika Vandborg kliver fram i vinande solon tillf\u00f6rs en extra dimension. Den nye rytml\u00e4ggaren lade stabila grunder, uppvisade en flexibel s\u00e4kerhet \u00e4ven utan tillskansat sj\u00e4lvf\u00f6rtroende. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Upphetsande groove d\u00e4r varje takt sitter som gjuten \u00e4ndras mitt i till utforskande man\u00f6vrar. Blir till en psykedeliskt spejsig avdelning j\u00e4mte prov p\u00e5 fler stilar. Vi f\u00e5r ett par f\u00e4ngslande instrumentala dialoger, l\u00e5t i baktakt och en avskalad, stillsam ballad d\u00e5 Ida slagit sig ner vid ett keyboard. Refr\u00e4ngen lyder I Wanna Scream. <\/em> En duell rytmsektion – klaviaturspelare utvecklas till en virtuos h\u00f6hdpunkt. Son of Light g\u00f6r p\u00e5 egen hand ett ekvilibristiskt nummer uppbackad av minst sagt f\u00f6ljsam trummis. Kul att nya inslag testas, fast det riskerar att publikens koncentration tappas. P\u00e5 slutet l\u00e4ggs ocks\u00e5 en snabbt \u00f6verg\u00e5ende swing-pastisch in. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Dick <\/em>och n\u00e5gra snarlika l\u00e5tar sv\u00e4nger fett. I You Can\u00b4t Fake The Funk <\/em>uppst\u00e5r publikfriande tricks med fills och breaks. Nielsen \u00e4r inte helt unik. Det finns ett par andra kvinnliga elbasister med liknande f\u00f6rm\u00e5ga., exempelvis renommerade Meshell Ndegeocello som jag recenserat p\u00e5 Sthlm Jazzfestival. H\u00f6rde \u00e4nd\u00e5 ett fan av Red Hot Chili Peppers som menade p\u00e5 att Ida Nielsen \u00e4r b\u00e4ttre \u00e4n Flea. Och hon utstr\u00e5lar definitivt mer gl\u00e4dje och energi \u00e4n j\u00e4mf\u00f6rbara kollegor. <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 upploppet som kulminerade i Prince-hyllning och 1999<\/em> tog jag mig n\u00e4rmare scen, ville ha in musiken i kroppen, skaka p\u00e5 h\u00f6fterna. Tolkningen lyfter fram s\u00e5v\u00e4l hennes som Prince storhet, f\u00e5r mig att t\u00e4nka p\u00e5 att jag s\u00e5g Sign of the Times<\/em>-turn\u00e9n i Scandinavium. Bandet \u00e4r p\u00e5 t\u00e5rna h\u00e4r. Kul att fras fr\u00e5n Jackson 5 letat sig in i finalen. Ang\u00e5ende covers ska framh\u00e5llas att hon utan att ange k\u00e4llan g\u00f6r Bootsy Collins och hans Keep That Funk Alive.<\/em> Nielsen har som hon p\u00e5pekar ett st\u00e5ende extranummer. Efter att ha gett oss v\u00e5rt lystm\u00e4te i en bass-race show forts\u00e4tter s\u00e5ledes Ida & The Funkbots med Free Ur Mind<\/em> som glatt gungar fram och \u00f6vermannar oss. Hedrar Jazzf\u00f6reningen att de i sina bokningar inte har n\u00e5got emot att s\u00f6ka sig utanf\u00f6r genren. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

17\/4 2026 Valand i G\u00f6teborg (arrang\u00f6r Jazzf\u00f6reningen Playhouse) Skrev ing\u00e5ende om n\u00e4r Ida Nielsen stod p\u00e5 samma scen f\u00f6r tre \u00e5r sedan med delvis andra m\u00e4n. Drogs med av st\u00e4mningen d\u00e5. Hade d\u00e4rf\u00f6r anat att det kanske inte skulle k\u00e4nnas lika omv\u00e4lvande i kroppen denna g\u00e5ng, ett antagande som st\u00e4mde eftersom f\u00f6rsta-g\u00e5ng-upplevelsen var s\u00e5 pass […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-204403","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-toppnytt","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204403","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=204403"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204403\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":204430,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/204403\/revisions\/204430"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=204403"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=204403"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=204403"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}