![\"Ny\u00e5rsfesten\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/04\/unnamed-8.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Urchin
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 17 april 2026
\nRegi Harris Dickinson <\/p>\n
D\u00e5 sk\u00e5despelaren Harris Dickinson g\u00f6r l\u00e5ngfilmsdebut v\u00e4ljer han inte att snegla \u00e5t de traditionella regiikonerna – som alltf\u00f6r m\u00e5nga debutanter g\u00f6r, exempelvis Spielberg eller Bergman. Ist\u00e4llet \u00e4r den prim\u00e4ra inspirationsk\u00e4llan gr\u00e5, brutal och o-fin brittisk diskb\u00e4nksrealism, en subgenre som framf\u00f6rallt Andrea Arnold blivit en sorts modern expert p\u00e5. Just Arnolds tv\u00e5 kolossala diskb\u00e4nkar, mer exakt Fish Tank och Bird som k\u00e4nns som de tv\u00e5 stora riktm\u00e4rkena f\u00f6r hela Urchin. D\u00e4r den mer klassiska m\u00e4staren av brittisk diskb\u00e4nksrealism Mike Leigh v\u00e4ljer att presentera sina alldagliga subjekt med ett stort m\u00e5tt v\u00e4rme \u00e4r detta en h\u00e5rdh\u00e4nt studie i allt som \u00e4r fel med det moderna samh\u00e4llet. H\u00e4r finns inga f\u00f6rmildrande omst\u00e4ndigheter vad g\u00e4ller att ifr\u00e5gas\u00e4tta ett system som till\u00e5ter att m\u00e4nniskor tvingas att leva p\u00e5 marginalen. Samtidigt \u00e4r personerna vi m\u00f6ter l\u00e5ngt ifr\u00e5n de v\u00e4lvilliga och f\u00f6rhoppningsfulla karakt\u00e4rerna som oftast befolkar mis\u00e4ren. <\/p>\n
Karakt\u00e4rsgalleriet som Dickinson bjuder p\u00e5 str\u00e4cker sig fr\u00e5n totala vrak och trasiga dr\u00f6mmare till m\u00e4nniskor s\u00e5 utslagna att svagheten \u00e4r det enda alternativet. Huvudrollsinnehavaren Frank Dillane \u00e4r genomg\u00e5ende superb, b\u00e5de vad g\u00e4ller att k\u00e4nnas autentisk men ocks\u00e5 demonstrera den eviga kampen mot b\u00e5de samh\u00e4lle och alla typer av missbruk. D\u00e5 filmen v\u00e4ljer att h\u00e5lla l\u00e5g profil och enbart visa kampen p\u00e5 gatan, att leva hand ur mun finns en oerh\u00f6rt magnetisk och fascinerande kvalitet som just Arnold – n\u00e4rmast, patenterat i sina b\u00e4sta stunder. Den n\u00e4rmast fr\u00e5nst\u00f6tande hoppl\u00f6sa v\u00e4rld som presenteras k\u00e4nns st\u00e4ndigt trov\u00e4rdig och inte det minsta intresserad av att endast demonstrera mis\u00e4r f\u00f6r sakens skull. <\/p>\n
Dock finns det ytterligare en inspirationsk\u00e4lla som inte alls \u00e4r kompatibel med filmens sanna styrkor. Minst en g\u00e5ng f\u00f6r mycket vill Dickinson leka David Lynch och h\u00e4ftar ihop ett antal surrealistiska och dr\u00f6mlika sekvenser som endast kan beskrivas som banala. F\u00f6rutom att k\u00e4nnas helt fr\u00e5nkopplade fr\u00e5n filmens styrkor \u00e4r de ocks\u00e5 pl\u00e5gsamt l\u00e5ngsamma, utdragna och helt ointressanta. Det finns ocks\u00e5 \u00f6vergripande problem med tempo och det hela stagnerar alltf\u00f6r m\u00e5nga g\u00e5nger. Ibland tycks ber\u00e4ttelsen i det n\u00e4rmste starta om som en skr\u00f6plig gammal traktor. <\/p>\n
Harrisons debut slutar med att vara delvis imponerande samtidigt som den ocks\u00e5 \u00e4r djupt problematisk. Det \u00e4r en f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt snygg film rent visuellt som hade kunnat n\u00e5 episka h\u00f6jder om surrealismen f\u00e5tt st\u00e4lla sig \u00e5t sidan f\u00f6r totalt kompromissl\u00f6s mis\u00e4r.<\/p>\n