![\"The](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/03\/thebride.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Bride
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 6 mars 2026
\nRegi Maggie Gyllenhaal <\/p>\n
Att ha en nyfikenhet och vilja att pr\u00f6va det outforskade b\u00f6r alltid appl\u00e5deras. Guillermo Del Toro talade varmt och passionerat om sitt n\u00f6rdiga paradis kallat Bleak House om att bristen p\u00e5 nyfikenhet var det som i huvudsak gjorde oss gamla. Men ibland kanske viljan inte \u00e4r detsamma som ett lyckat resultat. Maggie Gyllenhaal m\u00e5 ha skapat en solid om \u00e4n inte bl\u00e4ndade regidebut med The Lost Daughter. \u00d6nskan att ta n\u00e4sta steg och cementera sig som en sann expert inom konsten att regissera blir dock ett platt fall. <\/p>\n
Filmv\u00e4rlden \u00e4r inte obekant inf\u00f6r tendensen att st\u00e4ndigt \u00f6ka insatserna, \u00e4ven filmer som inte \u00e4r bundna till stora varum\u00e4rken tenderar ofta att eskalera. Se bara till Greta Gerwig som inledde sin regibana med Lady Bird som f\u00f6ljdes av den avsev\u00e4rt mer komplexa och stj\u00e4rnsp\u00e4ckade Little Women och d\u00e4refter kulminerade i m\u00e4sterverket Barbie, en kommersiell supersucc\u00e9 men ocks\u00e5 en film vars skala fick de tidigare tv\u00e5 att likna modellminiatyrer. Gyllenhaal – samt produktionskrafterna bakom The Bride, vill g\u00f6ra samma resa, att g\u00e5 fr\u00e5n det sm\u00e5skaliga till det massiva. Och d\u00e4r andra lyckas att fylla skorna blir det f\u00f6r Gyllenhaals del en j\u00e4ttelik axelryckning som dessutom sjabblar bort en ensemble som borde kunna lyfta en zeppelinare gjord av bly. <\/p>\n
Efter Frankenstein av n\u00e4mnda Del Toro k\u00e4nns Mary Shellys legendariska bok mer aktuell \u00e4n n\u00e5gonsin. Att d\u00e5 forts\u00e4tta rida p\u00e5 ber\u00e4ttelsen och dess djupa tematik som ber\u00f6r allt ifr\u00e5n grandios teologi till mer basa fr\u00e5gor om livet ter sig inte fel. Men Gyllenhaal verkar i det n\u00e4rmaste st\u00e4lld, f\u00f6r att inte s\u00e4ga okunnig, vad g\u00e4ller att skapa en film som intresserar. N\u00e5gonstans i den saliga r\u00f6ran g\u00e5r den faktiska visionen att skymta. F\u00f6rhoppningen \u00e4r att g\u00f6ra en oh\u00e4mmad, fr\u00e4ck och v\u00e5gad film som tar sig an patriarkala strukturer och utforskar kvinnlig befrielse. Det \u00e4r sannerligen klassiska \u00e4mnen som i r\u00e4tta h\u00e4nder kan fascinera i evigheter, men Maggie Gyllenhaal har kort och gott inte f\u00f6rm\u00e5ga nog att framh\u00e4va \u00e4n mindre sk\u00e4nka projektet den udd som beh\u00f6vs. Ist\u00e4llet blir allt stelt, platt och ytterst forcerat. Alla f\u00f6rs\u00f6k att skapa chockhumor eller v\u00e4ltra sig i det morbida k\u00e4nns mest som ett enda l\u00e5ng och genant felsteg, filmen saknar mod f\u00f6r att verkligen leda till genuin chockunderh\u00e5llning. F\u00f6r en ber\u00e4ttelse d\u00e4r det titul\u00e4ra monstret gavs liv med elektricitet \u00e4r detta en film som saknar all form av laddning eller sp\u00e4nning. Sekvenser menade att vara intima, ber\u00f6rande eller f\u00f6r den delen komiska, \u00e4r ot\u00e4ckt bleka och k\u00e4nns rent mekaniska. \u00c4n mer provokativt blir det d\u00e5 det finns moment som borde vara hypnotiskt bra, som d\u00e5 Christian Bale och Jessie Buckley drabbar samman i h\u00e4tska diskussioner eller d\u00e5 den fantastiska Annette Bening \u00e4ntrar arenan. Dessa moment \u00e4r dock lika avslagna som mineralvatten utan kolsyra, det liknar en tr\u00f6tt maskinist som st\u00e4ndigt blickar mot klockan och dr\u00f6mmer om att passet skall sluta. <\/p>\n
Det \u00e4r som att denna likgiltighet och totala slentrian injicerats i hela filmens blodomlopp. V\u00e4rst drabbar detta den helt eminenta ensemblen som inkluderar n\u00e5gra av v\u00e4rldens nu b\u00e4sta sk\u00e5despelare. De redan n\u00e4mnda Bale, Buckley samt Bening kan bl\u00e4nda p\u00e5 egen hand men d\u00e5 de ocks\u00e5 ackompanjeras av Penelope Cruz och Peter Sarsgaard finns det inga urs\u00e4kter f\u00f6r att varenda scen k\u00e4nns fullkomligt ointressant. Alla sk\u00e5despelare, minus Buckley som f\u00e5r visa p\u00e5 en hysterisk och manisk karisma, oscillerar mellan att vara ointresserade till att spela \u00f6ver. Christian Bale g\u00f6r kanske sin mest \u00f6verdrivna och tveksamma insats sedan hans helt obegripliga medverkan i den besinningsl\u00f6st l\u00f6jliga Harsh Times av David Ayer. Inte ens det jazziga amerikanska 30-talet leder till n\u00e5gon st\u00f6rre visuell fest, detta genom ett ytterst ordin\u00e4rt foto som inte g\u00f6r r\u00e4ttvisa till den briljanta kostymdesignern Sandy Powell vars arbete brukar vara extraordin\u00e4rt men som h\u00e4r endast kan beskrivas som funktionellt. <\/p>\n
The Bride \u00f6nskar vara en vass, v\u00e5gad och uppnosig rebell som sv\u00e4r i kyrkan och som chockerar alla med sitt burdusa maner. Verkligheten liknar ist\u00e4llet en harml\u00f6s, tafatt och ointressant s\u00e4ck med potatis som misslyckas med att f\u00e5nga intresset, b\u00e5de fr\u00e5n publiken och i synnerhet fr\u00e5n alla som varit delaktiga i skapandet. <\/p>\n