![\"Lyssarides](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/02\/Lyssarides-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Pianoafton med Joel Lyssarides (solo)
\nArrang\u00f6r Piano Visions
\nPlats Konstakademien
\n21 feb 2026, extrainsatt konsert, (2 tim + paus)<\/p>\n
Ingen kan som Lyssarides sn\u00e4llt locka och f\u00f6ra med sig en \u00e5h\u00f6rare. Musiken \u00e4r n\u00e4rmast sm\u00e4rtsamt skicklig, men njutbar och skapar en slags l\u00e4ngtan. Sinnena sk\u00e4rps \u2013 och t\u00e4njs – genom att han – p\u00e5 sitt alldeles egna sf\u00e4riskt stilla, \u00f6dmjuka och lekfulla s\u00e4tt \u2013 v\u00e4ver in den nordiska melankolin i jazzen. Det \u00e4r som att f\u00e5 ett fluffigt, b\u00e4rande moln under f\u00f6tterna, som vill leka. Jazztonerna har b\u00e5de v\u00e4rme, v\u00e4rdighet och en tillg\u00e4nglig enkelhet. Ber om urs\u00e4kt f\u00f6r att mina bristf\u00e4lliga adjektiv och metaforer, men t\u00e4nk dig en fridfull sinnlig yoga. Cirkulerande sm\u00e5 melodistrofer (r\u00f6relser) av n\u00e5got som k\u00e4nns bekant lugnar. Det \u00e4r verkligen inte med pukor han svingar sig in bland de stora pianisterna, snarare \u00f6dmjukt, expanderande lekfullt och s\u00e5 v\u00e4lf\u00f6rtj\u00e4nt. Musikrecensenterna tycks enade \u2013 vilket faktiskt \u00e4r hisnande \u2013 i uppfattningen om att Lyssarides f\u00f6r vidare arvet fr\u00e5n storheter som Keith Jarret, Jan Johansson, Esbj\u00f6rn Svensson med flera.<\/p>\n
F\u00f6rsta g\u00e5ngen jag h\u00f6rde Lyssarides live spelade han med sin trio inbjuden av Fasching in Bloom till Moderna Museets tr\u00e4dg\u00e5rd (https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=155155). Trions album Stay Now (2022) hade just kommit ut, som ocks\u00e5 gav en grammis. Efter det har han givit ut albumet Arcs & Rivers (2024) tillsammans med Georgios Prokopiou, turn\u00e9er och samarbeten med fina musiker har genomf\u00f6rts, s\u00e5v\u00e4l i Sverige som i Europa. Nyligen spelade han i Hamburg med stor orkester. Lyssarides ber\u00e4ttat att nya albumet – som i v\u00e5r ges ut – \u00e4r inspelat i Stuttgart, p\u00e5 samma flygel som Keith Jarret anv\u00e4nde.<\/p>\n
Det \u00e4r en extrakonsert jag bes\u00f6ker, d\u00e5 den tidigare konserten samma dag s\u00e5lt slut, vilket inte f\u00f6rv\u00e5nar. F\u00f6reningen Piano Visions, som \u00e4r v\u00e4rd, har sedan tio \u00e5r arrangerat pianokonserter f\u00f6r jazz och klassiskt inte bara i Stockholm. Tillg\u00e4ngliga videoinspelningar ges till medlemmar, och studentpriset \u00e4r inte h\u00f6gre \u00e4n f\u00f6r ett biobes\u00f6k. Jag sitter i m\u00f6rkret i Konstakademiens konsertsal, med knarrande tr\u00e4golv. Salen fylls p\u00e5 med b\u00e5de \u00e4ldre som yngre \u00e5h\u00f6rare. Steinbergflygeln \u00e4r riggad, konserten spelas in. En storsk\u00e4rm visar tangenterna och pianisten.<\/p>\n
Kv\u00e4llens konsert \u00e4r runt tv\u00e5 timmar plus paus. F\u00f6rsta delen inneh\u00e5ller Lyssarides egna tolkningar av k\u00e4nda jazzl\u00e5tar medan andra delen bjuder p\u00e5 endast eget material. H\u00e4r ing\u00e5r \u00e4ven smakprov fr\u00e5n albumet som kommer i april.<\/p>\n
Under den f\u00f6rsta halvan anger Lyssarides vilka versioner av verken – han f\u00f6rsta g\u00e5ngen h\u00f6rt – och tagit intryck av. Det g\u00e4ller framf\u00f6randen gjorda av stora jazzlegenderna som Chet Baker, Charles Hayden och Miles Davies. Han framf\u00f6r vartefter sina egna tolkningar av n\u00e5gra utvalda storheter, men \u00e4ven en version inspirerad av den svenska jazzpianisten Lars Jansons \u201dSmoke gets in your eyes\u201d.<\/p>\n
Under denna f\u00f6rsta halva njuter jag s\u00e4rskilt av hans melankoliska, sv\u00e4vande tolkning av Chet Bakers \u201dYou don\u00b4t know what love is\u201d, men \u00e4ven versionen av Eliot Smiths \u201dBetween the bars\u201d. Det \u00e4r hans s\u00e4rskilda mjuka, v\u00e4ntande anslag och den sv\u00e4vande, n\u00e4rvarande musikalisk fridfullheten jag personligen mest tycker \u00e4r fantastisk \u2013 \u00e4ven om det mer rytmiska, lekfullt kraftfulla han ocks\u00e5 beh\u00e4rskar och \u00f6verraskar med \u2013 ocks\u00e5 \u00e4r intressant.<\/p>\n
Andra halvan av konserten spelar Lyssarides enbart eget material, bland annat fr\u00e5n nya albumet som sl\u00e4pps i april, och publiken h\u00e5ller andan. Bland de m\u00e5nga l\u00e5ttitlarna jag inte riktigt uppfattar – snappar jag \u00e4nd\u00e5 upp tv\u00e5 titlar som \u201dArcs\u201d, \u201dAnamnesis\u201d(fr\u00e5n albumet Arcs & Rivers). Ett sagolikt f\u00f6rtrollande stycke i mitten (kan jag inte l\u00e5ta bli att filma i smyg), men gl\u00f6mmer att anteckna titeln. Vi sitter alla kn\u00e4pptysta, och han ber\u00f6mmer v\u00e5r n\u00e4rvaro. Allra sist f\u00e5r vi h\u00f6ra sj\u00e4lva ledmotivet till det nya albumet. Han samlar sig, andas, r\u00f6r p\u00e5 kroppen – som han \u00e4nd\u00e5 medger tagit lite tagit stryk efter denna eftermiddags fyra timmars spelande. I ett samlat lugn, som k\u00e4nns l\u00e4tt f\u00f6r honom att framkalla, lockas vi in i musiken via en sn\u00e4ll och ljus melodi. Till en b\u00f6rjan inte helt olik en psalm, f\u00e5r jag s\u00e4ga. Styckets andra del inneh\u00e5ller kanske \u00e4n mer p\u00e4rlband av lekfulla jazztoner, \u00e4n de andra, varvat med de lugna \u00e5terkommande stroferna.<\/p>\n
Att Lyssarides redan \u00e4r prisad i flera sammanhang, bevisas med r\u00e5ge \u00e4ven denna kv\u00e4ll.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Pianoafton med Joel Lyssarides (solo) Arrang\u00f6r Piano Visions Plats Konstakademien 21 feb 2026, extrainsatt konsert, (2 tim + paus) Ingen kan som Lyssarides sn\u00e4llt locka och f\u00f6ra med sig en \u00e5h\u00f6rare. Musiken \u00e4r n\u00e4rmast sm\u00e4rtsamt skicklig, men njutbar och skapar en slags l\u00e4ngtan. Sinnena sk\u00e4rps \u2013 och t\u00e4njs – genom att han – p\u00e5 sitt […]<\/p>\n","protected":false},"author":70,"featured_media":202407,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,13624],"tags":[],"class_list":["post-202404","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-musik","category-recension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/202404","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/70"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=202404"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/202404\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":202413,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/202404\/revisions\/202413"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/202407"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=202404"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=202404"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=202404"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}