![\"G\u00f6teborgs](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/02\/unnamed-7.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Pillion
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 6 februari 2026
\nRegi Harry Lighton <\/p>\n
Det m\u00e5 vara krasst att konstatera, men ett p\u00e5st\u00e5ende fr\u00e5n en anonym gymnasieuppsats st\u00e4mmer alltf\u00f6r v\u00e4l, n\u00e4mligen att en film som \u00f6nskar f\u00e5r maximal uppm\u00e4rksamhet skall inneh\u00e5lla f\u00f6ljande: sex, v\u00e5ld eller en skandal. I fallet med Pillion \u00e4r \u00e5tminstone det f\u00f6rst- och sistn\u00e4mnda fullt applicerbara. F\u00f6r ingen kan ha undg\u00e5tt de oerh\u00f6rda skriverierna g\u00e4llande filmens oerh\u00f6rt explicita och l\u00e5ngtifr\u00e5n rumsrena inneh\u00e5ll. Och f\u00f6r den som endast saliverat efter lite oortodoxt sex samt en Alexander Skarsg\u00e5rd som visar det mesta finns h\u00e4r mer \u00e4n tillr\u00e4ckligt. Men i den mediala fixeringen hamnar det faktum att Pillion faktiskt \u00e4r mer \u00e4n en nakenchock i skymundan. <\/p>\n
Sex och nakna kroppar utan n\u00e5gon som helst narrativ substans \u00e4r lika mycket v\u00e4rt som de filmer man en g\u00e5ng kunde hitta g\u00f6mda p\u00e5 bensinmackar. Pillion vill dock inte bara skapa rubriker utan har ocks\u00e5 andra kvalit\u00e9er som \u00e4r v\u00e4rda att lyfta. \u00c4ven om det \u00e4r o\u00e4ndligt sv\u00e5rt att hitta r\u00e4tt i inledningen, d\u00e5 det hela k\u00e4nns os\u00e4kert och obekv\u00e4mt, inte bara vad g\u00e4ller relationen mellan filmens tv\u00e5 huvudpersoner, utan den faktiska filmen. Regiss\u00f6ren Harry Lighton har sv\u00e5rt att hitta en r\u00f6d tr\u00e5d vad g\u00e4ller filmens attityd samt st\u00e4mning. Det skiftar mellan att k\u00e4nnas som en blyg independentfilm, som pr\u00f6var sina vingar, och en oerh\u00f6rt sv\u00e5rsm\u00e4lt och h\u00f6gtravande – samt pretenti\u00f6s, filmprismagnet. <\/p>\n
Precis som nya skor tar det ett tag innan det hela sitter, och f\u00f6rst d\u00e5 huvudrollsduons andra – och mindre omdiskuterade h\u00e4lft, Harry Melling f\u00e5r st\u00e4lla sig i centrum b\u00f6rjar allt f\u00e5 f\u00e4rg. \u00c4ven om det \u00e4r Skarsg\u00e5rds kl\u00e4dl\u00f6sa attribut som varit i centrum f\u00f6r media \u00e4r det Melling som \u00e4r filmens sanna hj\u00e4rta. Efter sin ov\u00e4ntat starka insats i Anya Taylor-Joy klassikern The Queen\u2019s Gambit har Melling visat sig vara en ov\u00e4ntat kapabel akt\u00f6r som alltid presenterar sina karakt\u00e4rer men en oerh\u00f6rd varsamhet och omtanke. Detsamma \u00e4r sant \u00e4ven i Pillion. Att skapa dimensioner – men \u00e4ven empati, f\u00f6r en karakt\u00e4r som aktivt underkastar sig och st\u00e4ller sig i en obehaglig beroendest\u00e4llning \u00e4r sannerligen inte enkelt. Men Melling lyckas skapa en oerh\u00f6rd empati som g\u00f6r att karakt\u00e4rens genuint tragiska situation och ensamhet blir engagerande men ocks\u00e5 drabbande. Melling demonstrerar en s\u00e5rbarhet utan att – p\u00e5 ett manipulativt s\u00e4tt, f\u00f6rs\u00f6ka g\u00f6ra om det till ren melodram. Alexander Skarsg\u00e5rd \u00e4r \u00e5 andra sidan betydligt mer – avsiktligt, d\u00e4mpad vad g\u00e4ller det emotionella, han f\u00f6rblir enigmatisk men ocks\u00e5 obehaglig. Skarsg\u00e5rd g\u00f6r ett str\u00e5lande jobb att f\u00f6rmedla ett bubblande m\u00f6rker som fascinerar men ocks\u00e5 skr\u00e4mmer. Trots hans lugna yttre finns n\u00e5got hotfullt och ober\u00e4kneligt som alltid adderar sp\u00e4nning till sekvenserna mellan honom och Melling. <\/p>\n
Och det \u00e4r denna mycket sp\u00e4nda och obekv\u00e4ma relation mellan de tv\u00e5 som \u00e4r filmens sanna k\u00e4rna. S\u00e4ttet Mellings trevande \u00e5tr\u00e5 och Skarsg\u00e5rds st\u00e4ndiga nekande sl\u00e5r mot varandra leder till en fascinerande duell mellan passion och kontroll. Diskussionen om att Pillion skulle bjuda p\u00e5 en dos svart komik \u00e4r dock sv\u00e5rbegriplig d\u00e5 detta \u00e4r en genuint svart och grubblande film som st\u00e4ndigt balanserar mellan hoppl\u00f6shet och mikroskopiska dr\u00f6mmar om ett liv med \u00f6msesidig omtanke. Scenerna menade att fungera som en ventil f\u00f6r de mest intensiva och syrefattiga scenerna \u00e4r inte i n\u00e4rheten lika fantastiska som d\u00e5 filmen l\u00e5ser alla d\u00f6rrar och drar ned persiennerna f\u00f6r att st\u00e4nga ute allt ljus. F\u00f6rvisso finns en v\u00e4rme i Lightons regi i dessa scener men det finns ingen elegant interaktion mellan det dramatiska ljuset och m\u00f6rkret, ist\u00e4llet blir det kraftiga dramatiska avbrott som g\u00f6r att det hela k\u00e4nns oj\u00e4mnt. <\/p>\n
\u00c4ven om romanen som filmen bygger p\u00e5 givetvis dikterar flera aspekter fanns det ocks\u00e5 utrymme att utforska betydelsen av motorcykeln sonen metafor f\u00f6r frihet och att fly fr\u00e5n rigida sociala strukturer. Ett \u00e4mne som behandlats i o\u00e4ndligt m\u00e5nga poem och b\u00f6cker men som hade kunnat f\u00e5 en ny infallsvinkel genom att sammanfoga det med den homosexuella relationen mellan filmens tv\u00e5 huvudpersoner. <\/p>\n
Avslutet \u00e4r ocks\u00e5 stapplande och alltf\u00f6r abrupt, det blir tv\u00e4ra kast som inte till\u00e5ter publiken att reflektera och ta in h\u00e4ndelsef\u00f6rloppet vilket skapar dissonans med den dramatik som utspelar sig p\u00e5 duken. <\/p>\n
Pillion m\u00e5 inte vara perfekt men bjuder p\u00e5 ett antal fantastiskt t\u00e4ta och m\u00f6rka scener som g\u00f6r att filmen alltf\u00f6r m\u00e5nga g\u00e5nger endast br\u00e4nner gummi utan att r\u00f6ra sig en millimeter.<\/p>\n