![\"G\u00f6teborgs](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/01\/spiderwoman.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Kiss of The Spider Woman
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 16 januari 2026
\nRegi Bill Condon <\/p>\n
Det \u00e4r bara att tacka och ta emot g\u00e4llande en filmupplevelse s\u00e5 unken att straffkommendering k\u00e4nns som ett riktigt attraktivt alternativ. Varf\u00f6r vi har att g\u00f6ra med en olycka i klass med en helt stillast\u00e5ende E4 under julhelgen \u00e4r i m\u00e5ngt och mycket obegripligt men ocks\u00e5 utomordentligt oacceptabelt. Detta d\u00e5 Kiss Of The Spider Woman bygger p\u00e5 en Tony-bel\u00f6nad pj\u00e4s fr\u00e5n 1992 som tidigare – dessutom, filmatiserats med William Hurt i huvudrollen. D\u00e4rf\u00f6r borde det finnas ledning, riktm\u00e4rken och n\u00e5gon form av sund orientering, att g\u00e5 vilse med s\u00e5 pass tydliga referenser borde vara om\u00f6jligt. Men Bill Condon – som har ett antal musikaler p\u00e5 sitt CV, klarar inte av att g\u00e5 i en rak linje \u00e4n mindre regissera n\u00e5got som ens kan klassifieras som fungerande. Ordinarie varningstecken, som en oerh\u00f6rt sen svensk premi\u00e4r samt Jennifer Lopez i en av huvudrollerna bleknar dock n\u00e4r sj\u00e4lva travestin b\u00f6rjar. <\/p>\n
Nog f\u00f6r att musikaler kan f\u00f6rlita sig p\u00e5 ett mer teatralt utseende och f\u00f6rlita sig p\u00e5 ett m\u00e5tt surrealism kontra \u00f6vertygande realism. Men den karga och horribla f\u00e4ngelsemilj\u00f6 som presenteras \u00e4r inte bara syntetisk utan lika \u00f6vertygande som en d\u00f6dsd\u00f6md skolpj\u00e4s d\u00e4r den mest imponerande rekvisitan \u00e4r n\u00e5gra smutsiga lakan. Att produktionen inte l\u00e4r kunna st\u00e4llas bredvid Paraplyerna I Cherbourg eller den makal\u00f6sa koreografin i Wicked \u00e4r en sak, men \u00e4ven de faktorer som inte \u00e4r kopplade till bankkontot befinner sig p\u00e5 samma niv\u00e5 som jordens inre. Tanken att skapa ett intimt och hj\u00e4rtligt drama, d\u00e4r tv\u00e5 m\u00e4n finner k\u00e4rlek, f\u00f6rst\u00e5else och frig\u00f6relse under de mest horribla omst\u00e4ndigheter borde vara en kraftfull men ocks\u00e5 relevant saga i en tid d\u00e5 intoleransen \u00f6kar i det v\u00e4sterl\u00e4ndska samh\u00e4llet. Bill Condon verkar dock inte s\u00e4rskilt intresserad, varken av sina sk\u00e5despelare eller ber\u00e4ttelsen. Kemin mellan Diego Luna och den relativt nykomna Tonatiuh r\u00f6r sig n\u00e5gonstans mellan att vara patetiskt plastig och outh\u00e4rdligt banal. Tonatiuh som \u00e4r menad att vara ljuset som belyser k\u00e4rleken till filmkonsten och dess oerh\u00f6rda kapacitet att vara livsn\u00f6dv\u00e4ndig eskapism bjuder p\u00e5 ett sk\u00e5despel s\u00e5 falskt, \u00f6verdrivet och klyschigt att det \u00e4r sv\u00e5rt att inte k\u00e4nna ett krypande obehag. Diego Luna grymtar, mumlar och utst\u00f6ter sj\u00e4ll\u00f6sa observationer som snart blir parodiska. <\/p>\n
Utan n\u00e5gon som helst kemi eller \u00f6vertygelse fr\u00e5n filmens centrala tv\u00e5 karakt\u00e4rer \u00e4r filmen ute p\u00e5 ot\u00e4ckt tunn is, men Bill Condon borrar snabbt h\u00e5l i det redan sk\u00f6ra fundamentet. F\u00f6r d\u00e5 filmen vill visa kraften i dr\u00f6mmar men ocks\u00e5 filmmediets fantastiska livsbejakande kraft stj\u00e4lper allt. D\u00e5 bjuds vi p\u00e5 – om m\u00f6jligt, \u00e4n s\u00e4mre scenografi som varken \u00e4r klassisk eller v\u00e4lgjord, snarare radioaktivt plastig, f\u00f6r att inte s\u00e4ga ful. Sedan har vi musiken, eller den soniska pl\u00e5gan. Att musik \u00e4r subjektivt \u00e4r lika nytt som sm\u00f6r p\u00e5 br\u00f6d, men genomf\u00f6randet, melodierna f\u00f6r att inte s\u00e4ga det gr\u00e4sligt simpla texterna f\u00e5r Sean Banans s\u00e4msta lyrik att framst\u00e5 som ljuvlig poesi \u00e4mnad att vinna ett nobelpris i litteratur. Oavsett om det \u00e4r Luna eller Lopez som sjunger \u00e4r det som att hesa Fredrik tjuter ut en varning g\u00e4llande det allm\u00e4nna v\u00e4lbefinnandet. Jag har sett b\u00e5de det ena och andra vad g\u00e4ller d\u00e5lig musik, likas\u00e5 erbarmliga framf\u00f6randen, men att se Jennifer Lopez yla melodramatiskt dravel samtidigt som hon hoppar runt i en svart Halloween-kl\u00e4nning befinner sig p\u00e5 samma kriminella niv\u00e5 som Mikael Ricksfors iskalla avr\u00e4ttning av Bruce Springsteens The River. <\/p>\n
Inte ens ber\u00e4ttelsen, om ett auktorit\u00e4rt och repressivt Argentina, \u00e4r n\u00e5got annat \u00e4n en plastig fernissa inte ens duglig nog som lacknafta. All form av genuint allvar f\u00f6rtrycks av filmens imbecilla f\u00f6rst\u00e5nd och de mer emotionella scenerna \u00e4r provocerande konstlade. Addera sedan ett slut som \u00e4r lika utdraget som tuggummi p\u00e5 en skosula. <\/p>\n
Det hela summeras b\u00e4st i filmens mitt d\u00e5 Diego Luna drabbas av allvarliga magproblem och vi tvingas till en pinsam sekvens d\u00e4r underkl\u00e4der spolieras av exakt vad filmen \u00e4r, hundraprocentig skit. <\/p>\n