![\"Sound](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2026\/01\/unnamed-6.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Sound Of Falling
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 9 januari 2026
\nRegi Mascha Schilinski<\/p>\n
Tysklands Oscarsbidrag 2025 har – f\u00f6rutom \u00e4ran att representera landet, bel\u00f6nats med jurypriset fr\u00e5n Cannes filmfestival. F\u00f6rhandssnacket har varit lyriskt och \u00f6ronbed\u00f6vande positivt. Nog finns h\u00e4r aspekter v\u00e4rda att appl\u00e5dera och \u00e4ven bli imponerad av men som helhet blir det l\u00e5ngtifr\u00e5n s\u00e5 full\u00e4ndat som beundrarna lovat. <\/p>\n
N\u00e4r en film aktivt v\u00e4ljer att bryta mot alla trender och g\u00e5 utanf\u00f6r de flesta kommersiella normer brukar ocks\u00e5 begreppet utmaning snabbt infinna sig. Inte bara vad g\u00e4ller produktionen utan ocks\u00e5 f\u00f6r publiken, n\u00e5gra av filmv\u00e4rldens b\u00e4sta exempel har varit pr\u00f6vande och l\u00e5ngtifr\u00e5n l\u00e4tta att ta in. Det kan antingen handla om en ohygglig speltid eller att inneh\u00e5llet \u00e4r djupt pr\u00f6vande. B\u00e5da dessa beskrivningar passar ypperligt f\u00f6r Sound Of Falling. Detta \u00e4r tvekl\u00f6st en av 2025 \u00e5rs mest sv\u00e5ra och enigmatiska projekt, inte bara f\u00f6r det osedvanligt l\u00e5ngsamma och utdragna tempot, filmen anv\u00e4nder en ickelinj\u00e4r ber\u00e4ttarstil d\u00e4r de olika narrativen delar f\u00e5 kopplingar bortsett fr\u00e5n milj\u00f6n. Vad som dock f\u00e5r det hela att inte bli fullkomlig – och outh\u00e4rdlig, navelsk\u00e5dning \u00e4r filmens atmosf\u00e4r och – ofta, fantastiska visuella egenskaper. <\/p>\n
Det s\u00e4gs att en films faktiska utseende s\u00e4llan kan v\u00e4ga upp problematiska sidor, men i fallet med Sound Of Falling \u00e4r det om\u00f6jligt att inte erk\u00e4nna att utan det trollbindande fotot eller de sm\u00e4rtsamt intima n\u00e4rbilderna skulle vara en avsev\u00e4rt s\u00e4mre film. Fotografen Fabian Gamper nyttjar ett foto som drar tankarna till Kubricks Barry Lyndon d\u00e4r varenda sekvens s\u00e5g ut som en tidstypisk oljem\u00e5lning. \u00c4ven h\u00e4r framst\u00e5r bilderna som mysteri\u00f6sa tavlor d\u00e4r det vi besk\u00e5dar m\u00e5ste processas \u00e5tskilliga g\u00e5nger f\u00f6r att allt ska kunna urskiljas. Detta bidrar till en n\u00e4stan hypnotisk atmosf\u00e4r som blandar obehag, klaustrofobi och r\u00e4dsla f\u00f6r det ok\u00e4nda. <\/p>\n
Den makal\u00f6st t\u00e4ta st\u00e4mningen lovar gott tidigt, flera g\u00e5nger om k\u00e4nns det som att regiss\u00f6ren Mascha Schilinski laddar upp inf\u00f6r n\u00e5got storslaget, d\u00e4r hon tar filmen vidare till en storslagen stratosf\u00e4r \u00e4r allt arbete k\u00e4nns v\u00e4rt m\u00f6dan. Denna bel\u00f6ning v\u00e4grar dock infinna sig, detta d\u00e5 filmens oerh\u00f6rt fragmenterade och g\u00e5tfulla persona g\u00f6r det n\u00e4rmast om\u00f6jligt att hitta en r\u00f6d tr\u00e5d, inte bara strukturellt utan ocks\u00e5 tematiskt och emotionellt. Det finns \u00f6vergripande insikter och tankar om kvinnans roll i samh\u00e4llet, hur patriarkala strukturer h\u00e4mmar oavsett tidsperiod men allt \u00e4r s\u00e5 pass dolt att det beh\u00f6vs en arme av forensiska tekniker f\u00f6r att f\u00e5 fram det. <\/p>\n
Sound Of Falling blir ist\u00e4llet ett sorts pussel d\u00e4r bitarna st\u00e4ndigt r\u00f6r sig, inte f\u00f6r att addera n\u00e5got av ber\u00e4ttarm\u00e4ssigt v\u00e4rde utan f\u00f6r att f\u00f6rs\u00f6ka addera on\u00f6dig mystik. Andrej Tarkovskijs filmer tycks ha varit en massiv inspirationsk\u00e4lla vad g\u00e4ller att \u00f6verl\u00e5ta mycket av tolkningarna till publiken. Men d\u00e4r Tarkovskij var en m\u00e4stare i att faktiskt omsluta fr\u00e5gorna med ett ramverk som gjorde att slutprodukten k\u00e4ndes komplett l\u00e4mnar Schilinski s\u00e5 pass mycket l\u00f6st och otydligt att intresset snart falnar. De olika ber\u00e4ttelserna varierar ocks\u00e5 kraftigt vad g\u00e4ller intresseniv\u00e5, d\u00e4r ett par lyckas att vara b\u00e5de suggestiva \u00e4ven ot\u00e4cka \u00e4r andra rent flamsiga och fullkomligt ointressanta. M\u00e5nga g\u00e5nger k\u00e4nns det hela \u00f6verambiti\u00f6st och l\u00e5ngtifr\u00e5n s\u00e5 slipat som filmen vill ge sken av, ist\u00e4llet framst\u00e5r filmens g\u00e5tfulla karakt\u00e4r som ett r\u00e4tt pretenti\u00f6st kamouflage f\u00f6r att d\u00f6lja att det finns allvarliga brister i den faktiska visionen. <\/p>\n
Genom den delvis makal\u00f6sa st\u00e4mningen och flera moment som \u00e4r h\u00e5rresande effektiva lyckas Mascha Schilinski ta filmen \u00f6ver m\u00e5llinjen, men det inte den episka triumf som lyriska kritiker lovar, \u00e4n mindre de stora f\u00f6rhoppningar som den faktiska filmen flera g\u00e5nger ingjuter. Ist\u00e4llet blir det hela ett delvis lyckat experiment som hade kunnat full\u00e4ndas med en gnutta mindre ambivalens.<\/p>\n