{"id":200456,"date":"2025-12-22T15:54:53","date_gmt":"2025-12-22T14:54:53","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=200456"},"modified":"2025-12-23T09:42:18","modified_gmt":"2025-12-23T08:42:18","slug":"overraskar-och-imponerar-genom-att-samtidigt-vara-viskonstens-forvaltare-och-fornyare-david-ritschard-pa-storan","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=200456","title":{"rendered":"\u00d6verraskar och imponerar genom att samtidigt vara viskonstens f\u00f6rvaltare och f\u00f6rnyare – David Ritschard p\u00e5 Storan"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

19\/12 2025 <\/p>\n\n\n\n

Stora Teatern i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

Arrang\u00f6r: Frihamnen Event<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Tack vare uppd\u00e4mt publiktryck anordnades tre konserter p\u00e5 Storan. Jag fick utm\u00e4rkt plats p\u00e5 f\u00f6rsta balkong f\u00f6r S\u00f6derkisens premi\u00e4r i G\u00f6teborg. David Ritschard blev som f\u00f6rutsp\u00e5tts mycket varmt mottagen, ocks\u00e5 i en stad han skulle ha kunnat frukta f\u00f6r rivaliserande bakgrund, \u00e5tminstone vad betr\u00e4ffar fotbollsfans. N\u00e5got som artisten ber\u00f6r i ett par av sina underh\u00e5llande mellansnack. Som kulturskribent och musikrecensent k\u00e4nde jag till att s\u00e5ngarens och l\u00e5tskrivarens popularitet, sprungen ur bluegrass och country som gjorde honom sj\u00e4lvskriven i SVT:s Jills veranda<\/em>, stadigt v\u00e4xt sedan solodebuten 2019. Han f\u00e5r numera betraktas som ett fenomen, en etikett f\u00f6rst\u00e4rkt medialt av sviktande h\u00e4lsa. I b\u00f6rjan av \u00e5ret fick en radda spelningar skjutas upp p\u00e5 grund av operation och sjukhusvistelse och tidigare blandmissbrukaren har lyckats med bedriften att kollapsa tv\u00e5 g\u00e5nger offentligt.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r det g\u00e4ller hans musik kan det anses tillh\u00f6ra allm\u00e4nbildningen att ha viss koll. Po\u00e4ngterade bristen f\u00f6r arrang\u00f6ren. Var verkligen en novis n\u00e4r jag satte mig till r\u00e4tta p\u00e5 Storan efter ett glas i baren som uppladdning. En institution i G\u00f6teborgs musikliv som jag intervjuat fr\u00e5gade mig om han kommit r\u00e4tt. Och det fanns fler musiker jag k\u00e4nde igen i publiken. Var som sagt n\u00e4stan helt blank inf\u00f6r dessa spelningar med annorlunda s\u00e4ttning, hade anm\u00e4rkningsv\u00e4rt nog inte lyssnat in mig p\u00e5 den karismatiske artistens tre album, ist\u00e4llet h\u00e5llit till godo med liveklipp p\u00e5 Youtube. Kan omg\u00e5ende avsl\u00f6jas att jag imponerades \u00f6ver kontrollen p\u00e5 uttryck, hur det sjungs och hur teman f\u00e4rgas i features av instrumentalister. I fonden projiceras f\u00f6r \u00f6vrigt den spruckna tallrik som symboliserar genombrottet Bl\u00e5b\u00e4rskungen,<\/em> n\u00e4st senaste full\u00e4ngdaren f\u00f6r n\u00e5gon som tidigare haft en karri\u00e4r i s\u00e4rskilt Spinning Jennies och sjungit duetter med H Self, Lisa Ekdahl, Frida Hyv\u00f6nen och Magnus Carlsson.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

D\u00e5 jag har inside information och efter f\u00f6rfr\u00e5gan f\u00f6rsetts med fakta kommer h\u00e4r turn\u00e9ns s\u00e4ttning. Efter paus f\u00e5r entusiastisk publik som en bonus l\u00e4ra k\u00e4nna 36-\u00e5ringens vapendragare Jenny Almsenius. Ber\u00e4ttas att Cornelis var utl\u00f6sande gemensamma intresset och n\u00e4r kontakten etablerats en passion f\u00f6r svenskspr\u00e5kig visa kan man anta. Fick p\u00e5 allvar ”upp \u00f6ronen” f\u00f6r denna stora beg\u00e5vning n\u00e4r jag f\u00f6r Orkesterjournalen recenserade hennes Povel Ramel-tribut, senaste \u00e5ren h\u00f6rt henne live flera g\u00e5nger och h\u00e4nryckt skrivit. H\u00e4r har hon anlitats i egenskap av vokalist, l\u00e5tskrivare, duettpartner och munspelare. I en visa h\u00e4nger hon p\u00e5 sig sin akustiska gitarr. Kapellm\u00e4staren heter Jonatan Lundberg ( Jakob Hellman, Mattias Alkberg) och trakterar flygel och keys. I en l\u00e5t trummar han taktfast p\u00e5 den puka som placerats bredvid bl\u00e5set Han \u00e4r dessutom verksam som sk\u00e5despelare, producent och soloartist. P\u00e5 andra sidan av scen huserar i hatt Ola Gustafsson, en av Sveriges mest respekterade gitarrister och producenter som inte s\u00e4llan f\u00f6rekommer n\u00e4r SVT s\u00e4nder galor fr\u00e5n Cirkus. D\u00e4remot turnerar han ytterst sparsamt. Var nog tio-femton \u00e5r sedan jag senast h\u00f6rde honom live, vilket bidrog till lusten att ans\u00f6ka om g\u00e4stbiljett. Inf\u00f6r varje l\u00e5t byts gitarr eller s\u00e5 s\u00e4tter han sig vid sin pedal steel.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Den tre personer starka bl\u00e5ssektionen har lagt ut sysslan att arra p\u00e5 n\u00e5gon av sig sj\u00e4lva. De best\u00e5r av den f\u00f6r mig obekante Simon Skogh p\u00e5 sousafon, bastrombon och dragspel, Tilde Schweitzer p\u00e5 trombon vars ansikte prytt landets jazzmagasin. Jag har h\u00f6rt henne live i renommerade storband och det egna storbandet hon skriver f\u00f6r lyssnades p\u00e5 i P2. Trumpetare Linnea Jonsson har jag tr\u00e4ffat flera g\u00e5nger. H\u00f6rt henne i egna gruppen (till och med p\u00e5 releasekonsert p\u00e5 Nef) och med n\u00e5gra av Sveriges vassaste storband och d\u00e4rut\u00f6ver i uppskattande ordalag recenserat trumpetarens egentillverkade album. Skoogh har ing\u00e5tt i Tengholm\/ Ullberg Big Band och varit en av initiativtagarna till \u00d6m Kombo.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Bekr\u00e4ftas omg\u00e5ende vilken status Ritschard uppn\u00e5tt p\u00e5 egna meriter, hj\u00e4lteglorian buren med \u00f6dmjuk stolthet sprider en omissk\u00e4nnlig v\u00e4rme. Den har f\u00f6tts ur en v\u00e4xelverkan initierad av h\u00e4ngivna fans, borgar f\u00f6r flera extranummer. Att artisten \u00e4r k\u00e4nd f\u00f6r att ha haft nerverna utanp\u00e5 m\u00e4rks inte, d\u00e4remot bekr\u00e4ftas ober\u00e4kneligt beteende genom kommentarer mitt i l\u00e5tar eller omstart n\u00e4r han inte \u00e4r n\u00f6jd med n\u00e5gon detalj. Endast vid ett enstaka tillf\u00e4lle tappas orientering och d\u00e5 v\u00e4nds blicken mot kapellm\u00e4staren. Sofistikerade arr har utarbetats av hans livemusiker och vad betr\u00e4ffar konsertens original \u00e4r de ofta resultatet av samarbeten. Intensiteten och f\u00f6rdelningen av fokus styrs med stamp i scengolvet och direktiv med armen. Ritschard beh\u00e4rskar p\u00e5 ett beundransv\u00e4rt vis sitt vokala register, de planerade infallen i mellansnack till vilka impulser i stunden adderas och har full koll p\u00e5 verser, ocks\u00e5 de sn\u00e5riga. Kan inte uppt\u00e4cka att hj\u00e4lpmedel anv\u00e4nds. Ska till\u00e4ggas hur oerh\u00f6rt sk\u00f6nt det \u00e4r att slippa de enkla l\u00f6sningarnas agiterande i underh\u00e5llande och sammanbindande mellansnack. Finns inget mj\u00e4kigt i viljan till inkludering ist\u00e4llet f\u00f6r uppdelning.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Brukar inte studera texter. Vid en generell sammanfattning st\u00e5r sig dessa underfundigt personliga och hudl\u00f6st existentiella alster, skapligt i konkurrens med de frapperande m\u00e5nga covers som ing\u00e5r i hans show. P\u00e5 senaste albumet tolkas andras l\u00e5tar signerade Alf Robertson, Ola Magnell, Dan Berglund samt finlandssvenska poemet Vid Roines strand <\/em>skrivet av Zacharias Topelius och tonsatt av en irl\u00e4ndare.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

L\u00e5t oss f\u00f6r enkelhets skull avhandla avdelningen best\u00e5ende av covers f\u00f6rst. Som seden p\u00e5bjuder g\u00f6r huvudpersonen entr\u00e9 efter bandet, tar vid i doldisen Charlie Engstrands Ingen r\u00f6r mig l\u00e4ngre <\/em> vars tidl\u00f6sa vemod f\u00e5r mig att t\u00e4nka p\u00e5 Bellman. V\u00e4rmen str\u00f6mmandes fr\u00e5n salong \u00e4r p\u00e5taglig, fascinerande f\u00f6r mig som upplever allt som en premi\u00e4r. pirr av behag och lycka uppst\u00e5r, vilka i somliga sekvenser \u00f6verg\u00e5r i ett extatiskt tillst\u00e5nd. Vi f\u00e5r finna oss i \u00e4kta huvudstads-nostalgi i Sigge Skoog<\/em>, fint utkristalliserad betraktelse signerad Olle Adolphson fr\u00e5n det ljuva 60-talet med Gustafssons ackord p\u00e5 akustisk gitarr i framkant. Vi tillfr\u00e5gas allehanda ting, bland om Torstein Bergman \u00e4r oss bekant. Finner det tveksamt att majoriteten i s\u00e5 gott som fullsatta Storan har vetskap. Tippar att desto fler associerar dennes Om du n\u00e5nsin kommer fram till Samarkand <\/em>med Lill Lindfors som fick en hit med storsinta s\u00e5ngen om k\u00e4rlek som tagit slut. Ett k\u00e4nnetecken f\u00f6r artisten som gick fr\u00e5n kult till \u00e4lskad av stor skara \u00e4r otvivelaktigt att det sentimentala bejakas. R\u00f6rande och s\u00e4llsamt, skickligt h\u00e5lls st\u00e5ngen mot en alltf\u00f6r s\u00f6tsliskig estetik. Ovan n\u00e4mnda Vid Roines strand <\/em>\u00e4r en vals vars harmonik med feature p\u00e5 pedal steel g\u00e5r direkt till hj\u00e4rtat. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Ritschard har den goda smaken att inf\u00f6rliva Dan Berglunds visskatt fr\u00e5n tv\u00e5 perioder. Typiskt nog undras om det finns n\u00e5gra j\u00e4rnarbetare bland biljettinnehavarna. Instinktivt g\u00e5r tanken till mitt slit nattetid under trettioett \u00e5r p\u00e5 postterminal. En j\u00e4rnarbetares visor <\/em>varifr\u00e5n Bullen har firat <\/em>h\u00e4mtas, har jag p\u00e5 en lite knastrig vinylplatta. Att det p\u00e5 samma mytomspunna skiva finns en magisk kampl\u00e5t till\u00e4gnad de som omkommer i arbetsplatsolyckor och som upphovsmannen tillsammans med publik fortfarande framf\u00f6r, \u00e4r s\u00e5 befriande egensinnigt att den valts bort. Ist\u00e4llet levereras Berglunds osminkade i \u00e4rlighetens namn osentimentala G\u00f6teborgs-skildring Nattvandrare <\/em>fr\u00e5n 1987 med m\u00e4ktigt intro fr\u00e5n bl\u00e5sarna. Inf\u00f6r Balladen om K <\/em>vars vindlande gripande text sj\u00f6ngs som duett utslungas fr\u00e5n scen om det sitter n\u00e5gra Bj\u00f6rn Afzelius-fans i salongen.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Fr\u00e5n honom \u00e4r steget inte l\u00e5ngt till Mikael Wiehe vars alzheimer antyds. Countrybarden hedrar honom med tv\u00e5 v\u00e4sensskilda tolkningar. Dels m\u00e4sterverket Ska nya r\u00f6ster sjunga, <\/em>i gedigen r\u00f6rande version utan att n\u00e5 upp till niv\u00e5n hos Monica Z. Dels genom ett furi\u00f6st konsertkr\u00f6n i och med stackato-attacken vars vassa kanter inramar Wiehes \u00f6vers\u00e4ttning av Masters of War <\/em>(B. Dylan) d\u00e4r elgitarrens repetitiva riff frontar underst\u00f6dd av snortajt statement fr\u00e5n br\u00f6tigt bl\u00e5s och ob\u00e4ndig trumma. Oemotst\u00e5ndlig triumf som bryter m\u00f6nstret. 2022 h\u00f6rdes f\u00f6r \u00f6vrigt den suver\u00e4ne Dylan-tolkaren sjunga den rockigt ilskna uppg\u00f6relsen i min hemstad (recension i K-bloggen) och jag har hans samarbete med Totta N\u00e4slund p\u00e5 cd d\u00e4r \u00f6vers\u00e4ttning f\u00f6rst f\u00f6rekom.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Denna l\u00e5nga subjektiva redog\u00f6relse liknar en kringg\u00e5ende r\u00f6relse. Varf\u00f6r inte ta upp Jenny Almsenius lyckade medverkan? Tycks medveten om att i egenskap av bonusartist m\u00f6ter hon en ny publik. Efter paus f\u00e5r hon \u00e4ga scen ett slag. Inleder med akustisk gitarr i Aldrig l\u00e4mna, <\/em>en s\u00f6t visa de flesta till skillnad fr\u00e5n mig k\u00e4nde till. Sjungs \u00f6msint till komp av pedal steel och trombon. Till vad som l\u00e5ter som en basgitarr och eget munspelande framf\u00f6rs bluesen Floden <\/em>som tillkom n\u00e4r hon precis b\u00f6rjat turnera f\u00f6r cirka tjugo \u00e5r sedan. Publiken charmas av utstr\u00e5lningen och h\u00e4pnar sannolikt \u00f6ver musikaliteten hon besitter. I b-delen av Inte h\u00e4r (n\u00e4r jag \u00e4r h\u00e4r) <\/em>\u00e5terkommer huvudrollsinnehavaren f\u00f6r att brista ut i duett i en text jag klassar som en av de fr\u00e4msta han skrivit. Ovan n\u00e4mnd ”Affe-cover” framf\u00f6rs som duett d\u00e4r uttrycksfulla r\u00f6sterna backas upp effektfullt av dragspel och pukans hj\u00e4rtslag. Jennys st\u00e4mma levererar ett emotionellt outro som ger mig rysningar, n\u00e4ra nog g\u00e5shud.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Trots ansenlig l\u00e4ngd p\u00e5 recensionen \u00e4r l\u00e5ngt ifr\u00e5n alla inslag redovisade. Men beh\u00f6ver runda av f\u00f6r att formatet ska vara n\u00e5gorlunda hanterbart. Noterar f\u00f6rdelaktigt ljud! Bara n\u00e5gon enstaka g\u00e5ng rubbas balansen en smula varvid inneh\u00e5llet i verser inte riktigt kan urskiljas. Samtliga musiker f\u00e5r gl\u00e4nsa i korta sekvenser, antingen i intron eller features. Bl\u00e5sarna kliver fram och g\u00f6r avtryck n\u00e4r det \u00e4r deras tur. Ritschard ger mest plats f\u00f6r Linnea Jonssons betagande, full\u00e4ndade fraser p\u00e5 trumpet. Ett klokt beslut som f\u00f6rst\u00e4rker passionen, v\u00e4rmen och engagemanget som emanerar fr\u00e5n scen. Som v\u00e4ntat blir det ett knippe extranummer och till slut mer eller mindre p\u00e5 anmodan reser sig folk upp. Och d\u00e5 vill merparten av publiken och de som \u00e4r p\u00e5 scen f\u00f6rl\u00e4nga stunden av rusig bubblande gl\u00e4dje s\u00e5 l\u00e4nge som m\u00f6jligt. N\u00e4rvaron \u00e4r s\u00e5 stark och innerlig att den b\u00e4st l\u00e5ter sig j\u00e4mf\u00f6ras med den som Freddie Wadling utstr\u00e5lade. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Vad f\u00f6rt\u00e4ljer d\u00e5 min anteckningsbok om fler h\u00f6jdpunkter, g\u00e5r det att tyda vad som nedtecknats i m\u00f6rkret? Kan utr\u00f6na att titell\u00e5ten Bl\u00e5b\u00e4rskungen <\/em>g\u00f6r intryck, att texternas ber\u00e4ttelser \u00f6verlag har en drabbande dimension, att kvinnliga bl\u00e5sarna fungerar f\u00f6rtj\u00e4nstfullt som k\u00f6r i exempelvis Nyskrubbat badrum och k\u00f6k<\/em>, att mellansnack fogar samman showen till en sympatisk inkluderande helhet p\u00e5 temat v\u00e4nskap, att Gustafssons noga framtagna licks och riff fylls ut alldeles ypperligt p\u00e5 klaviatur och av lysande bl\u00e5ssektionen, att Duplantis blues <\/em>p\u00e5minner om extasen signifikativ f\u00f6r H\u00e5kan Hellstr\u00f6ms tonspr\u00e5k som uppst\u00e5r efter att den vackra melodin broderats ut av Lundberg, att den gripande sj\u00e4lvbiografiska uppg\u00f6relsen i serenaden F\u00f6nster <\/em>vad betr\u00e4ffar soundet leder tanken till Peter LeMarc, att bl\u00e5sarnas intro till N\u00e4r jag ser en bro <\/em>\u00e4r svindlande delikat, att det fr\u00e5gas om vi k\u00e4nner till Mascots (svenskt popband sent 60-tal) som introduktion till ytterligare en cover: F\u00f6rfalskare finns <\/em>av Fria Proteatern, att mannen i h\u00f6gform inte kan motst\u00e5 en blinkning till oss genom att framf\u00f6ra sin lovs\u00e5ng till S\u00f6der och Bajen samt att alt country-vibbarna blir som mest framtr\u00e4dande i andra extranumret \u00c4n g\u00e5r det v\u00e5gor. <\/em><\/p>\n\n\n\n

St\u00e4ller sent omsider in mig i ledet som nyfr\u00e4lst fan. Inser nu varf\u00f6r hans beundrare vill befinna sig i denna livebubblan s\u00e5 ofta det g\u00e5r. \u00c4r inte riktigt p\u00e5 samma v\u00e5gl\u00e4ngd som kollegor n\u00e4r det g\u00e4ller hysterin kring H\u00e5kan Hellstr\u00f6m, ABBA-revival eller ens oreserverade hyllningarna till Jesper Lindell. Men i fallet David Ritschard och hans livemusik h\u00e4vdas believe the hype.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

19\/12 2025 Stora Teatern i G\u00f6teborg Arrang\u00f6r: Frihamnen Event Tack vare uppd\u00e4mt publiktryck anordnades tre konserter p\u00e5 Storan. Jag fick utm\u00e4rkt plats p\u00e5 f\u00f6rsta balkong f\u00f6r S\u00f6derkisens premi\u00e4r i G\u00f6teborg. David Ritschard blev som f\u00f6rutsp\u00e5tts mycket varmt mottagen, ocks\u00e5 i en stad han skulle ha kunnat frukta f\u00f6r rivaliserande bakgrund, \u00e5tminstone vad betr\u00e4ffar fotbollsfans. N\u00e5got […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,13624],"tags":[],"class_list":["post-200456","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200456","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=200456"}],"version-history":[{"count":23,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200456\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":200512,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200456\/revisions\/200512"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=200456"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=200456"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=200456"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}