![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/12\/unnamed-2-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Nouvelle Vague
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 19 december 2025
\nRegi Richard Linklater <\/p>\n
Regiss\u00f6ren Richard Linklaters f\u00f6rm\u00e5ga att byta genre och stil likt en kameleont g\u00e5r inte att undg\u00e5 men \u00e4ven respektera. Fr\u00e5n den relativt l\u00e4ttsamma och charmiga Hit Man med Glen Powell till den episka livsstudien Boyhood har Linklater en rad distinkta filmer under sitt b\u00e4lte. De st\u00e4ndiga genrebytena har dock lett till att det inte \u00e4r helt l\u00e4tt att s\u00e4tta fingret p\u00e5 regiss\u00f6rens unika styrkor – \u00e4n mindre signum. Linklaters kunskaper och f\u00e4rdigheter inom personregi eller dramaturgi \u00e4r \u00f6ver det normala men knappast exceptionella. Att Linklater inte heller har gjort en film som gjort n\u00e5got genuint avtryck sedan n\u00e4mnda Boyhood s\u00e4ger ocks\u00e5 n\u00e5got om att de kraftiga skiftena och den h\u00f6ga produktionstakten av diverse filmer resulterat i alltf\u00f6r m\u00e5nga projekt som – olyckligtvis, endast kan kategoriseras som stapelvaror. <\/p>\n
Nouvelle Vauge m\u00e5 behandla \u00e4mnen och personer som kan st\u00e4mplas som rena helgon inom filmkonsten men \u00e4nnu en g\u00e5ng blir resultatet endast godtagbart, l\u00e5ngtifr\u00e5n den storslagna och djupa examination som hade varit befogad sett till \u00e4mnet. Linklater \u00e4r inte fr\u00e4mmande f\u00f6r tunga \u00e4mnen, men han har alltid haft n\u00e4ra till en diskret – men mycket varm, humor. Och f\u00f6r att vara en film som studerar filmmakare vars id\u00e9er och visioner f\u00e5r ordet pretenti\u00f6st att framst\u00e5 tafatt finns det ett behov att addera ett m\u00e5tt av komik, detta f\u00f6r att inte g\u00f6ra det hela alltf\u00f6r syrefattigt och livl\u00f6st. Nouvelle Vauge \u00e4r ocks\u00e5 avsev\u00e4rt mer tillg\u00e4nglig och l\u00e4ttsam \u00e4n den film och regiss\u00f6r som den faktiskt studerar. Linklaters vilja att g\u00f6ra det hela n\u00e5gorlunda v\u00e4lkomnande f\u00f6r de som inte stirrat sig blinda p\u00e5 termer som mise-en-sc\u00e8ne m\u00e5ste appl\u00e5deras. Samtidigt resulterar det i att den centrala f\u00f6rhoppningen kring att f\u00f6rklara storheten g\u00e4llande Jean Luc Godard och debuten Till Sista Andetaget blir alltf\u00f6r simpel. I och med det massiva karakt\u00e4rsgalleriet med legendariska regiss\u00f6rer som Fran\u00e7ois Truffaut och Roberto Rossellini sker snabba och rej\u00e4lt grovhuggna introduktioner, detta med namnskyltar som utg\u00e5r fr\u00e5n att det skall vara nog f\u00f6r att publiken skall inse den historiska betydelsen. Linklater gl\u00f6mmer dock bort att g\u00f6ra portr\u00e4tt som \u00e4r det minsta tredimensionella. Om detta bara g\u00e4llt f\u00f6rbipasserande filmikoner hade det varit en sak, men \u00e4ven filmens viktigaste personer som Godard och Jean-Paul Belmondo framst\u00e5r tunna och ibland som rena karikatyrer. Introduktionen av Belmondo tangerar att likna en ofrivillig parodi, detsamma kan s\u00e4gas om flertalet andra scener d\u00e4r det \u00e4r genuint sv\u00e5rt att avg\u00f6ra om det faktiskt \u00e4r avsiktlig komik eller inte, en indikation p\u00e5 att Linklater inte helt har kontroll \u00f6ver sin film. <\/p>\n
Det finns ocks\u00e5 ett \u00f6vergripande problem med att majoriteten av dialogen framf\u00f6rs p\u00e5 franska. \u00c4ven om det bidrar till en autenticitet \u00e4r det uppenbart att Linklater sj\u00e4lv inte beh\u00e4rskar spr\u00e5ket och har anv\u00e4nt ett b\u00f6kigt system d\u00e4r producenten och manusf\u00f6rfattaren Mich\u00e8le P\u00e9tin fungerat som en sorts lingvistik kontrollant. Detta g\u00f6r att den franska dialogen inte framf\u00f6rs med samma naturliga svada och sj\u00e4lvklarhet som om en regiss\u00f6r som beh\u00e4rskar spr\u00e5ket hade st\u00e5tt f\u00f6r regin. Samma lite stela och olustiga k\u00e4nsla som d\u00e5 Pedro Almod\u00f3var regisserade sin f\u00f6rsta engelskspr\u00e5kiga film The Room Next Door. \u00c4n mer uppenbart blir detta i de f\u00e5 engelsktalande scenerna d\u00e5 Linklater visar upp en helt annan bekv\u00e4mlighetsfaktor. <\/p>\n
Trots dessa flagranta fel finns det ocks\u00e5 mycket att gilla, faktum \u00e4r att Nouvelle Vague har ett f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt h\u00f6gt underh\u00e5llningsv\u00e4rde. Linklaters charmiga och hj\u00e4rtliga humor f\u00e5r gott om utrymme, framf\u00f6rallt i den kaotiska produktionen d\u00e4r Godards vansinnesvisioner st\u00e4ndigt pr\u00f6var t\u00e5lamodet hos alla involverade. Portr\u00e4ttet av Seberg \u00e4r ocks\u00e5 lysande, med en f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt stabil Zoey Deutch. Det \u00e4r sv\u00e5rt att inte tr\u00e5na efter en mer Seberg-centrerad film av Linklater, inte Kristen Stewart clownshowen vi fick uth\u00e4rda f\u00f6r sex \u00e5r sedan. Ut\u00f6ver det \u00e4r filmen visuellt lysande vad g\u00e4ller att f\u00e5nga utseendet fr\u00e5n Godards film, flera visuella hyllningar f\u00f6rekommer men det \u00e4r kompositionen och n\u00e4rbilderna som bidrar till en fantastiskt trov\u00e4rdig upplevelse som helt och h\u00e5llet kommer undan att vara det minsta anakronistisk. <\/p>\n
Nouvelle Vague \u00e4r kanske inte s\u00e5 full\u00e4ndad och medryckande som kunde anas fr\u00e5n \u00e4mnet, men det \u00e4r en m\u00e4rkligt underh\u00e5llande och rapp film som kan avnjutas av n\u00e4stan vem som helst, n\u00e5got som inte kan s\u00e4gas om den faktiska filmen som st\u00e5r i centrum. <\/p>\n