{"id":200186,"date":"2025-12-10T15:37:20","date_gmt":"2025-12-10T14:37:20","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=200186"},"modified":"2025-12-10T15:37:21","modified_gmt":"2025-12-10T14:37:21","slug":"teaterkritik-pelicot-rattgangen-teatern-som-vagrar-lata-varlden-titta-bort","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=200186","title":{"rendered":"Teaterkritik: Pelicot-r\u00e4ttg\u00e5ngen \u2013 teatern som v\u00e4grar l\u00e5ta v\u00e4rlden titta bort"},"content":{"rendered":"

\"\"
\nFoto Marja Koivisto<\/em><\/p>\n

Pelicot-r\u00e4ttg\u00e5ngen<\/strong>
\nEtt projekt fr\u00e5n Vienna Festival (Wiener Festwochen) \/ Free Republic of Vienna i samarbete med Festival d\u2019Avignon.
\nVisades p\u00e5 Dramaten 9 december 2025<\/p>\n

Det finns f\u00f6rest\u00e4llningar som bygger fiktion. Och s\u00e5 finns Pelicot-r\u00e4ttg\u00e5ngen \u2013 en teater som inte skapar en ber\u00e4ttelse, utan \u00e5terskapar den. En r\u00e4tteg\u00e5ng som redan skakat v\u00e4rlden, fyllt f\u00f6rstasidor och splittrat familjer. Det \u00e4r detta som g\u00f6r upps\u00e4ttningen unik: den tolkar inte ett brott, den iscens\u00e4tter processen sj\u00e4lv. Punkt f\u00f6r punkt. R\u00f6st f\u00f6r r\u00f6st. Ett drama vars r\u00e5material \u00e4r verkligheten.<\/p>\n

Ett manifest i scenform<\/strong>
\nF\u00f6rest\u00e4llningen \u00f6ppnar som ett slags manifest \u2013 ett riktat ljus som br\u00e4nner bort alla m\u00f6jligheter till bekv\u00e4m distans. Publiken vet vad som h\u00e4nt. Rubrikerna har redan etsats fast. Men h\u00e4r f\u00f6rflyttas man in i rummet d\u00e4r allt faktiskt sades, gr\u00e4t, brast. Regin tvingar oss n\u00e4ra, inte genom effekter utan genom en kirurgisk klarhet: varje ljuspunkt fungerar som en p\u00e5minnelse om att sanningen inte g\u00e5r att skugga.<\/p>\n

En historisk resonansbotten<\/strong>
\nParallellen till Scum-manifestet ligger som en dov resonans, inte som ideologi utan som estetisk referens. D\u00e4r Solanas anv\u00e4nde \u00f6verdrift som vapen, anv\u00e4nder Pelicot-r\u00e4ttg\u00e5ngen realismens obevekliga precision. Referensen fungerar som en lins \u2013 en f\u00f6rdjupning av den vrede och de strukturer som l\u00e5ngsamt normaliserar v\u00e5ld.<\/p>\n

Brottet som v\u00e4rlden tvingades se<\/strong>
\nI centrum st\u00e5r ett brott som knappt g\u00e5r att omfatta: en man som under tio \u00e5r drogar och v\u00e5ldtar sin medvetsl\u00f6sa fru, Gicelle Pelicot. Vid hans sida st\u00e5r femtio m\u00e4n som tackat ja till att delta. Ytterligare trettio m\u00e4n syns i filmerna men \u00e4r oidentifierade. Det som redan \u00e4r outh\u00e4rdligt i text blir p\u00e5 scen n\u00e4rmast bed\u00f6vande just f\u00f6r att det presenteras utan stilisering. Det \u00e4r bredden \u2013 \u00e5ldrar, yrken, relationer, samh\u00e4llspositioner \u2013 som g\u00f6r ber\u00e4ttelsen s\u00e5 sv\u00e5r att v\u00e4rja sig mot. V\u00e5ldet framtr\u00e4der inte som ett undantag. Det \u00e4r ett n\u00e4tverk.<\/p>\n

Gicelles tystnad \u2013 och hennes uppbrott<\/strong>
\nGenom r\u00e4tteg\u00e5ngsprotokollen och vittnesm\u00e5len skildrar pj\u00e4sen Gicelles f\u00f6rsta handlingar efter avsl\u00f6jandet. Hur hon packar tv\u00e5 v\u00e4skor, tar sin hund och l\u00e4mnar ett helt liv bakom sig. Inte f\u00f6r att g\u00f6mma sig, utan f\u00f6r att \u00f6verleva. I fyra \u00e5r lever hon som en parentes innan hon tvingas fatta sitt mest betydelsefulla beslut: att inte g\u00f6mma sig bakom lyckta d\u00f6rrar, utan m\u00f6ta v\u00e4rlden med \u00f6ppen blick.<\/p>\n

N\u00e4r avsl\u00f6jandet spr\u00e4ngde offentligheten<\/strong>
\nF\u00f6r\u00f6varen grips efter att ha filmat kvinnors underliv i ett k\u00f6pcentrum. D\u00e4refter f\u00f6ljer presskonferenser, beslagtagna h\u00e5rddiskar, hundratals filmer och foton. Allt \u00e4r v\u00e4lk\u00e4nt \u2013 men p\u00e5 scen f\u00e5r det en annan tyngd. F\u00f6rest\u00e4llningen f\u00f6rs\u00f6ker inte f\u00f6rst\u00e4rka materialet, utan \u00e5teruppr\u00e4tta dess m\u00e4nskliga konsekvenser. H\u00e4r p\u00e5minns publiken om vad v\u00e4rlden s\u00e5g, och vad den valde att g\u00f6ra med den kunskapen.<\/p>\n

Den ofrivilliga ikonen<\/strong>
\nGicelles beslut att placera skammen d\u00e4r den h\u00f6r hemma, hos f\u00f6r\u00f6varen, f\u00f6rvandlas till ett globalt symbol\u00f6gonblick. 170 000 m\u00e4nniskor vill nominera henne till Nobels fredspris. Vittnesv\u00e5gen som f\u00f6ljer visar hur kvinnor fortfarande tvingas b\u00e4ra bevisb\u00f6rdan i ett system d\u00e4r endast en br\u00e5kdel av det anm\u00e4lda sexuella v\u00e5ldet leder till f\u00e4llande dom. Flickor och kvinnor m\u00f6ter misstro, skuldbel\u00e4ggning och f\u00f6rh\u00f6r som \u00f6ppnar s\u00e5ren p\u00e5 nytt. Pj\u00e4sen ger deras erfarenheter en plats som inte g\u00e5r att bortf\u00f6rklara.<\/p>\n

Ett kalejdoskop av sanningar<\/strong>
\nF\u00f6rest\u00e4llningens mest drabbande grepp \u00e4r hur den presenterar r\u00e4tteg\u00e5ngen som ett kalejdoskop av r\u00f6ster. F\u00f6rh\u00f6r, expertutl\u00e5tanden, barnens utsagor, psykologers analyser, advokaters strategier, domarnas sakliga spr\u00e5k, journalisters texter, aktivisters rop fr\u00e5n gatan \u2013 allt \u00e5terges exakt men fragmenterat. Resultatet \u00e4r en sanning som framst\u00e5r b\u00e5de splittrad och glasklar. Publiken tvingas navigera mellan perspektiv som tillsammans bildar en helhet ingen kan blunda f\u00f6r.<\/p>\n

Undanflyktens ekologi<\/strong>
\nGenom m\u00e4nnens f\u00f6rsvar \u2013 barndom, trauman, missf\u00f6rst\u00e5nd \u2013 blir pj\u00e4sen ett koncentrerat studium i ansvarsflykt. Det \u00e4r inga teatergrepp, utan autentiska utsagor som blottas med obehaglig sk\u00e4rpa. F\u00f6rest\u00e4llningen visar hur f\u00f6r\u00f6vare konstruerar egna ber\u00e4ttelser f\u00f6r att slippa se vad de gjort. Slippa ta ansvar f\u00f6r det enda ofr\u00e5nkomliga: att vi alla har en fri vilja att se och uppr\u00e4tth\u00e5lla en medm\u00e4nniskas v\u00e4rde. Det \u00e4r inte k\u00e4nslor och tankar som skadar. Det \u00e4r handlingar.<\/p>\n

N\u00e4r rid\u00e5n faller forts\u00e4tter r\u00e4tteg\u00e5ngen<\/strong>
\nPelicot-r\u00e4ttg\u00e5ngen \u00e4r inte en tolkning av en v\u00e4rldsh\u00e4ndelse. Den \u00e4r en \u00e5tergivning av den, formad till scenkonst med en s\u00e4llsynt kombination av mod och integritet. Resultatet \u00e4r en brutal och n\u00f6dv\u00e4ndig teaterupplevelse som visar att r\u00e4ttvisa inte enbart \u00e4r ett juridiskt f\u00f6rfarande, utan ett rum d\u00e4r samh\u00e4llen tvingas se sig sj\u00e4lva.<\/p>\n

Samtliga \u00e5talade \u2013 51 m\u00e4n \u2013 d\u00f6mdes till l\u00e5nga f\u00e4ngelsestraff. Men efterklangen fr\u00e5n scenen pekar mot n\u00e5got st\u00f6rre: att v\u00e4rlden fortfarande befinner sig mitt i en kamp f\u00f6r r\u00e4ttvisa som b\u00f6rjade l\u00e5ngt innan rid\u00e5n gick upp.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Foto Marja Koivisto Pelicot-r\u00e4ttg\u00e5ngen Ett projekt fr\u00e5n Vienna Festival (Wiener Festwochen) \/ Free Republic of Vienna i samarbete med Festival d\u2019Avignon. Visades p\u00e5 Dramaten 9 december 2025 Det finns f\u00f6rest\u00e4llningar som bygger fiktion. Och s\u00e5 finns Pelicot-r\u00e4ttg\u00e5ngen \u2013 en teater som inte skapar en ber\u00e4ttelse, utan \u00e5terskapar den. En r\u00e4tteg\u00e5ng som redan skakat v\u00e4rlden, fyllt […]<\/p>\n","protected":false},"author":81,"featured_media":200188,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[],"class_list":["post-200186","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200186","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/81"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=200186"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200186\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":200201,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200186\/revisions\/200201"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/200188"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=200186"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=200186"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=200186"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}