{"id":200026,"date":"2025-12-08T21:54:39","date_gmt":"2025-12-08T20:54:39","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=200026"},"modified":"2025-12-11T12:46:32","modified_gmt":"2025-12-11T11:46:32","slug":"ironiska-overdrifter-effektfull-relief-at-valbekant-intrig-stolthet-och-fordom-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=200026","title":{"rendered":"Ironiska \u00f6verdrifter effektfull relief \u00e5t v\u00e4lbekant intrig – Stolthet och f\u00f6rdom p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
pressfoton Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av Robert Shearman efter Jane Austens roman (\u00f6vers\u00e4ttning Anna Berg och Ragna Wei)<\/p>\n\n\n\n

Regi och bearbetning: Ragna Wei<\/p>\n\n\n\n

Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch<\/p>\n\n\n\n

Koreografi: Lidia Woss<\/p>\n\n\n\n

Maskdesign: Maria Agaton<\/p>\n\n\n\n

Ljusdesign: Carina Backman<\/p>\n\n\n\n

Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-J\u00f6rgensen<\/p>\n\n\n\n

Musik: Chris Lancaster<\/p>\n\n\n\n

I rollerna: Beata Hedman, Christoffer Svensson, Ellen Linder (praktikant), Joel M\u00f6ller (praktikant), Carina M Johansson, Johan Friberg, Morten Vang, Lukas Feurst, Anja Scheja (praktikant), Om\u00e9ya Simbizi<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 5\/12 2025 Stora scen G\u00f6teborgs Stadsteater<\/p>\n\n\n\n

Spelas till och med 28\/2 2026<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

H\u00f6r verkligheten inte till vanligheterna f\u00f6r min del att b\u00f6rja med att belysa regiss\u00f6ren och dennes betydelse men h\u00e4r faller det sig naturligt. Har \u00e5tminstone tv\u00e5 g\u00e5nger tidigare recenserat scenkonst norska Ragna Wei satt upp. Syftar dels p\u00e5 en oj\u00e4mn dramatisering av Jane Eyre<\/em> i samma gyllene ton som denna omtumlande premi\u00e4r, dels p\u00e5 att hon h\u00e4rom\u00e5ret golvade publiken med musiksatta ber\u00e4ttelsen om Monica Zetterlunds liv. Kvinnan som undervisat p\u00e5 h\u00f6gskoleniv\u00e5, utbildat sig i Oxford, varit konstn\u00e4rlig ledare f\u00f6r Bor\u00e5s Stadsteater och bildat produktionsbolag verkar dras till klassiker i lika h\u00f6g grad som till samtida ber\u00e4ttelser. Min tes baserad p\u00e5 vad sett \u00e4r att regiss\u00f6ren roas av att anv\u00e4nda ironi som ett genomg\u00e5ende stilmedel. Vad som gjordes modigt fast med varsamhet i Monicas vals <\/em>frossas det i n\u00e4r Ragna Wei bearbetat Robert Shearmans dramatisering av Stolthet och f\u00f6rdom<\/em>, romanen utgiven 1813 som skrevs \u00e4nnu tidigare.<\/p>\n\n\n\n

<\/em>Eftersom det \u00e4r f\u00f6rsta g\u00e5ngen jag besk\u00e5dar en adaption f\u00f6r scen av Jane Austens skarpsinnigt muntra blick p\u00e5 cirkulation inom adliga kretsar, kan inte avg\u00f6ras vad hon tillf\u00f6rt dramatiseringen. Vad jag ist\u00e4llet har med mig d\u00e4r jag sitter p\u00e5 tolfte rad \u00e4r ist\u00e4llet kuri\u00f6st nog en oml\u00e4sning av romanen som deltagare i bokcirkel p\u00e5 bibliotek, j\u00e4mte minnesbilder fr\u00e5n BBC:s succ\u00e9serie med Colin Firth som Darcy fr\u00e5n1995. Den gjorde ju s\u00e5dant best\u00e5ende intryck att den gav upphov till Bridget Jones dagbok.<\/em> Robert Shearman beskriver sin g\u00e4rning som inriktad p\u00e5 komedi. Den 55-\u00e5rige engelsmannen s\u00e4gs syssla med absurdism och fantastik inom genrer som fantasy, sf, magisk realism och svart humor. Serien producerad av BBC fick som bekant fler f\u00f6ljdverkningar. Blev en revival f\u00f6r f\u00f6rfattarinnan. Och p\u00e5 bio s\u00e5g jag exempelvis \u00d6vertalning<\/em> och F\u00f6rnuft och k\u00e4nsla<\/em> vars pj\u00e4sversion p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater 2008 jag recenserade. Kan skjuta in att jag d\u00e5 gjorde en miniintervju f\u00f6r Ny Tid med Ruth Vega Fernandez. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Regiss\u00f6ren vill skildra det irrationella i oss. Menar att k\u00e4rnan i romanen \u00e4r de sociala koderna persongalleriet har att f\u00f6rh\u00e5lla sig till och hur unga m\u00e4nniskor beter sig n\u00e4r de f\u00f6rsta f\u00f6r\u00e4lskelsen omsluter dem. Utan att n\u00e5 upp till samma exceptionella h\u00f6jd som Monicas vals <\/em>lyckas hon t\u00e4mligen v\u00e4l i sina intentioner. Helaftonsf\u00f6rest\u00e4llningen p\u00e5 cirka tre timmar och tio minuter \u00e4r sev\u00e4rd, en audiovisuellt spektakul\u00e4r upplevelse vars dubbla lyckliga slut majoriteten i salongen troligtvis \u00e4r f\u00f6rtrogna med. \u00c4ven om man inte sv\u00e4var i ovisshet om utg\u00e5ngen undras f\u00f6rst\u00e5s med vilken estetik alla turer kommer falla p\u00e5 plats.<\/p>\n\n\n\n

Och halva beh\u00e5llningen med upps\u00e4ttningen ska tillskrivas dubbelarbetande Carina M Johansson. Sj\u00e4lvskriven i sina tv\u00e5 paradroller gl\u00e4nser hon som den nojiga och sj\u00e5piga Mrs. Bennet konstant orolig f\u00f6r sin och sina d\u00f6ttrars framtid. Om m\u00f6jligt \u00e4nnu roligare blir det n\u00e4r h\u00f6gdragna, drottninglika Lady Catherine de Burgh f\u00f6rkroppsligas med suver\u00e4n diktion, med hush\u00e5llerskan (Johan Friberg) i omedelbart sl\u00e4pt\u00e5g. Har sv\u00e5rt att f\u00f6rest\u00e4lla mig att n\u00e5gon annan ur ensemblen skulle g\u00f6ra samma avtryck. Johansson har senaste decenniet i samarbete med instruerande regiss\u00f6rer mejslat fram en mycket g\u00e5ngbar metod f\u00f6r att framst\u00e4lla figurer omedvetna om hur f\u00e5niga de ter sig. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Dramaturg Anna Berg resonerar i en miniess\u00e4 till f\u00f6rest\u00e4llningens program om den ytterst begr\u00e4nsade tillvaro som styrde de tr\u00e5nande och giftasmogna d\u00f6ttrarna, f\u00f6rvisso oerh\u00f6rt mer gynnsam \u00e4n de flestas i landet f\u00f6r drygt tv\u00e5hundra \u00e5r sedan. De debuterar p\u00e5 baler f\u00f6r att g\u00f6ra sig disponibla. Bennets d\u00f6ttrar saknar m\u00f6jlighet att g\u00f6ra sig \u00e5tr\u00e5v\u00e4rda genom f\u00f6rm\u00f6genhet. D\u00e5 \u00e5terst\u00e5r f\u00f6rv\u00e4rvade talanger, charm och eventuell ungdomlig sk\u00f6nhet. Med detta i bagaget tar de sig in p\u00e5 \u00e4ktenskapsmarknaden med r\u00e4nker och rivalitet, g\u00e5r kaxigt p\u00e5 jakt bland tillf\u00e4lligt stationerade milit\u00e4rer och ogifta adelsm\u00e4n. M\u00f6ten p\u00e5 tu man hand sker i salonger och utomhus i tr\u00e4dg\u00e5rdar. F\u00f6r att \u00e5terg\u00e5 till dramaturgens text om att utmana hierarkiers sn\u00e4va utrymme p\u00e5minner hennes uppr\u00e4kning paradoxalt nog om situationen f\u00f6r unga idag som lider av hedersf\u00f6rtryck. Ack s\u00e5 talande att deras skr\u00e4mmande vittnesm\u00e5l eller of\u00f6rl\u00e5tligt tragiska historier skrivs det inga pj\u00e4ser om. <\/p>\n\n\n\n

Stolthet och f\u00f6rdom <\/em>handlar som sagt om sken och faktiska omst\u00e4ndigheter. Bokens psykologiska tr\u00e4ffs\u00e4kerhet och s\u00e4ttet den avsl\u00f6jar pomp\u00f6s snikenhet, hur dygder och f\u00f6rtj\u00e4nster diskret lyfts fram; g\u00f6r den till en evigt aktuell roman. Status tack vare b\u00f6rd men ocks\u00e5 beroende p\u00e5 visad moral, \u00e4r vid sidan om jakten p\u00e5 lycka teman som st\u00e5tt sig. Ber\u00e4ttartekniskt kan intrigen ses som r\u00f6rig och inte helt sannolik, fast f\u00f6rfattarens psykologiserande granskande blick \u00e4r sensationell. Jane Austen m\u00e5ste betraktas som ett geni.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

H\u00f6g tid att tala om att jag l\u00e4ste verket o\u00f6versatt f\u00f6r drygt fyrtio \u00e5r sedan i samband med de tv\u00e5 terminer jag studerade engelska i Brighton. Har en utg\u00e5va fr\u00e5n Everyman\u00b4s Library tryckt 1951. Att jag bott i familjer, rest i landet och tr\u00e4ffat engelsm\u00e4n g\u00f6r att jag s\u00e5 v\u00e4l k\u00e4nner igenom klassperspektivet upps\u00e4ttningen betonar. Scenografin som enbart tar fram exteri\u00f6rer (vilket var lite av en besvikelse) \u00e4r centrerad kring en stor rektangul\u00e4r upph\u00f6jning i tr\u00e4 vars lutning listigt varierar, indikerar att det bokstavligen g\u00e4ller att man\u00f6vrera socialt, att inte falla ur gemenskapen genom att g\u00f6ra skandal.<\/p>\n\n\n\n

Bortsett fr\u00e5n h\u00f6gt h\u00e4ngande gardiner och badmintonracket f\u00f6rekommer knappt n\u00e5gon dekor, ist\u00e4llet frig\u00f6rs tomma ytor. Shearman och Wei \u00e4gnar s\u00e5 gott som samtliga scener i f\u00f6rsta akten till att med f\u00e5 undantag f\u00f6rl\u00f6jliga persongalleriet. Extremen i det fallet \u00e4r Mr Collins, pr\u00e4st och avl\u00e4gsen sl\u00e4kting p\u00e5 friarstr\u00e5t spelad med obetalbar humoristisk frenesi av Lukas Feurst. Darcy flyter f\u00f6rvisso ovanp\u00e5 vilket uppfattas som arrogans. Och Elizabeth vars intelligenta observationer f\u00e5r henne att likna ett alter ego, fladdrar inte heller i v\u00e4g trots flera friare att ta st\u00e4llning till. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Koreografin \u00e4r kul! Synkade, innovativa r\u00f6relser framh\u00e4ver lustigt f\u00e5niga beteenden. Somligas vaggande g\u00e5ng och ryckiga r\u00f6relser har sin motvikt i yngre m\u00e4nnens pr\u00e5liga r\u00f6relser och \u00f6msinta n\u00e4rmanden. Lidia Wos ska ber\u00f6mmas liksom ljusdesignern Carina Backman och Helga Bumsch som lagt mest krut p\u00e5 att \u00e4ndam\u00e5lsenligt ekipera ensemblen. Kommen s\u00e5 h\u00e4r l\u00e5ngt erk\u00e4nns att Chris Lancasters p\u00e5verkan p\u00e5 produktionen borde kommenterats l\u00e5ngt tidigare. Cellisten som komponerat kongenial musik, framf\u00f6r den i delar av spelperioden live p\u00e5 sitt instrument kopplat till loopar och med sampling. Han sitter synlig p\u00e5 v\u00e4nster sida. Produktionen har anlitat tv\u00e5 personer f\u00f6r instruktion och instudering av s\u00e5ng. En av aktriserna (Ania Scheja?) sitter vid ett piano, sjunger uppgivet p\u00e5 om jag h\u00f6r r\u00e4tt franska, i en passage som blir lite v\u00e4l utdragen. Os\u00e4ker p\u00e5 om hon spelar p\u00e5 pianot eller simulerar.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

I en pj\u00e4s med skiftande ansikten f\u00f6re och efter paus \u00e4r en annan lustifikation att vissa biroller f\u00f6rdelats p\u00e5 motsatta k\u00f6net (kvinnoroller spelas av m\u00e4n och vice versa), ibland utan att man l\u00e4gger m\u00e4rke till det och hajar till n\u00e4r man tar reda p\u00e5 vem som g\u00f6r vad. Joel M\u00f6ller blir en komisk perukf\u00f6rsedd uppenbarelse som in\u00e5tv\u00e4nda Mary Bennet. \u00d6vers\u00e4ttningen av dramaturg och regiss\u00f6r \u00e4r snillrik. Stilniv\u00e5er blandas fr\u00e4scht n\u00e4r Jane Austens verserade replikskiften f\u00e5r v\u00e4lbeh\u00f6vlig friktion genom nutida spr\u00e5kdr\u00e4kt. Erotiska antydningar har lagts in i manus, inte osannolikt att de f\u00f6rekom i originalmanus.<\/p>\n\n\n\n

Och som framg\u00e5tt framh\u00e4vs vikten av HUR n\u00e5got s\u00e4gs. Uppg\u00f6relsen som blir startskottet till f\u00f6rh\u00e5llandet emellan Darcy (Christoffer Svensson) och Lizzy (Beata Hedman) \u00e4r en av de f\u00f6rsta scenerna helt utan ironi. En r\u00f6rande \u00f6msesidighet existerar hos b\u00e5de dem och i k\u00e4rleken med sin f\u00f6rvecklingar mellan Jane (Ellen Linder) och Bingley (Joel M\u00f6ller). Paren kr\u00e4ver uppriktighet av varandra. Parten med f\u00e5 r\u00e4ttigheter blir s\u00e5lunda inget offer. Inledningsscenens f\u00f6rnumstiga r\u00e5d och utl\u00e4ggningar om singelm\u00e4n och ungm\u00f6r \u00e4r stor humor. Sj\u00e4lvst\u00e4ndighet kontra beroende \u00e4r initialt varandras motsatser. Gifta sig f\u00f6r pengar och st\u00e4llning eller lycka? Underrubriken lyder ”<\/em>ikonisk rom-com om att g\u00e5 vilse i sig sj\u00e4lv och k\u00e4rleken”. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Johan Friberg \u00e5stadkommer som vanligt en stabil insats medan de fyra avsev\u00e4rt mer oetablerade m\u00e4nnen \u00f6vertygar utan att gl\u00e4nsa. En publikfriande biroll exekveras med impulsiv sn\u00e4rt av Om\u00e9ya Simbizi i rollen som den f\u00e5f\u00e4nga, bortsk\u00e4mda yngsta dottern som rymmer i v\u00e4g och riskerar skandalisera familjen. Hennes livsfilosofi: ”Vi har bara ett liv, men m\u00e5nga m\u00f6jligheter”. Beata Hedmans energi, tajming och str\u00e5lande artikulation ska ber\u00f6mmas, \u00e4ven om hennes bevekande tonfall passar rollen illa. Som mer \u00e4n sk\u00f6njes i en alltf\u00f6r l\u00e5ng text kan upps\u00e4ttningen sorteras in i kategorin berikande upplevelser. \u00c4nd\u00e5 vill jag i \u00e4rlighetens lansera en inte obetydlig inv\u00e4ndning allra sist. Systrarna Bennet framst\u00e5r inte som trov\u00e4rdiga, s\u00e4rskilt inte Beata Hedman. Kanske har jag den lysande BBC-serien f\u00f6r mycket p\u00e5 n\u00e4thinnan. Men faktum kvarst\u00e5r. Hade ber\u00f6rts i h\u00f6gre grad om Eline H\u00f6yer f\u00f6rslagsvis hade portr\u00e4tterat Elizabeth.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
egen bild fr\u00e5n premi\u00e4rens appl\u00e5dtack<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av Robert Shearman efter Jane Austens roman (\u00f6vers\u00e4ttning Anna Berg och Ragna Wei) Regi och bearbetning: Ragna Wei Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch Koreografi: Lidia Woss Maskdesign: Maria Agaton Ljusdesign: Carina Backman Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-J\u00f6rgensen Musik: Chris Lancaster I rollerna: Beata Hedman, Christoffer Svensson, Ellen Linder (praktikant), Joel M\u00f6ller (praktikant), Carina M […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,13624],"tags":[],"class_list":["post-200026","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teater","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200026","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=200026"}],"version-history":[{"count":33,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200026\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":200204,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/200026\/revisions\/200204"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=200026"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=200026"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=200026"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}