{"id":199800,"date":"2025-12-02T19:04:27","date_gmt":"2025-12-02T18:04:27","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=199800"},"modified":"2025-12-03T05:51:18","modified_gmt":"2025-12-03T04:51:18","slug":"genomskadande-blick-pa-det-roda-70-talet-i-musikaliskt-mote-over-generationer-artens-overlevnad-som-lunchteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=199800","title":{"rendered":"Genomsk\u00e5dande blick p\u00e5 det r\u00f6da 70-talet i m\u00f6te \u00f6ver generationer – ”Artens \u00f6verlevnad” som Lunchteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

v 48 (25-28\/11 2025)<\/p>\n\n\n\n

G\u00f6teborgs Stadsteater<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 scen: Lydia Sandgren, Harald Treutiger och Lennart Palm<\/p>\n\n\n\n

S\u00e5g finalf\u00f6rest\u00e4llningen p\u00e5 fredagen som givetvis var uts\u00e5ld. Lockades av att f\u00e5 h\u00f6ra Lydia Sandgren l\u00e4sa ur sin nyutkomna tegelsten vars titel \u00e4r densamma som denna timmas Lunchteater. L\u00e4ste hennes lika omf\u00e5ngsrika succ\u00e9debut som st\u00e5r i en bokhylla, fascinerades av att huvudpersonerna studerade p\u00e5 universitetsniv\u00e5 i G\u00f6teborg under samma tid som jag sj\u00e4lv. Lockade gjorde ocks\u00e5 att en tv-k\u00e4ndis (blev inte starstruck) finns med i programmet, f\u00f6r att han r\u00e5kar bo granne med Augustpris-bel\u00f6nade f\u00f6rfattarinnan och som ton\u00e5ring upplevde det \u00e5r som ena delen av romanen utspelar sig i.<\/p>\n\n\n\n

Vindlande ber\u00e4ttelsen Artens \u00f6verlevnad <\/em>handlar om en f\u00f6rfattare som f\u00e5r i uppdrag att skriva om en d\u00f6d dirigent vars \u00e4nka lever i Rom Skildringen av nutida h\u00f6gkultur blandas med noga framresearchade schabloner, av h\u00e4ngivna f\u00f6rmenta v\u00e4rldsf\u00f6rb\u00e4ttrare i G\u00f6teborg 1972 utifr\u00e5n en tragikomisk relation, en k\u00e4rlekshistoria som g\u00e5r i st\u00f6pet. Har vid tv\u00e5 tidigare tillf\u00e4llen h\u00f6rt Sandgren live. Dels n\u00e4r Stadsbiblioteket gjorde den klassiker-podcast hon driver tillsammans med v\u00e4ninna som liksom hon \u00e4r psykolog till offentlig tillst\u00e4llning. Romanen de den g\u00e5ngen diskuterade var St\u00e4ppvargen <\/em>av Herman Hesse som ocks\u00e5 finns st\u00e5ende i en bokhylla. Dels n\u00e4r hon intervjuade\/ samtalade med kulturskribenten och sakprosa-f\u00f6rfattaren Magnus Haglund p\u00e5 Folkteatern utifr\u00e5n kulturgeografisk synvinkel p\u00e5 staden. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Tv-k\u00e4ndisen det r\u00f6r sig om \u00e4r Harald Treutiger, journalist, programledare f\u00f6r diverse underh\u00e5llningsprogram och numera skeppare. F\u00f6r mig mest k\u00e4nd f\u00f6r att ha h\u00e5llit i t\u00e4vlingar som Robinson <\/em> och 24 karat.<\/em> Senaste decenniet har estrad\u00f6ren framtr\u00e4tt p\u00e5 exempelvis Slottskogsteatern. N\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen presenteras s\u00e4gs att han sj\u00f6ng proggl\u00e5tar i Slottsskogen under den era som deras program fokuserar p\u00e5. Blev lite besviken \u00f6ver att aviserade intervjuformatet fick s\u00e5 sn\u00e5lt med utrymme. Harald fr\u00e5gade f\u00f6rvisso Lydia (f. 1987) vad hon ans\u00e5g om hans tidstrogna attribut (levande ljus i r\u00f6dvinsflaskor etc.) och undrade \u00f6ver hennes metod. Svarade att hon pl\u00f6jde igenom en \u00e5rg\u00e5ng av Gnistan, l\u00e4ste b\u00f6cker, s\u00e5g film och att hon \u00e4r bra p\u00e5 att snappa upp jargong, det hon kallar f\u00f6r ”tj\u00f6t”. Tidigare programledaren f\u00f6rv\u00e5nades \u00f6ver att han aldrig tillfr\u00e5gades som sakkunnig fast de var grannar.<\/p>\n\n\n\n

Lydias h\u00f6gl\u00e4sning ur sitt mastodontartade verk varvas ist\u00e4llet med att Harald framsjunger mer eller mindre ber\u00f6mda l\u00e5tar fr\u00e5n 70-talets Musikr\u00f6relse till ackompanjemang av Lennart Palm som sj\u00e4lvst\u00e4ndigt snitsat till melodierna med egna arrangemang. Textar tydligt och kan ta ton men k\u00e4nns \u00e4nd\u00e5 lite fr\u00e4mmande att h\u00f6ra honom framf\u00f6ra hits med Hoola Bandoola Band, Bj\u00f6rn Afzelius, Bl\u00e5 t\u00e5get och Nationalteatern. Hans samarbetspartner har vunnit s\u00e5v\u00e4l SM och EM i orgelspel och varit bronsmedalj\u00f6r i VM , samarbetat med Bert Karlsson, f\u00e5tt guldskiva i dansbandsgenren och blivit specialist p\u00e5 att l\u00e5ta som en emansorkester. Duon inleder med Staten och kapitalet <\/em>vars ursprungliga titel ju var ”Den ena handen vet vad den andra g\u00f6r” <\/em>signerad Leif Nyl\u00e9n i Bl\u00e5 t\u00e5get – Harald reciterar f\u00f6rst ett par verser ur den agitatoriska d\u00e4ngan – och avslutar med Ulf Dagebys ikoniska Dylan-\u00f6vers\u00e4ttning Bara om min \u00e4lskade v\u00e4ntar. <\/em>i Vem kan man lita p\u00e5? <\/em>projiceras texten eftersom vi uppmanas till alls\u00e5ng. Som synes trakterar Treutiger akustisk gitarr i somliga l\u00e5tar, \u00e5tminstone h\u00e5ller han i instrumentet.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Vad man fr\u00e4mst tar med \u00e4r hur minuti\u00f6st Sandgren tecknat tidsandan och vilket f\u00f6rtr\u00e4ffligt handlag som uppvisas vad avser svenska spr\u00e5ket. F\u00f6rm\u00e5gan att skriva sk\u00f6nlitteratur som emellan\u00e5t lyfter genom att krydda med komiska mark\u00f6rer, g\u00e5r fram \u00e4n mer i dessa v\u00e4l valda stycken vilka l\u00e4mpar sig perfekt f\u00f6r uppl\u00e4sning. Hon tycks vurma f\u00f6r excentriska existenser vilka i backspegeln ter sig l\u00e4tt parodiska, j\u00e4mte mystifikation och ett myller av sidosp\u00e5r som riskerar g\u00f6ra romanen \u00f6verlastad. Efter\u00e5t kunde boken k\u00f6pas och f\u00f6rfattaren signerade. Den textbaserade tillst\u00e4llningen inleds med nedsl\u00e4ckt scen, i h\u00f6gtalarna ett G\u00f6teborgs-potpurri. Under f\u00f6rest\u00e4llningen visas sedan exteri\u00f6rer fr\u00e5n centrum, f\u00f6rmodligen foton tagna 1972. F\u00f6rest\u00e4llningen s\u00e4gs kretsa kring \u00e4mnen som frustration, l\u00e4ngtan och ensamhet.<\/p>\n\n\n\n

S\u00e5ngernas texter g\u00e5r fram med besked. Men f\u00f6r att vara uppriktig \u00e4r jag inte s\u00e4rskilt f\u00f6rtjust i hur melodierna arrats. Svulstigt utsmyckade ackordf\u00f6ljder medf\u00f6r att originalens dynamik dunstar bort. Ist\u00e4llet f\u00f6r den nerv som engagerat lyssnare f\u00e5r vi stundtals ganska urvattnade versioner. Syftet med inramning i umpa-bumpa-stuk f\u00f6rblir oklart, \u00e4ven om dansband f\u00f6rvisso lagt in Bj\u00f6rn Afzelius-l\u00e5tar p\u00e5 repertoaren och skivbolagskungen Skara-Bert ins\u00e5g kommersiella potentialen i exempelvis trallv\u00e4nliga sk\u00e5nska bandet. Kan estetiken vara ett led i den ironiskt genomsk\u00e5dande blick som sorglustiga k\u00e4rlekshistorien mellan Alice och ”seminariehingsten” ger uttryck f\u00f6r i Artens \u00f6verlevnad<\/em>?<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

v 48 (25-28\/11 2025) G\u00f6teborgs Stadsteater P\u00e5 scen: Lydia Sandgren, Harald Treutiger och Lennart Palm S\u00e5g finalf\u00f6rest\u00e4llningen p\u00e5 fredagen som givetvis var uts\u00e5ld. Lockades av att f\u00e5 h\u00f6ra Lydia Sandgren l\u00e4sa ur sin nyutkomna tegelsten vars titel \u00e4r densamma som denna timmas Lunchteater. L\u00e4ste hennes lika omf\u00e5ngsrika succ\u00e9debut som st\u00e5r i en bokhylla, fascinerades av […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20],"tags":[],"class_list":["post-199800","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/199800","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=199800"}],"version-history":[{"count":15,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/199800\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":199824,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/199800\/revisions\/199824"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=199800"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=199800"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=199800"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}